Katrin Seddig: Nadine
Nej, inte heller Katrin Seddigs sjätte roman Nadine kommer att bli den bestseller som hon är värd. Och det är inte alls för att det finns brister i berättelsen eller i hennes sätt att skriva, båda är som alltid briljanta. Det beror istället på att Katrin skriver om folk så som de är, med alla deras fel och brister, tillkortakommanden och deras fulla ynklighet. Och det tror jag att folk i allmänhet är lite rädda för eftersom det är smärtsamt och gör ont. För, handen på hjärtat, varken du eller jag är riktigt så goda som vi gärna vill tro och när någon, här Katrin Seddig, håller fram en spegel framför oss är det faktiskt ganska plågsamt. Och vill man plåga sig? Många svarar nej på den frågan och sträcker sig hellre efter något lättsamt från feelgood-hyllan i bokhandeln.
Katrin Seddig skildrar mästerligt sina protagonister, mestadels sedda genom titelgivande Nadines ögon. Nadine lär vi känna genom situationer som format henne som dotter, kvinna, maka, mor och sekreterare. Romanen Nadine börjar med att hon sitter i sin solstol hemma i trädgården och är lika irriterad på sina fula ben som på sin 20 år äldre make Frank. Det ringer på dörren och efter det blir inget sig likt, för det är ett dödsbud som levereras. Deras enda dotter Mizzi har tagit livet av sig. Att Nadine känner att hon även har misslyckats som mor, blir den katalysator som får henne att sakta men säkert förändras.
“Manchmal glaubt sie, dass sie verrückt wird. Aber sie wird nicht verrückt. Sie kann nur nicht aufhören zu denken. Sie ist eine Maschine, die lange nicht in Betrieb war, die jetzt jemand aufgezogen hat, zu straff aufgezogen, jetzt kann sie nicht mehr aufhören, die Melodie spielt, der Affe tanzt, und die Uhr tickt, schneller immer schneller. Sie denkt und isst und isst und denkt und tut sonst alles, was sie immer tut. Alles ist im Gleis und auch wieder nicht.”
“Ibland tror hon att hon håller på att bli galen. Men hon blir inte galen. Hon kan bara inte sluta att tänka. Hon är en maskin som inte varit i gång på länge och nu är det någon som har dragit upp den alldeles för hårt så nu kan hon inte stanna, melodin spelar, apan dansar och klockan tickar, fortare och fortare. Hon tänker och äter och äter och tänker och gör allt som hon brukar göra. Allt är som vanligt men ändå inte.” (min översättning)
Vi får i tillbakablickar möta Nadine som barn, tonåring och ung vuxen. Nadine växer upp med att alltid få höra att hon är för mycket: för högljudd, för fysisk, för stor och för arg. I den nutida berättelsen får vi uppleva hur Nadines liv gestaltar sig efter Mizzis död. Katrin Seddig låter oss se hur hon handskas med sin despotiske far som numera är gammal och i behov av hjälp, hur hon fortsätter att gå till jobbet och sköta kontoret åt den ganska vidrige ynkryggen advokat Wiedenberg och hur hennes syn på Frank blir alltmer skoningslös. Det är långt ifrån en promenad i parken, när Nadine örfilar upp sin gamle far och nyktert betraktar sin makes åldrade gång, men Katrin Seddig låter oss inte vända bort blicken. Hon riktar vår uppmärksamhet mot de ställen där det är som mest obehagligt.
