Julia Kaufhold: All die schönen Tage
Om du vill läsa på svenska, scrolla ner!
Die Hamburger Autorin Julia Kaufhold hat sich bei mir um einen Platz bei einer Lesung beworben, aber da ich für gewöhnlich nicht Lesungen arrangiere, bot ich Frau Kaufhold stattdessen an, ihr Buch auf dem Blog zu rezensieren. Sie sagte zu.
Die Geschichte in sechs Wörter: Stella liebt Max. Liebt Max Stella?
Obwohl diese Frage auf 425 Seiten erörtert wird, werden weder Stella noch Max für mich zu glaubwürdigen Menschen, sondern bleiben ziemlich stereotyp. Die unglückliche Ärztin ist ein so guter Mensch, so schön und so pflichtbewusst, dass mir fast die Tränen kommen. Ihre alte Liebe aus der Schule ist so rätselhaft, künstlerisch und emotional, dass mir fast auch da die Tränen kommen.
Während des Lesens, habe ich mich gefragt, ob es logisch ist, so traumatisiert von einem Foto (geschossen im Alter von 16) zu werden das man für den Rest des Lebens nie mehr fotografiert werden will, wie es Stella passiert ist? Und wenn schon, wie kann sie sich dann nach Jahren wieder auf Max, dem Trauma-Fotograf, einlassen?
Sie begegnen sich wieder, Max küsst Stella und die Welt bleibt stehen. Dann geht sie kurz duschen – und als sie aus dem Bad kommt, ist er weg. Der Zettel “Stella, es tut mir leid, ich musste weg. Ich ruf dich nachher an. Max” erscheint mir nicht aussagekräftig genug, damit sie sich nochmal auf ihn einlässt. Und wenn ich in Stellas Situation es doch getan hätte, dann würde es mich vermutlich nicht wundern, wenn der Rest der Beziehungsversuche sich recht steinig gestaltet. Das könnte damit zu tun haben, dass ich ein Mensch bin und Stella eine Romanfigur ist. Oder dass Stella die Liebe kennt und ich nicht.
“Sie sah ihn an, und er sie, und es fühlte sich vollkommen neu und vollkommen selbstverständlich an. Stella drückte mit dem Daumen in Max´ Handfläche, und er drückte zurück. Sie musste ihn anfassen, damit sie wusste, dass sie wirklich hier lagen, mit wirren Haaren und schlafglansigen Augen, nebeneinander. Vielleicht gab es nichts Intimeres, als miteinander aufzuwachen.”
Nicht mal die vielen Nebenhandlunge, gab mir genug Gnadenfrist, um neues Interesse an der Entwicklung der Liebesgeschichte der beiden Protagonisten zu entfachen. Die Eltern von Stella bieten sowohl Depression als auch Schlaganfall als Themen an und dass ergibt viele Möglichkeiten für Stella, sich als eine gute Tochter zu erweisen. Die lebensfrohe Freundin Tonia aus der Schulzeit lässt nichts anbrennen und stellt dadurch einen Gegensatz zu Stella dar, die eigentlich nie jemand außer Max geliebt hat. Dann lasse ich ganz bewußt die ganzen Krankenhausgeschichten und die portugiesische Pastelaria unten im im Haus, in dem Stella wohnt, aus. In der Pastelaria passiert so viel, dass es für einen eigenen Roman ausreichen würde. Allerdings bekam ich so eine Schmacht nach den ganzen, goldgelben, fettigen, verführerisch duftenden Natas, die auf Teller und in Tüten in einem gleichmäßigen Strom über die Seiten herkommen, dass ich letzten Sonntag unbedingt in das Portugiesenviertel musste, um eins davon zu essen.
“Sie setzten sich wieder aufs Bett, zog eines der Blätterteigtörtchen aus der Tüte und biss hinein. Köstlich. “Ich hätte noch eins.” Sie hielt ihm die Tüte hin. Er lachte. “Iss du.” Irgendwo im Haus schleuderte eine Waschmaschine. Kinderstimmen mischten sich unter das Rumpeln. Sie ließ das zweite Nata langsam zwischen Zunge und Gaumen zerschmelzen. Als sie den letzten Krümel hinuntergeschluckt hatte, merkte sie, dass Max sie noch immer beobachtete.”
Egal wie das Genre sich nennt, “Feelgood”, “Liebesroman” oder etwas ganz anderes. Meins ist es nicht.
