Susanna Alakoski: Londonflickan
Jag läste Bomullsängeln i Susanna Alakoskis serie Bomullssviten och blev förtrollad, jag lyssnade på andra delen Londonflickan och blev… uttråkad?!
Vad hände?
Jag vet inte riktigt. Kanske berodde det på att jag inte läste utan lyssnade? Jag höll på att få spader på uppläsaren Katarina Ewerlöf som inte bara läste utan dessutom både sjöng finska folksånger och jazz. Det där sjungandet tyckte jag var synnerligen onödigt. Jag är totalt ointresserad av sång när jag lyssnar på en roman. Min text innehåller spoilers, så om du inte vill veta mer om handlingen, sluta läs här.
Den som gett romanen dess namn, Londonflickan, är Hildas dotter Greta. Hilda var huvudperson i Bomullsängeln. Den här romanen nöjer sig inte med att berätta om Gretas äventyr i London utan vi får dessutom höra hur brodern Jonni lever sitt liv på Algots i Borås och om Hildas och Hellis fortsatta tillvaro i Vasa. Och så Gretas dotter Katherine, som avslutningsvis kysser skolans Mick Jagger. Den tredje delen i Bomullssviten heter Dotterdottern och jag gissar att det då är Katherine som ska vara huvudpersonen. Att det i den här delen finns så många (huvud)personer att hålla reda på, tycker jag mest ger ett splittrat intryck, även om jag tror att jag förstår varför Susanna Alakoski vill ha med alla dessa människor. Hon har nämligen budskap att framföra och för att budskapen ska nå fram behövs många ben eller kanske snarare många skuldror som bär romanbygget.
Hilda och Helli behövs för att visa hur livet i Finland är för utslitna fabriksarbeterskor strax innan pensionen. Hilda kämpar med både klimakteriet och den spirande kärleken till den femton år yngre Nicko. Båda tillstånden är gravt pinsamma och ska helst inte märkas. Helli är fortsatt politiskt aktiv och kämpar för arbetarklassens väl och ve, men det händer inte mycket på den fronten. Eller man skulle kunna säga att det går väldigt långsamt.
Greta symboliserar den nya generationen som aldrig vill bli som sin mor. Hon lämnar Vasa med högburet huvud för att jobba i Stockholm, men hon står inte ut med att varken vara hembiträde eller vårdbiträde utan landar till slut på restaurangen Riche. Det arbetat gillar hon, men när chansen att flytta till London uppstår, tvekar hon inte. Där bor hon i fem år och trivs som fisken i vattnet. Av någon outgrundlig anledning blir hon kär i Henry från Finland och följer med honom tillbaka till Sverige. Gud allenast vet varför. Susanna Alakoskis antydda förklaringar om att det är så skönt att äntligen prata finska igen och att hon äntligen ser chansen att få en egen familj. Det dröjer inte länge innan Greta har tre barn, sitter som sin mor vid en symaskin, dock i Västerbotten istället för i Vasa. Och innan hon vet ordet av är hon änka och har medicinskåpet fullt med treo comp, valium och stesolid.
Jonni är den finske charmören som får tre söner med tre kvinnor men inte tar ansvar för någon av dem när relationerna går i stöpet. Inte heller förväntas han åka hem från Borås och se till sin mor när hon får hjärtinfarkt, utan det är Greta som ska lämna London för en tripp till Vasa. Det är andra regler som gäller för män, ser ni. Så var det på 50- och 60-talen i Sverige och Finland, men tyvärr känns det beteendet igen även från våra dagar. Hans huvudsakliga uppgift i romanen är dock att ge oss en duvning i fackföreningsarbete och här tappar Susanna Alakoski mig totalt. Ibland undrar jag om det är en pamflett om fackföreningar, ombudsmän och kvinnors rättigheter på arbetsplatsen jag lyssnar på eller om det är en roman.
Katherine, Gretas äldsta dotter, får symbolisera de unga flickor som tvingas ta ett alltför stort ansvar hemma när föräldrarna inte gör det. Hon slutar med det som hon är bra på och som eventuellt skulle kunna leda ut ur misären. Katherine lägger av med att orientera och att plugga. Och hon börjar kyssa pojkar istället. Vad mer hon börjar med, kan vi ju tänka oss, men visshet får vi i nästa del av Bomullssviten, Dotterdottern.
Själv börjar jag känna mig lite mätt på just finsk misär i Sverige, så jag kommer att behöva en rejäl paus innan jag tar itu med den. Och så är vi framme vid 70-talets Sverige, nu känner jag igen mig och det känns inte lika banbrytande spännande längre.
Författare: Susanna Alakoski
Titel: Londonflickan
Omslag: Sara R. Adeco
Utgivningsår: 2021
Förlag: Natur & Kultur
Språk: svenska
Betyg: 2/5