Ninni Schulman: Flickebarn nr 219
Det är svårt att recensera en självbiografisk roman, utan att recensera själva biografin, tycker jag. Men jag gör ett försök. Boken är kort, så det blir recensionen också.
Ninni Schulman är på grund av en allvarlig skolios, inte mer än 144cm lång. Hon sticker ut och syns på ett sätt som hon inte alltid varit bekväm med. Hennes första år var präglade av sjukhus, behandlingar, operationer och känslan av att att inte duga förföljde henne in i tonåren och upp i vuxen ålder. Det är plågsamt att läsa om hur hon ständigt nedvärderade sig själv och bara kunde se på sig själv med andras kritiska ögon.
Efter en smärtsam separation, beslutar hon sig för att ta tag i sitt liv, sin rädsla för att bli lämnad och titta på sin bakgrund. Hon går i terapi, hon skickar efter sina journaler från barndomens sjukhusvistelser. Och detta utgör stommen i romanen.
Ninni Schulman är författare och hon kan verkligen skriva. Hon kan bygga upp spänningen och är bra på att behålla läsarens nyfikenhet. Åtminstone funkade det på mig, jag läste ut den på en dag. Hon växlar nutid med barndom och ungdom, och blickar tillbaka på olika faser i sitt vuxna liv. Det är skickligt gjort och det känns både ärligt och självutlämnande.
Slutet känns hoppfullt och det märks hur mycket Ninni Schulman har utvecklats under de år hon kämpat.
Författare: Ninni Schulman
Titel: Flickebarn nr 219
Utgivningsår: 2020
Förlag: Bazar förlag
Språk: svenska
Betyg: 4/5