Jens Liljestrand: Mannen i skogen – en biografi över Vilhelm Moberg
Trogna bloggläsare kanske minns att jag läste Anna Karin Palms Selma Lagerlöf-biografi när jag låg corona-däckad i november. Och att jag blev både överraskad och glad över att Palm lyckades tillföra en extra dimension till min bild av Lagerlöf.
När jag i februari däckades av en njursten, tog jag upp den gamla goda traditionen “vid sjukdom, läs biografi” och gav mig i kast med Liljestrands Moberg-biografi. Innan ni läser vidare, vill jag bara säga att en njursten var en väldigt mycket mer smärtsam upplevelse än corona, men jag tror inte att sten-helvetet påverkade min hjärnas kritiska bedömningsförmåga.
Nu är det ju knappast Jens Liljestrands fel att jag gillar Selma Lagerlöf så himla mycket mer än Vilhelm Moberg, men varför i herrans namn måste han skriva så torrt? Där Palm var spänstig och skrev luftigt lätt, kändes Liljestrand som en black om foten.
Detaljer, detaljer, detaljer verkar vara Liljestrand livselixir. Inte en sten i den småländska hembygden, där den store mannen suttit, lämnas därhän. Och just det, den store mannen, men de buskiga ögonbrynen och sedermera de djupa fårorna i ansiktet. Dessa fysiska attribut kan tydligen inte nämnas ofta nog. Jag vet inte hur viktigt utseendet och den fysiska uppenbarelsen är för någons författarskap, jag hittar ingen uppgift om hur lång Jens Liljestrand är men jag tvivlar på att längden eller ens hans mustasch på något sätt påverkar hans skrivande.
Och av alla utförliga skildringar om när Vilhelm får ont i ryggen, örat eller känner sig allmänt klen i nerverna och åker på vilohem blir jag trött. När Vilhelm, som aldrig har fel, blir osams och skäller på vänner, svenska akademien, monarkin och sin förläggare undrar jag hur folk ens stod ut med karln. Men så minns jag mina egna översvallande känslor när jag läste “Utvandrarserien” och förstår att han åtminstone periodvis var ett geni. Och det kan ju ha verkat som ett försonande drag. Åtminstone det manliga geniet, det bereder man visst gärna plats i både litteraturhistorien och lite varstans.
Men hur kunde frun Greta stå ut med en karl som inte bara gnällde över att hon födde döttrar, dessutom var notoriskt otrogen? Och aldrig hemma! Antingen var han på resa för att upptäcka Wien, Berlin eller Dresden eller så satt han i någon koja för att skriva och när han äntligen kom hem, måste han först rumla med “killgänget” och sedan åka på vilohem för att läka sina skenande nerver. Och när sonen föddes som barn nummer fem, verkar gubbfan ha tappat intresset för familjeprojektet.
Nej, det är verkligen ingen smickrande bild av nationalhelgonet Moberg som Jens Liljestrand tecknar. Det känns lindrigt sagt ofräscht att läsa om hur han ständigt kallar sina förläggare på Bonniers för “judarna”. I rättvisans namn måste tilläggas att Moberg inte var någon fullblodsantisemit. Hans dräpande svar till sitt tyska förlag som efter att de “ariserats” krävde bevis på att Vilhelms ariska härstamning, är oefterhärmligt: I Sverige upprättar man bara stamtavlor för boskap. Och så bröt han kontakt med förlaget.
Jag tycker att det är intressant att läsa om hur Moberg ständigt återanvänder samma idéer och samma inspirationskällor genom hela sitt författarskap. Det är mycket Småland förstås, men det är också hans familjs egen historia. Hans pappa var till exempel en indelt soldat, precis som romanfiguren Gustav Rask i “Raskens” och många av hans mors släktingar utvandrade till Amerika, precis som Karl-Oskar och Kristina i utvandrarserien. Soldatlivet dyker upp igen i “Soldat med brutet gevär” och utvandrartemat i “Din stund på jorden”.
Nej, det är nog bara att konstatera, jag är ingen stor vän av biografier. Anna Karin Palm var undantaget som bekräftar den regeln. Jens Liljestrand gjorde vad han kunde för att få mig intresserad och stundtals glimmade det till, se ovan! Bäst var det när jag slapp läsa om vilken rutten farsa han var och hur han gick an mot rättsrötan på 50- och 60-talet. Jag tvivlar inte på rättsrötan, varken då eller nu, men jag tror inte på att det bara finns en enda rättrådig man i riket som kan bedöma vad som är rätt och fel. I sina mest rabiata stunder, påminner han mig om dagens Joakim Lamotte och det är ingen komplimang, varken för Moberg eller Lamotte.
På slutet, när Liljestrand skildrar Mobergs självmord och dödsrunorna, då berörs jag mot min vilja. Jag läste de sista sidorna i sängen innan jag somnade, och det var inget bra beslut. Jag drömde inte att jag tog livet av mig på mobergskt vis medelst dränkning, men jag sov oroligt och drömde galet. Jag kom på mig själv att även i vaket tillstånd fundera på om den där reslige, bullrande mannen som älskade att synas, ändå inte var en liten, stackars missförstådd plutt från de mörkaste Småland – och då darrar det i hjärteroten och jag önskar att han hade sluppit bli en stor man, utan bara hade fått vara en lycklig man istället.
Författare: Jens Liljestrand
Titel: Mannen i skogen – en biografi över Vilhelm Moberg
Utgivningsår: 2018
Förlag: Alber Bonniers förlag
Språk: svenska
Betyg: 3/5