Carinas läsår 2019

Sammanfattningsvis har jag märkt att bokbloggandet gör att jag både läser kvantitativt mer och på något sätt ännu mer aktivt. Jag funderar ofta på vad jag tycker, varför jag tycker så och om det finns citat som belyser det. En ytterligare följd av bokbloggandet  är att jag ägnat väldigt mycket mer tid åt att fundera över bildkompositioner än vad jag trott varit möjligt. Är det snyggare att ta upp en färg i omslaget än att få till en koppling mellan handling och bild? Och hur använder jag filter på ett bra sätt? Och hur ska jag beskära bilden, så att det väsentliga kommer med men det onödiga försvinner? Otaliga gånger har jag promenerat i Eichtalpark med bok och mobil och letat efter snygga vinklar. 

När mer tid läggs på litteratur, måste något annat få mindre tid. Jag minns varken när jag sydde eller stickade sist och TV är mest bara något som stör mig i läsandet. 

Glädjande nog kan jag meddela att jag inte har låst in mig för att läsa, utan har fortsatt att odla sociala kontakter. Gärna sådana som har med läsning att göra. Jag hänger med på alla bokklubbsträffar som inte krockar med jobb och jag är stamgäst på Grüner Jäger sista tisdagen varje månad då det vankas “Lesebühne: Liebe für alle”. Under hösten blev det både Krimifestival på Kampnagel  och Nordische Literturtage i Literaturhaus. En gång vardera var jag på “Literaturquicke” på Tengg im Tafelspitz, “Geschichtensalon” i Goldbekhaus, “Poetisches Damentennis” och “Einstellungsgespräch” på Mathilde Bar i Ottensen. Ibland får jag med mig min man, men oftare är det vännen Claudia som hänger med, men till Krimifestival var det vännen Viveka som drog med mig. Jag har inga som helst problem att gå själv på någon tillställning som jag tycker är intressant.

Jag har dessutom organiserat en läsning på svenska som ägde rum i svenska kyrkans café här i Hamburg. Författaren Johan Nilsson från Göteborg var gäst och jag höll i samtalet. Det var så roligt att jag nästan glömde bort att avsluta! Åtminstone tyckte min man att det var i längsta laget… 

Var ökad kvantitet lika med ökad kvalitet? Jo, det tycker jag nog. Jag har läst väldigt många bra böcker i år!

Här är lässtatistiken för läsåret 2019

• Jag läste sammanlagt 57 böcker (och 4 små novellix-noveller som inte kommer att räknas in i statistiken nedan). Efter att jag börjat blogga har jag även börjat hänga på andras bokbloggar. Där får jag både läsinspiration och information om nyheter. Till följd av detta har jag läst förhållandevis mycket nytt och mycket svenskt i år. Jag läser ju bara svenska bokbloggar, eftersom jag hitintills inte har hittat någon skojig tysk bokblogg. Skulle ju också kunna bero på att jag inte letat..?

• Författarna var 45 kvinnor och 12 män. 

• Språk jag läste på: svenska (44), tyska (12) och engelska (1)  

• Författarnas ursprungsländer var Sverige (30), Tyskland (8),  USA (4), Storbritannien (3), Norge (3), Finland (1), Australien (1), Nigeria (1), Iran (1), Frankrike (1), Korea (1), Israel (1), Danmark (1), Irland (1)

• Årets bästa: En extremt svår kategori, särskilt i år, men jag tror att Lucia Berlin med  “Handbok för städerskor” vinner. Och det gör hon för att hon inte var en lätt seger utan att jag var tvungen att erövra henne. Och det var SÅ värt det! 

• Årets fnissattack: Sara Padborns båda böcker “Blybröllop” och “Änkorna på Österlen” Fulla av svart humor som jag fnissade gott åt, men samtidigt fick de mig att fundera på mina egna värderingar. 

• Årets besvikelse: Jonas Hassen Khemeri “Pappaklausulen” eftersom jag brukar älska allt han skriver, blev jag besviken över att kärleken inte flammade upp den här gången. Jag blev mest irriterad över att folk inte ens fick namn, utan kallades “pappa som är en farfar”, “syster som är en dotter”, “son som är en pappa” och annat lika tramsigt. 

• Årets omläsning: Kerstin Ekman “Händelser vid vatten” var en stor favorit 1994 och jag var om inte skräckslagen, så väldigt orolig för att antingen boken eller jag själv skulle ha åldrats på ett ofördelaktigt vis. Men nej, jag hade inte behövt vara orolig. Den håller fortfarande! Och den är fortfarande smått genialisk, faktiskt. Och min vana trogen, hade jag glömt det mesta av handlingen, men kom ihåg stämningen.  

• Årets dubbelrecension: Nödd och tvungen läste jag Johanna Frid “Nora eller Brinn Oslo brinn” eftersom jag skulle på ett seminarium där hon var gäst. Till min stora förvåning gillade jag den här boken så mycket att jag inte kunde låta bli att blogga om den, även om Emma redan hade gjort det. Det hade varit roligare om vi hade haft olika åsikter. Det hade vi inte. Vi älskade den. Båda två!