Nu stiger temperturen på läsningen! Det är dags för 2019 års sommarläsning

Få substantiv ger den lässugne så goda vibbar som ordet ”sommarläsning”. Visst luktar det oändligt långa dagar i hängmattan under en aldrig sinande sol eller regniga eftermiddagar i en knarrig gungstol? I vilket fall som helst, betyder det eoner av tid att sträckläsa, slösläsa (läsa sån´t som inte är jätteintresserad av bara för att man har tid) och njutningsläsa.

Men, hur ska man definiera sommarläsning, egentligen? Är det de böcker man läser när det är meterologisk sommar? Eller de man läser när man har sommarsemester? Eller är det kanske de böcker man tänker läsa, eller rent av köper, under sommaren? Min definition är den här gången en retrospektiv på de böcker jag läste under ett par veckor i föräldrarnas hus i Svenljunga, i juli och augusti under den osedvanligt heta sommaren 2018.

Sammanfattningsvis, måste jag konstatera att jag ägnade minst lika mycket tid åt att bada och spela skitgubbe med syskonbarnen som åt att läsa och det beror till lika delar på att det är så himla mysigt att hänga med syskonbarnen och att jag inte riktigt fick tag på något som var riktigt läsvärt. Rätt mediokert över lag på läsfronten, faktiskt.

På bussen från Hamburg till Göteborg läste jag “Den yttersta lyckans ministerium” av Arundhati Roy. Om ni känner igen författarens namn, är det förmodligen för att ni liksom jag läste och älskade “De små tingens gud” på 90-talet. Och jag erkänner, exotiska miljöer (här Indien) är inte min bästa gren på läsningens träd, men skam den som ger sig. En trög start var det, men när jag satt instängd i en buss utan wifi, då blev det läsa av kan jag meddela. Jag läste mig genom hela Danmark och tyckte att det blev lättare att hänga med och förstå i alla vändningar. Och ja, den var okej. Jag kommer inte att läsa om den och den kommer aldrig upp på någon favoritlista, men det gjorde Danmark mindre platt och södra Sverige mindre tråkigt. Tack för det Roy, det kommer man ganska långt på.

Efter det blev det tyskt. Eller irakiskt? Abbas Khider skriver på tyska men föddes i Irak 1973, flydde därifrån 1996 och fick slutligen asyl i Tyskland 2000. Hans roman “Ohrfeige” från 2016 fick jag rekommenderad i översvallande ordalag, så mina förväntningar var på topp, kan man säga.  Jo, men den var ganska bra och jag har absolut inget att invända på temat, flyktingar i Tyskland före och efter attacken på World Trade Center 2001, eller på språkbehandlingen som verkligen är excellent. Med risk för att låta gnällig, så tycker jag inte att han riktigt knyter ihop säcken. Jag har fler frågor än svar, när jag slår igen boken. Och jag önskar att jag inte fått den så varmt rekommenderad, då hade jag kanske varit lite mer fördragsam och tyckt mer om den.

Efter det gav jag mig på loppis-fyndet “Än finns det hopp” av Karin Wahlberg som jag hade hört mycket gott om och fått för mig skulle vara som en 50-talets Kristina Sandberg i sjukhusmiljö. Men nej, den höll inte de högt uppsatta förväntningarna utan urartade i mitt tycke snabbt till en pastisch av “Kärlek på lasarett” med undersköterskor, baderskor, överläkare, läkarkandidater och patienter i en oändligt lång rad. Ett helt litet mikrokosmos runt småstadens sjukhus med lyckliga och olyckliga personer, goda och onda individer och glada och ledsna människor.  Men det blir mördande tråkigt och klicheartat när de liksom sitter fast i sina roller. Så nej tack, resterande delar i den serien hoppar jag över.

Efter att ha tagit en sväng i vännen Ninas hylla hittade jag bland annat den här godingen: “Husdjuret” av Camilla Grebe. Överraskande nog var 2018-års bästa sommarläsning en deckare, men jisses vilken en! Intelligent med en kritisk blick på dagens samhälle, snyggt språk och en synnerligen oväntad upplösning. Personligen trodde jag att jag hade tröttnat på genren, men den här var grymt bra och rekommenderas varmt.

Härmed utfärdas en varning till känsliga läsare: “Ingen lever i samma familj” av Claes de Faire. Man behöver inte vara socionom för att gilla den titeln eller åtminstone tycka att det ligger något i det. Sanningen finns det oftast många tolkningar av i en familj. Och att läsa om ett gift par som kör fast i sin relation, är för min del absolut inget som avskräcker, tvärtom! Men det här, nej hörrni, det är inte särskilt realistiskt. Det är väldigt svårt att att tro på att en kvinna som lämnats ensam av sin man med två små barn på semesterort, kan ta emot samma man ett par nätter senare och ha intergalaktiskt bra sex med honom. Hon bara släpper in honom under täcket, helt utan frågor och låter honom dra nästa morgon och på slutet får karlfan ändå åka med hem. Boken är föredömligt kort, bara 176 sidor, så plågan blev inte alltför lång.

Sommaren 2018 låg romanen “Vera” av Anne Swärd högst på pockettoppen. Och om det handlar om mödrar och döttrar, familjehemligheter och skuld som följer med i generationer så kan väl i rimlighetens namn inget gå fel? Jo, det kan det. Kanske tog hon i för mycket och som bekant kan det gå illa för den som gapar efter mycket: de mister hela stycket.

Nästa lovordade roman som jag trodde jag skulle gilla var Niklas Natt och Dags debutroman 1700-talsdeckaren “1793”. Jag önskar att kunde fortsätta att påstå att fliktexten var bäst, för den var verkligen bra, men mot slutet så tog det sig och blev ganska spännande. Men på det stora hela var det alldeles för mycket kroppsvätskor och livet i Stockholm på 1700-talet var verkligen inte någon dans på rosor. Om ni hade trott det, alltså.

Note to self inför 2019 års sommarläsning: lita inte på topplistor!