OBS: Rezensions-exemplar
Autorin: Julia Kaufhold
Titel: All die schönen Tage
Erscheinungsjahr: 2018
Verlag: Lübbe
Sprache: deutsch
Note: 2 / 5
Julia Kaufhold: All die schönen Tage
Författaren Julia Kaufhold från Hamburg ansökte om att får läsa sin roman på en av mig arrangerad läsning, men eftersom jag inte brukar arrangera läsningar så ofta, erbjöd jag henne i stället att recensera boken på bloggen. Det tackade hon ja till.
Berättelsen med sex ord: Stella älskar Max. Älskar Max Stella?
Trots att den här frågan dryftas på 425 sidor, blir varken Stella eller Max trovärdiga människor för mig utan de förblir tämligen stereotypa. Den olyckliga läkaren Stella är en så god människa, så vacker och så pliktmedveten att jag nästan måste gråta. Hennes gamla kärlek från skolan är så gåtfull, konstnärlig och så känslomässig att jag nästan måste gråta en gång till.
Under tiden som jag läste frågade jag mig om det verkligen är logiskt att bli så traumatiserad av ett fotografi som togs vid 16 års ålder, att man aldrig någonsin vill bli fotograferad igen, så som det var för Stella? Och om det nu är möjligt, hur kan hon då åratal senare en gång till bli kär i Max, fotografen som orsakat hennes trauma?
De möts igen, Max kysser Stella och världen stannar upp. Och så går hon och tar en snabb dusch och när hon kommer tillbaka från badrummet är han borta. Lappen “Stella, jag är ledsen, jag måste iväg. Jag ringer dig senare. Max” * verkar inte särskilt uttömmande och för mig inte tillräcklig för att hon ska ge sig in i ett förhållande med honom. Och om jag nu i Stellas situation ändå hade gjort det, då borde jag inte ha blivit förvånad om de vidare försöken att skapa en relation lindrigt sagt visade sig vara motiga. Det skulle ju i och för sig kunna ha med det att göra att jag är en människa och att Stella är en blodlös romanfigur. Eller så känner Stella till kärlekens innersta väsen och det gör väl inte jag.
“Hon såg på honom, och han på henne, och det kändes fullkomligt nytt och fullkomligt självklart. Stella tryckte sin tumme i Max handflata, och han tryckte tillbaka. Hon var tvungen att ta i honom, för att verkligen fatta att de låg här, med rufsigt hår och ögon glansiga av sömn, jämte varandra. Det kanske inte finns något som är mer intimt än att vakna med varandra.” *
Inte ens de många parallellhistorierna gav mig respit nog att få upp något intresse för huvudpersonernas kärlekshistoria. Stellas föräldrar bidrar med både depression och slaganfall vilket ger Stella möjlighet att bevisa vilken god dotter hon är. Den levnadsglada kompisen Tonia från skoltiden, som alltid är pigg på en flirt, är en välbehövlig motsats till Stella som aldrig älskat någon annan än Max. Nu hoppar jag medvetet över alla historier från sjukhuset där Stella jobbar och allt som händer i det portugisiska caféet längst ner i huset där hon bor. I caféet duggar händelserna så tätt att det skulle kunna bli en helt egen roman. Men det ska erkännas: jag blev grymt sugen på natas! I boken väller de fram över sidorna: guldgula, feta, förföriska och doftande på tallrikar och i påsar. I söndags var jag tvungen att åka ner till de portugisiska kvarteret för att få mig en av de vaniljfyllda, små rackarna.
“De satte sig på sängen igen, drog upp en av smördegskakorna ur påsen och bet i den. Utsökt. “Jag har en till.” Hon höll fram påsen till honom. Han skrattade. “Ät du.” Någonstans i huset centrifugerade en tvättmaskin. Barnröster blandade sig med bullret. Hon lät den andra natan långsamt smält mellan tungan och gommen. När hon hade svalt den sista smulan, märkte hon, att Max fortfarande iakttog på henne.” *
Det spelar ingen roll vad den här genren kallas, “feelgood”, “kärlekshistoria” eller något helt annat. Jag gillar den inte.
*Citaten är alla översatta av mig
OBS: Recensions-exemplar
Författare: Julia Kaufhold
Titel: All die schönen Tage
Utgivningsår: 2018
Förlag: Lübbe
Språk: deutsch
Betyg: 2 / 5