Johannes Anyuru: De kommer drunkna i sina mödrars tårar

”Jag skriver till dig som ännu inte vet att galenskapen alltid blir normal, till slut, och det normala blir galenskap.”

Okej, jag vet inte hur jag ska skriva en recension om det här boken. Jag är för mån om att inte kasta ut dess skönhet i slasket av en halvdan recension. Vill inte heller bryta förtrollningen som Anyuru lyckas bygga i sin roman. Men samtidigt känns det så viktigt att skriva om just ”De kommer drunkna i sina mödrars tårar”. (Vi kan ju stanna kort här för att bara ta in hur otroligt fin titeln är.) Johannes Anyuru har fått pris sen år 2003 och senast för just med ”De kommer drunkna i sina mödrars tårar”, och inte mindre är Augustpriset i kategorin skönlitteratur. Anyuru har tidigare gett ut diktsamlingar och det märks att han är ett med orden. Även en av huvudkaraktärerna är författare och poesin är en röd tråd genom handlingen.

Tror ingen i Sverige kan ha missat när ”De kommer drunkna…” kom ut 2017 och lovorden som följde. Såklart hade jag ganska höga förväntningar när flera i vår bokklubb (jag var en av dem) valde just Anyuru som en av höstens böcker förra året. Jag ville ha tid att ta in boken, försvinna in i handlingen och njuta av det vackra svenska språket. Som vanligt kändes det otroligt fräscht och intimt att läsa på svenska igen efter flera engelska böcker.

Fick samma känsla som när jag 2017 läste ”Allt jag inte minns” av Jonas Hassen Khemiri, vilket också var via bokklubben.

Detta var alltså ett bra tecken, inte bara på språklig begåvning utan ett naturligt skriftspråk, vilket gjorde det enkelt för mig att komma in i läsandet. Dock gjorde jag misstaget att naivt börja läsa ”De kommer drunkna…” sent på kvällen. Jag lyckades knappt ta mig igenom de första två kapitlena utan att läsa om samma stycke flera gånger för att sen ge upp och upprepa detta ytterligare två kvällar.

Detta gav mig dock en intressant tankeställare. Eftersom att boken främst är skriven i jag-form och huvudkaraktärerna skiftar, så hade jag först svårt att följa med. Det skulle kanske vara lite otydligt för att skapa spänning och locka läsaren. Oavsett så antog jag att författar-jaget i boken var en kvinna. Det tog några kapitel innan jag insåg att det egentligen var en man, då insåg jag hur min känsla för karaktären och scenerna ändrades.

Jag hade känt en obehagskänsla i vissa situationer när jag läste och föreställt mig hur jag själv skulle analyserat eventuella risker. Mellan raderna läste jag helt enkelt in en hel del. När det visade sig att det istället handlade om en man så förstod jag varför det inte pratats om rädsla. En man skulle inte ha den typen av risk-tänk som de flesta kvinnor är uppvuxna med att ständigt ha i bakhuvudet, att de sakta normaliseras och nästan osynliggörs helt.

Anyuru skriver om rasism, religion och den svenska identiteten på ett oerhört skickligt sätt.

Det beskrivs till exempel hur en person skjutit i en bönelokal, men att mannen ej kallas för terrorist, för då skulle svenska familjer vara tvungna att avlyssnas, övervakas och trakasseras. Anyuru riktar även ljus på bristen på representation, och hur ingen drömt om den svarta kvinnan förutom för att komma på hur de skulle kunna utplåna henne. Att det kanske är så för muslimer idag -” ingen förutom Daesh drömmer om oss”.

Jag tyckte det var väldigt fint hur mamman beskrivs i boken när hon pratar om att allt som finns på land har sin motsvarighet i havet. Att det finns berg i havet och stormar som drar fram under havets yta. Det är en hyllning till sufismen. Kanske var det även en metafor, för människan yttre verses inre, eller kanske hela mänskligheten. Jag vill inte avslöjar för mycket, men det känns på något vis under huden hela tiden en läser boken att det egentligen handlar om något större. Samtidigt landar Anyuru fint i de små detaljerna. Det kändes så fint när berättar-jaget då även betraktade sin mamma, hur vinden blåste runt hennes ansikte och hon såg lika uråldrig ut som klippan.

Oftast är jag inte speciellt kompis med jag-form i böcker, men det gav berättelsen en effekt som nog annars inte hade varit möjlig. Det fanns så många citat i boken som jag fastnade för – så pass mycket att jag gjorde hundöron och strök under favoritstycken (!) Här är ett av dem, som är så talande för bokens essens men också skönheten i Anyurus författarskap.

”Jag tror inte längre att tiden är en rak linje. Jag tror inte att den här historien, eller någon historia som en människa kan berätta, har en enda början, utan flera. Och ingenting tar egentligen slut.”

---

Författare: Johannes Anyuru

Titel:  De kommer drunka i sina mödras tårar

Utgivningsår: 2017

Förlag: Norstedts

Språk: Svenska

Betyg: 4/5