Läsning i coronavirusets tid – 10 böcker som (kanske) får dig att skratta

Dagar som dessa, då vi lever i  något av ett permanent undantagstillstånd, behöver vi något annat än handsprit, smittkurvor och toapapper att tänka på. För oss som gillar att läsa, är litteraturen förstås det första vi kommer att tänka på. Och nej, det är inte nu vi behöver dystopier och annat elände utan nu behöver vi skratta och glömma krisen runt om oss för en stund. Nedan en lista för fniss och en stunds verklighetsflykt. 

1. Eva Bexell: Boken om morfar prosten

Det här är en sann barnboksklassiker med tre böcker i en samlingsvolym. Jag är inte säker på att jag hängav mig åt dessa skrattfester när som barn, men jag hade hysteriskt kul tillsammans med mina egna barn. Prostens barnbarn Carl och  Anton är påhittiga, kreativa och väldigt roliga. En (om)läsning garanterar skratt hos alla åldrar!

2. Merri Viik: Lotta-böckerna

När världen känns ur led, då tager man valfri volym ur Merri Viiks evighetsserie om vännerna Lotta och Giggi. De funkar som comfort-food för plågade själar. Inget farligt, dramatiskt eller allvarligt händer någonsin. Det är lite tokroligt mest hela tiden och man kan vara säker på att varje bok slutar lyckligt, på sitt lilla vis.

Enligt Wikipedia ska det finnas 47 volymer, men de sista tio verkar ha gått min näsa förbi. Lotta är den rara klantskallen som alltid råkar i klistret och Giggi hennes lika rara vän som alltid håller huvudet kallt. Redan i första boken, som kom ut 1958, har jag ett svagt minne av att Paul dyker upp. Lotta är 13 år och det dröjer ett par böcker innan hon blir kär i honom. När jag slutade läsa, och samla, i början av 80-talet var de gifta. Merri Viik är förresten pseudonym för Ester Ringnér-Lundgren. 

3. Caitlin Moran: Konsten att vara kvinna

Det är en gåva att kunna skriva så fruktansvärt roligt om allvarliga saker. Caitlin Moran är min idol i genren du inte visste fanns “skratta åt eländet”. Hon är politisk, feministisk och smart. Hon förklarar komplicerade sammanhang på ett sätt som en fem-åring kan förstå. Och vi över fem år, vi tänker till och när skrattet har lagt sig, funderar vi på vad man kan göra annorlunda i fortsättningen. 

4. Zbigniew Kuklarz: Hjälp jag heter Zbigniew

Det är i ärlighetens namn ett par år sedan jag läste den här boken, men när jag kollade i bokhyllan efter roliga böcker, gick jag direkt på den. Att det skulle vara så vansinnigt roligt att läsa om en andra generationens polack i Sverige, det får du tro mig på mitt ord om. För inte låter det så himla skoj med släktingar vars namn ingen svensk kan uttala utan att ha övat eller druckit ett antal polska snapsar. 

5. Nick Hornby: High Fidelity 

Jag vet verkligen inte om det här är den roligaste boken av Nick Hornby, men det var den första jag läste och jag tyckte att det var vansinnigt roligt att läsa om vinyl-nörden Rob. Men jag är inte knusslig, ta vilken bok som helst av Nick Hornby och du kommer att få en rolig stund. 

Ljudböcker som är roligare än den skriftliga förlagan

6. Vladimir Kaminer: vilken som helst! 

Alla är roliga och jag måste erkänna att jag särskilt uppskattar Kaminers ryska brytning. Det kanske gränsar till lyteskomik, men i mina öron låter det som om han inte vet vad han läser och det tycker jag är extremt roligt. 

7. Hape Kerkeling: Ich bin dann mal weg/Ein Mann, ein Fjord

Kerkeling är extremt bra på att härma dialekter och en älskad komiker i Tyskland. Det spelar ingen roll om han skriver autobiografiskt om sin pilgrimsvandring i Spanien eller om Norbert Krabbe från Wanne som vinner en fjord – det är lika hysteriskt roligt i båda fallen. 

Andra skrattade åt

8. Fredrik Backman: En man som heter Ove

Jag uppskattade verkligen Backmans blogg på den tiden de begav sig, men tyckte inte om romanen om gnäll-gubben Ove. Den kändes som ett oändligt blogginlägg, var ganska tjatig och förutsägbar. 

9. Jonas Jonasson: Hundraåringen som klev ut genom fönstret och försvann

De första 100 sidorna var roliga tyckte jag, men sedan fortsatte det och fortsatte och fortsatte sida upp och sida ner i samma stil. Då var inte roligt längre, utan mer som en störande upprepning. 

Ofrivilligt komiskt

10. Paulo Coelho: Alkemisten

När den här boken kom ut i Tyskland 2002 blev den snabbt hett älskad, i vissa kretsar. Jag minns ett kalas där värdinnan fick den inte mindre än TRE gånger. Jag blev nyfiken och lånade den på biblioteket. Sammanfattningsvis är det den värsta esoteriska dynga jag kan minnas att jag någonsin läst. Om jag hade varit på lite bättre humör när jag läste, hade jag säkert skrattat åt herdepojken som letar efter världens skatter överallt, men hittar dem under sängen… typ.