Nordische Literaturtage 2023
Just nu pågår de nordiska litteraturdagarna i vårt litteraturhus här i Hamburg. De nordiska litterturdagarna är en återkommande serie som vi kan ta del av vartannat år. Eftersom jag driver en liten skola där mina kollegor och jag undervisar tyskar i svenska, brukar vi dessutom ha med en annons i programbladet. Som tack för det blir man inbjuden att vara med under den första kvällen.
Just den startkvällen var jag på igår. Det regnade, blåste och parkeringsplatsen befann sig långt bort, så min man och jag fick oss en promenad i november-kvällen. Litterturhuset ligger centralt i stan, precis vid sjön Alster. Det var inget man varken kunde se eller uppskatta i mörkret igår kväll! Eftersom jag varit med i svenska sammanhang i Hamburg under ganska många år nu, så är det inte ovanligt att träffa på folk man känner på sådana här tillställningar. Så var det även igår. Det är alltid roligt att byta några ord med översättare, organisatörer och andra litteraturintresserade.
Igår var det först en halvtimmes traditionsenligt tackande och bockande. Husets chef, Rainer Moritz, och de nordiska litteraturdagarnas arrangörer Lena Dircks och Carolin Löher hälsade alla välkomna. Finlands ambassadör Kai Sauer sa några ord om förbindelserna mellan Tyskland och Norden och en kvinna utan namn, som enligt egen utsago ska vara uppkallad efter en finsk hund, talade om hur glad hon var över att få vara med och öppna programmet. Det är få personer som kan äntra en scen utan att säga vem de är, vad de heter och varför de är där, tycker jag. Typ kungen och Madonna, kan komma undan med det. Alla andra som inte har vett på att säga sitt namn och funktion innan de börjar prata, har antingen för stort ego eller är för nervösa för att bete sig som folk. I programmet kunde jag i efterhand läsa att den namnlösa kvinnan heter Jana Schiedek och att hon är Staatsrätin (typ stadsråd, skulle jag tro) på myndigheten för kultur och medier här i Hamburg.
Den första gästen var Pirkko Saiso från Finland. Den som ledde och översatte samtalet var Elina Kritzokat, tillika Saisos tyska översättare. Istället för att ha en tysk skådespelare som läste texten på tyska, läste Saiso själv på finska och på väggen kunde man samtidigt läsa den översatta texten. Nytt grepp, intressant ja och säkert billigare, men även en aning tråkigare än det gamla greppet med skådespelare. Det var första gången Saiso och Kritzokat var tillsammans på scen och Kritzokats engagemang och glöd gick inte att ta miste på. Och även jag som i ärlighetens namn inte har någon koll på finsk litteratur, blev nyfiken och lyssnade intresserat på den finska superstjärnan. Eftersom jag inte förstår finska, blev pauserna man fick vänta på översättningarna långa. Men då tog jag en slurk vin och kikade på änglarna på den nyrenoverade takmålningen i den stora salen. Pirkko Saiso är aktuell i Tyskland med en roman, ”Das rote Buch der Abschiede”, som hon skrev för 20 år sedan. Den handlar om tiden runt 2003 men också om hur det var på 70-talet, då det var kriminellt att vara homosexuell i Finland. Saiso är i 70-års-åldern och skrev så att säga autofiktivt långt innan det var modernt.
Efter en kort paus var det Luka Holmegaard från Danmark som fick sätta sig bakom mikrofonen. Samma upplägg som ovan: författaren Holmegaard läste sin egen text på danska medan vi samtidigt har möjlighet att läsa samma text på tyska. Sedan samtalade han med sin översättare André Wilkening. Holmegaard var charmig, entusiasmerande och uppmuntrande. Han nickade, log, tog om vad han sagt så många gånger som behövdes för att Wilkening skulle kunna översätta till tyska. Vi som hjälpligt förstår danska, slapp att studera änglarna i taket och vinet hade jag redan druckit upp innan pausen. Här tyckte jag att det var obalans på scen: Holmegaard hade energi och charm, Wilkening såg inte lika bekväm ut. Han läste mest innantill och det verkade som om han svårt för att lyssna på Holmegaards svar eftersom han redan tittade i sina anteckningar för att få fatt i nästa fråga. Holmegaards litterära tema var besläktat med Saisos, men han hade en annan ingång. Han beskriver sig själv som en transperson men är i runda slängar 40 år yngre än Saiso så hans exprimenterande med könsidentitet hade helt andra förutsättningar. I romanen ”Look” skriver han bland annat om kläder och om hur man förändras beroende på vad man har på sig. Intressant, tyckte jag som ägnat väldigt många timmar av mitt liv i tygaffärer, med mönsterkonstruktion och framför symaskinen. Holmegaards bok heter ”Look” på både danska och tyska.
Efteråt kunde man gå upp för trappan till restaurangen. Där det serverades bubbel och snittar och man hade möjlighet att prata med andra gäster. Jag tyckte att det var tommare än förr om åren och stannade inte särskilt länge. Men jag ser redan nu fram emot 2025!
Och festen fortsätter i ytterligare tre dagar:
Nästa gång hoppas jag att jag ska ha vett på att planera mitt undervisningsschema lite bättre, så att jag kan vara med på några fler kvällar. Och så hoppas jag att jag ska bli aningen bättre på att fotografera. Antingen glömmer jag helt bort det eller så tycker jag att det är pinsamt och låter bli. Bättring på den fronten, alltså!