Liza Marklund & Lotta Snickare: Det finns en särskild plats i helvetet för kvinnor som inte hjälper varandra

Nämen flickor, sitter ni här alldeles ensamma?

Nej, vi är sju stycken…

“Trots feminismens frammarsch möts vi överallt av praktlögnen om vårt jämställda samhälle: att kvinnor har samma villkor som män, det är bara upp till oss själva om vi ska lyckas. (…) Okunskap är vad det handlar om. De som inte fattat att kvinnor är underordnade i samhället har inte läst på ordentligt.”

”Det finns en särskild plats i helvetet för kvinnor som inte hjälper varandra” blev utgiven 2005, med Madeleine Albrights citat som titel, men den är fortfarande högst aktuell. Detta är en utav mina klassiker som jag återkommande citerar. Först och främst så står jag inte direkt bakom titeln, då jag inte tycker att offer i en samhällsstruktur ska dubbelbestraffas. Både i egenskap som kvinna samt i rollen som dålig medsyster. I patriarkatets namn tvingas kvinnor att hugga ner varandra, och såklart är jag all for solidaritet, men att hata kvinnor som hatar kvinnor är inte logiskt.

Så vad kan man läsa i den här 159 sidor fullspäckade bok? Jo, nämligenen hel del redovisning av viktig statistik som varvas med korta personliga noveller från Marklund & Snickare. Från vaggan till graven beskrivs bristen på jämställdhet och dess olika ansikten. Jag har läst om den här boken flera gånger, använt den som argument i diskussioner, refererat till den i presentationer och rekommenderat den till både en och annan. Den har hjälpt mig att lyfta diskussionen från #inteallamän och ”men min syster älskar att vara hemmafru” till vad det egentligen handlar om, ett förtryckande system som ingen kan undgå. 

“Jämställdhet har ingenting med ‘åsikter’ att göra. Givetvis kan man tycka olika saker om män och kvinnor och hur vi beter oss mot varandra. Men jämställdheten i sig är varken obegriplig, magisk eller gudagiven. Tvärtom. Den går att mäta, väga och utvärdera.”

Nu ska jag citera lite matnyttig fakta som nämns i boken. Dock med hänvisning till att den mest aktuella forskningen, som sagt, är från 2005 när boken gavs ut. Såklart har det skett förändringar sen dess, men det generella mönstret kvarstår, tyvärr. Först och främst: Forskning visar att i skolor talar pojkar två tredjedelar av taltiden, medan flickorna en tredjedel. Flickors taltid handlar om svar på tilltal eller uppmaningar av lärare. Pojkarna skämtar främst, ställer personliga frågor eller bråkar. De tillåts avbryta flickorna utan att lärare säger till.

“Pojkar tillåts trycka till, håna, förlöjliga och förnedra flickor. Däremot har forskare inte funnit att det finns någon motsvarighet åt andra hållet: flickor hånar inte pojkar.”

Samma mönster syns i en undersökning från socialnämnden: männen avbryter kvinnorna. Kvinnornas kompetens i sakfrågor ansågs vara jäv medan männen blev uppmuntrade och kallade experter. Historiskt sett har kvinnor blivit utestängda från attraktiva yrken genom lagstiftning och de har enbart öppnats upp för behovet av billig arbetskraft, vilket resulterade i att männen försvann därifrån. Generellt anställs kvinnor inom yrken med mycket deltidsarbete. Kvinnors lågbetalda och monotona arbeten har motiverats med att kvinnors fokus bör ligga på hemarbetet. 

Kvinnor är uppfostrade att vårda relationer och lär sig att främst identifiera sig med rollen som mamma, fru och väninna. Männen tillåts prioritera sitt arbete. Tycker det blivit väldigt tydligt när jag och min kille är på fest och han främst får frågor om sitt jobb, medan jag för frågor om när jag vill bli mamma. Även om det inte finns några generella skillnader mellan manliga och kvinnliga chefer i forskning, så finns det olika villkor för manliga och kvinnliga chefer. Vi förväntar oss helt enkelt olika saker av män och kvinnor, såsom att en kvinnlig chef som fattar snabba beslut uppfattas som bitch medan en manlig chef anses vara kraftfull. Kvinnliga chefer måste därmed försöka leva upp till förväntningen av en mjuk, förstående och hänsynsfull kvinna och förankra den bilden för att kompensera för snabba beslut. 

Detta är något som jag och mina kvinnliga vänner alltid brottats med. Vi vill ju inte bli kallade för bitch. Så allt för ofta har vi acceptera situationer som inte borde bli accepterade, för rädslan att visa vår kompetens eller stå upp för oss själva har haft ett för högt pris. Rådet att kvinnor ska ”ta för sig” funkar inte i praktiken, då dessa handlingar inte översätts till positiva när de utförs av kvinnor. Denna knivskarpa balans mellan att försöka få utrymme och samtidigt inte bli stämplad som bitch, hora eller något annat misogynt, är omöjlig. Det handlar inte om att kvinnor ska ta för sig mer, vilket i sig är orimligt att lägga ansvaret för förändring på den med minst makt. Det handlar om att systemets fördelning av makt måste ändras, och att de i maktposition (i detta fall männen) måste vara allierade med oss kvinnor. Så istället för att klaga på en kvinna som inte ”kämpar tillräckligt”, ifrågasätt systemet som gynnar män eller be en man ge den möjligheten till en kvinna istället. Denna s.k. makt-och möjlighetsstrukturen beskrivs även i boken:

“I företag finns det osynliga regler för vilka som ska göra karriär. Den grupp som ska gå vidare tränas för det. Männen får feedback för att de förväntas göra karriär.”