Och skoningslös, det är även Katrin Seddig när hon beskriver ovan nämnda Wiedenbergs fru:
“Wiedenbergs Frau grinst. Sie ist ein vollkommen gefühlloser Mensch, immer hell und sauber, alles an ihr ist hell, ihre Haare und selbst ihre gebräunte Haut leuchtet. Sie leuchtet im Ganzen und ihr Licht ist kühl. Aber sie ist nicht böse oder ungerecht. Vielleicht ist sie sogar nett. Sie gibt sich Mühe, ein richtiges Leben zu führen mit richtigen Entscheidungen, sie gibt sich Mühe, die richtigen Sachen zu sagen und zu tun. “
“Wienbergs fru flinar. Hon är en människa helt utan känslor, alltid ljus och ren, allt hos henne är ljust, hennes hår och till och med hennes solbrända hud lyser. Hela hon lyser och hennes ljus är kyligt. Men hon är inte elak eller orättvis. Hon kanske till och med är trevlig. Hon anstränger sig att leva ett riktigt liv med rätt beslut, hon anstränger sig för att säga och göra rätt saker.” (min översättning)
Och inte heller när hon beskriver Nadines fars åldrande lägger hon fingrarna emellan och hon tvingar oss att se den gamle mannen helt utan filter:
“An der Unterwäsche soll sie nicht ran. Erbittert umklammert er seinen Körper, dessen vergangene Fülle schlapp an ihm herumhängt, eine Haut, die ihm nicht mehr passt. Seine große, gestreifte Unterhose, das Unterhemd ist in die Unterhose gesteckt. Auf den Oberarmen sprießen einzelne lange Haare, und er ist fleckig wie ein alter Leopard. Seine Haut hat alle Schattierungen von Weiß, bläuliches, grünliches, rötliches Weiß, an einzelnen Stellen ist sie dunkelgelb wie von stumpfen Verletzungen. Er stößt sich andauernd. Wie er dort auf dem Toilettendeckel sitzt und immer noch seine Unterwäsche festhält, kommt er ihr vor wie ein Verrückter.”
“Underkläderna får hon inte röra. Han klamrar sig förtvivlat om sin egen kropp, vars fyllighet försvunnit och nu hänger slappt runt honom, en hud som inte längre passar. Hans stora randiga kalsonger, undertröjan är instoppad i kalsongerna. På överarmarna växer enstaka, långa hårstrån och han är fläckig som en gammal leopard. Hans hud skiftar i alla vita nyanser, blåaktigt, grönaktigt, rödaktigt vitt och på vissa ställen är den mörkgul som efter skador av trubbiga föremål. Han stöter emot allting hela tiden. När han sitter där på toalettsitsen och krampaktigt håller i sina underkläder, tycker hon att han ser ut som en galning.” (min översättning)
Förmodligen är jag liksom den gamle Herr Brandt “ein Verrückter”, en galning. Jag hade verkligen velat ha mer text, fler sidor och ännu mera förfall. Jag kan inte sluta tänka på att den Nadine som vuxen, blev hon genom sin fars uppfostran och samhällets normer och den hon alltså var större delen av sitt vuxna liv, inte var särskilt autentiskt. Efter Mizzis död får hon nog av att spela den kvinnorollen som hon påtvingats och hon slänger av sig skikt efter skikt av “uppfostran”. Hon blir mer av den Nadine som hon skulle kunna ha blivit om livet varit annorlunda. Hon blir större och större, hon slutar att hålla tillbaka och att anpassa sig och i takt med det växer hennes ilska. Hennes far, man och chef gör klokt i att hålla i hatten när den nygamla Nadine-versionen äntrar scenen.
Katrin Seddig måtte ha fler ögon att iaktta med än de flesta av oss, för inget undgår hennes hökblick. Hon dissekerar föräldraskap och äktenskap med samma vassa kniv och håller samtidigt upp en spegel framför oss, för att vi ska kunna se oss själva i ögonhöjd med Nadine, Frank och den gamle fadern.
Sällan har jag hoppats lika mycket på att ha fel som i min spådom om att detta inte kommer att bli någon bestseller. Nadine är värd många (modiga) läsare. I den här romanen får vi nämligen möta oss själva – och det, det kräver mod.
Jag tycker synd om alla som inte kan läsa på tyska. Är det inte på tiden att ett svenskt förlag äntligen upptäcker det här fantastiska författarskapet?
OBS! Recensions-exemplar
Författare: Katrin Seddig
Titel: Nadine
Omslag: Miriam Bröckel
Utgivningsår: 2023
Förlag: Rowohlt Berlin
Språk: tyska
Betyg: 5/5