Marco Balzano: Wenn ich wiederkomme
Den här lånade min kompis Angela ut till mig redan i höstas och sedan dess har den legat till sig i bokvagnen och väntat på rätt tillfälle att bli läst. När jag upptäckte att författaren Marco Balzano kom från Italien, passade den ju utmärkt i mitt EU-projekt. Vilken tur att jag inte läste den redan förra året, alltså! Det här är en bok från land nummer 6 av 27.
MINI-SPOILER: Om jag hade vetat hur bra den var, hade jag definitivt inte väntat utan jag hade kastat mig över den och läst redan i oktober 2022. Vilket hade varit dåligt för mitt EU-projekt, så det var en himla tur att Angela inte gjorde översvallande reklam utan bara frågande om jag ville läsa den.
Marco Balzano skriver fram en rumänsk familj, där mamman bestämmer sig för att ta jobb i Italien för att kunna försörja sin familj hemma i den nästan övergivna rumänska byn. Sonen Manuel, dottern Angelica och hon själv har varsin del i boken där de i jagform berättar om sina upplevelser. Pappan Filip får aldrig komma till tals. Det kunde ha varit intressant att få höra hans syn på saken, vad han tänker när han i sin tur också lämnar barnen för att jobba som lastbilsförare någonstans i Ryssland. Det blev mormor och morfar som fick ge barnen varm mat och någon form av trygghet.
Berättelsen är fängslande och fint skriven, men inte lättsmält. För mig handlade det huvudsakligen om moderskap och den eviga skuld det innebär att vara mor. Vad som än händer dina barn: det är ditt fel. Även om det rent formellt inte stämmer, så är det ändå så det känns. Förmodligen är det också så “folk i allmänhet”, vilka de nu är, ser på saken.
I romanen är båda föräldrarna arbetslösa och det är svårt att leva på det lilla de får i a-kassa. Mamman försöker att hitta en lösning för familjen, men pappan är inte mycket att räkna med. Han ligger helst på soffan och dricker öl eller så rumlar han med polare och kommer hem full. Mamman vill att barnen ska gå i bra skolor, studera vidare och ta en examen för att slippa hamna i det utsiktslösa läge hon själv befinner sig i. Vad pappan vill, förutom att hans fru ska vara hemma, får man aldrig riktigt veta.
Från Italien skickar hon pengar både till den soffliggande maken, åtminstone så länge han är kvar i byn, och till sina föräldrar. Hon betalar barnens skolor och skickar Nike-shirts och Nintendos i en strid ström hem till byn. Det verkar som om man tjänar extremt mycket bättre som svart arbetskraft i omvårdnadsbranschen i Milano än som svensklärare i Hamburg, tänkte jag mellan varven. Men just den detaljen är oviktig, det som är viktigt är att barnen aldrig är nöjda.
De vill ju egentligen varken ha märkeskläder eller dataspel – de vill ha sin mamma! Saknaden gör så ont att de inte längre har lust att skypa med henne eller prata med henne överhuvudtaget. Och det är det här det börjar att bli smärtsamt att läsa: mamman offrar sig för sina barn, men de vill inte ha offret.
Denna stackars mor, hon kan aldrig göra det hon gjorde ogjort. Hon lämnade sina barn. Att hon lämnade dem för att hon ville göra det möjligt för dem att gå i bra skolor och skaffa en utbildning, spelar ingen roll. Hon lämnade dem. Å andra sidan, om hon hade stannat hos dem och de fått svälta och sluta skolan för att hjälpa till att bidra med försörjningen, hade de säkert inte varit lyckligare. Ett klassiskt fall av “hur man än vänder sig, har man rumpan där bak.”
Pappan och alla historiens alla andra fäder kommer lindrigare undan, vad det gäller skuldfrågan. Fäder har lämnat sina barn i alla tider och det är ju tråkigt, men inte värt att skriva en roman om, tycker även Marco Balzano som inte ens unnar pappa Filip ett avsnitt i boken. Jag hade gärna vetat hur det var för honom för att tvingas lämna sitt hem, hur hans arbete såg ut och om hans längtan efter barnen höll på att ta livet av honom. Längtade han efter sin familj överhuvudtaget eller ville han kanske bara att huset skulle få en utbyggd vindskupa? Skickade han ens hem pengar? Jag vet faktiskt inte.
Vill Marco Balzano tala om för oss att mamman lämnade barnen för att hon var extremt ansvarsfull och att pappan lämnade för att han i sin tur var ansvarslös? Eller är det helt enkelt olika regler som gäller för kärlek om den kommer från en mor eller från en far? Av någon anledning är moderskärlek av gammal hävd definitivt mer intressant än faderskärlek. Talande nog fick ordet moderskärlek 28 700 träffar på google och när jag bytte ut mo mot fa fick jag bara 13 200 träffar.
Sammanfattningen av mitt känsloläge efter att ha läst Marco Balzanos “Wenn ich wiederkomme” är att jag blev extremt berörd och kände mig träffad in i djupet av mitt modershjärta av skuldpåken. När jag tänkte på vad jag läst, blev jag irriterad på att det inte verkade betyda något att pappan faktiskt också lämnade sina barn. Om det nu säger mer om rumänska familjer, om italienaren Marco Balzano eller kanske rentav om mig, det låter jag vara osagt. Faktum kvarstår, det här är en läsupplevelse som satte igång både känslor och tankar.
PS: En roman av Marco Balzano, “Jag stannar här”, finns översatt till svenska av Helena Monti på förlaget Palaver press.
Författare: Marco Balzano
Översättare: Peter Klöss
Titel: Wenn ich wiederkomme
Utgivningsår: 2021
Förlag: Diogenes
Språk: tyska