Detta är såklart inte bara ett viktigt tema på en strukturell nivå, utan handlar om individers liv. När jag till exempel gick ut nian fick jag bäst betyg i klassen och killen som var känd som pluggis utropade: ”men du är ju tjej?!”. Jag har själv kämpat med alla dessa förväntningar kopplade till rollen som duktig flicka, varit avundsjuk på min bror så har fått kunna vara svettig och skejta med sina kompisar, medan jag agerat terapeut åt ångestfyllda kompisar, känt mig otillräcklig och varit orolig för att inte vara “fräsch nog”. Istället för att fokusera på att bli åtråvärd i någon annans (manliga) ögon och hålla på med strategier för att parera med männens makt, så hade jag kunnat lagt den tiden på att typ lära mig spela gitarr eller slappna av som en skön snubbe™. 

Det bör även tilläggas att även män är offer för patriarkatet och dess destruktiva manlighetsnormer. Pojkar som inte lär sig hantera sina känslor, kommunicera behov och istället uppfostras  till våld och rivalitet, vilket inte låter speciellt härligt. Vad blir det för typ av män? Hur blir dem som söner, pappor och medmänniskor? Hur mår män egentligen? Statistik visar bland annat att män uppsöker sjukvård senare och att suicid är 2-3 gånger vanligare bland män än kvinnor.

Kamratposten har gjort undersökningar som visar att barn hellre pratar med mamma, kompisar eller, hör och häpna, ingen alls än att prata med pappa (läs artikeln här). Detta är diskussioner som är viktiga att föra, vilket bland annat de fantastiska organisationerna Män för jämställdhet och Under Kevlaret gör. Det fanns även ett bra avsnitt av SVT Edit som som handlade om journalisten Andrev Walden som ville få en vän. Den manliga ensamheten, helt enkelt. Det går att se ett klipp från programmet här och läsa Waldens kolumn om det här.

Poäng: Alla gynnas av jämställdhet, punkt. 

Okej, vad är lösningen då? Första steget är att synliggöra makten. I “Det finns en särskild plats…” nämns Berit Åhs fem härskartekniker, som en kan läsa om bland annat här. Det handlar om olika strategier för att synliggöra makt och sedan motverka maktmissbruk. Kontentan av boken är att lära sig ha och hantera makt som kvinna i en underordnad position, vilket inte är så självklart. En kan som ensam individ inte påverka sexismens strukturella förtryck, men vi kan se oss själva som aktörer på en spelplan där våra handlingar har betydelse och möjliggör ett ändring av reglerna. Marklund & Snickare menar på att vi kvinnor måste inse att vi oftast har mer makt än vad en tror, att makt är ett mångfacetterat begrepp. De citerar vad UNICEF-direktören Cecilia Lotse kallar för maktbaser, så som idéernas makt eller integritetens makt. 

Detta är ett komplext och enkelt tema på samma gång. Sveriges, och världens, bristande jämställdhet är inte en hemlighet. Trots det är sexism/misogyni och destruktiva maskulinitetens normer vår verklighet, och det kokar ner till en massa skit som händer i vardagen, som nog upplevs ganska trivialt. När en läser forskning som redovisar hur flickfoster talas till annorlunda till i livmodern än pojkfoster och att samma särbehandling tydligt syns gällande pensionen, så är det fruktansvärt orimligt. Dess katastrofala konsekvenser bör synliggöras. Vi uppmuntras till att reproducera dessa förväntningar kopplade till kön och ju mer medvetna vi är om dess påverkan på oss som individer, desto bättre kan vi motarbeta systemet. 

Slutgiltligen måste vi ha förståelsen att patriarkatet är ett maktsystem bland andra. Det är inte bara kvinnor som är utsatta för diskriminering, utan exempelvis transfobi, funkofobi och rasism är ett resultat av andra förtryckande system. Därför är det viktigt att ha en intersektionell analys av hur olika system utsätter vissa grupper för förtryck och samtidigt ger andra grupper en överordnad position med privilegier. Vi är tillhör inte bara en grupp som människor, vi är en intersektion av flera. Och därför är den här boken så bra, för att den är ett verktyg i kampen för jämställdhet. Förhoppningsvis även en inspiration att ta kampen för andra orättvisor också. 

---

Författare: Liza Marklund & Lotta Snickare

Titel:  Det finns en särskild plats i helvetet för kvinnor som inte hjälper varandra

Utgivningsår: 2005

Förlag: Pocketförlaget

Språk: Svenska

Betyg: 4/5