Marie Aubert: Jag är inte sådan här egentligen
När jag letade efter en hyfsat tunn roman till mina tyska elever i svenska, fick det bli norskt. Marie Aubert kan man lita på, tänkte jag och bestämde att det fick bli hennes nya roman trots att jag inte läst den själv. Lite risky business kan man tycka, men så tänkte jag no risk no fun och så fick det bli Jag är inte sådan här egentligen. Kursen är inte förrän i juli, men det fanns ju inte på kartan att jag skulle låta en så intressant roman ligga och vänta tills dess, så jag klämde den redan i helgen. Och ja, jag kommer att läsa den igen innan kursstart!
Titeln är genial, för just “Jag är inte sådan här egentligen” skulle alla de fyra personerna som Marie Aubert låter vara berättare i romanen kunna säga, även om det bara är Bård som verkligen yttrar dem.
Det här är något av ett kammarspel och det hela utspelar sig under tre dagar, fredag till söndag. Det en stor familjefest på gång, nämligen Linneas konfirmation. Det kommer släkt och vänner från när och fjärran och allt måste bli perfekt. Alla måste vara lyckliga och det ska helst synas på bilderna från den här minnesvärda söndagen eftersom de kommer att tittas på om och om igen. Pressen på de inblandade är med andra ord monumental. Så som det alltför ofta är när för många viljor ska jämkas och släktingar som annars inte direkt hänger, ska samsas och dessutom ha det trevligt.
Om du inte läst romanen än och tänker göra det, så tycker jag att du ska sluta läsa här. Texten nedan innehåller spoilers.
Linnea är det så kallade festföremålet. Allt mitt medlidande är med henne, mest för att hon är så ung och fortfarande inte vet att livet kommer att bli bättre. När hon är olycklig tror hon att hennes liv är förstört. Jag är gammal, jag vet att det bara känns så. Jag tror absolut att hon är redo att bli konfirmerad, hon är ju till och med aktiv i kyrkan, men hon är inte redo att handskas med sin “kompis” Ingrid som ska servera på festen. Ingrid är ett par år äldre och tycker nämligen att Linnea är toxic och efterhängsen. Linnea känner sig avpolleterad och försöker om och om igen återuppta vänskapen med Ingrid, men det går inte så bra. Men Linnea är väl inte sådan egentligen, en stalker, som inte kan sluta skriva meddelanden, som cyklar förbi “vännens” hus sent på kvällen i hopp om att få några smulor vänskap?
Bård är Linneas pappa och en sann klippa. Han tar hand om både planering och utförande av de flesta projekt i familjen. Innerst inne tycker han att frun och alla de tre barnen är ganska lata och bortskämda och han tror att de kommer att drunkna i sitt eget kaos om inte han finns på plats för att sopa efter dem. Jag tror att han egentligen gillar att känna sig oumbärlig, men hade gärna velat ha lite mer cred för allt sitt jobb. Nu har han hittat någon annan som ger honom både cred och lite extra pirr: kollegan Kaia som han inlett ett förhållande med. Men är det verkligen sådan som familjens klippa egentligen är? En man som glatt ljuger sin fru rätt upp i ansiktet för att hinna hem till kollegan för ett snabbt skjut?
Hanne är Bårds olyckliga storasyster och deras fars älskling. Hon bor i Oslo men kommer naturligtvis på sin guddotters konfirmation. Med sig har hon sin flickvän Julia som för första gången träffar Hannes familj. Hanne var extremt överviktig och mobbad under uppväxten och när hon kommer tillbaka hem ser sig ständigt konfronterad med sitt forna jag. Jag tror att hon ser sig själv som en ganska misslyckad person och hon kan liksom inte tänka sig att något bra någonsin kommer att hända henne. Det är förfärligt sorgligt att hon inte kan lita på att Julia älskar henne och vill vara tillsammans med henne. Det är också förfärligt sorgligt att hon inte kan kasta av sig sin gamla, mobbade och olyckliga kostym och starta om under en lyckligare stjärna. Jag förstår att hon blir sårad av att hon nu som smal behandlas på ett annat sätt än när hon var smällfet, men jag undrar verkligen hur hon hade velat att familjen och dem hon möter skulle ha betett sig nu för att hon skulle vara nöjd. Men hurdan är hon egentligen? Det vet nog varken hon eller jag, faktiskt.
Nils är Linneas farfar. För mig var han den minst intressanta av de fyra. Jag hade hellre sett Linneas mamma Ellen som berättare, tror jag. Men vi fick Nils, en man som var notoriskt otrogen mot sina barns mor och när det avslöjades, blev det skiljsmässa. Nu är han gammal och separerad även från kvinnan han flyttade ihop med efter sitt äktenskap. Mitt medlidande har han inte, om man säger så. Han bor i ett litet hus med sin hund Fia och försöker hålla sig i form. Han har ingen närmare relation till varken sina barn eller barnbarn och jag tror faktiskt inte att han vet hur man gör för att skapa varaktiga relationer. Jag tror att han ser sig som en missförstådd man, han är ju inte sådan egentligen, en som inte bryr sig om sin familj, men den enda levande varelse han har en fungerande relation till och kan visa ömhet för är hunden.
Ja, det finns mycket att prata om i den här romanen och jag hade rätt: Marie Aubert kan man lita på. Det kommer att bli spännande diskussioner med mina elever i juli, det är jag säker på!
Författare: Marie Aubert
Översättare: Cilla Naumann
Titel: Jag är inte sådan här egentligen
Omslag: Kerstin Hansson
Utgivningsår: 2024
Förlag: Wahlström & Widstrand
Språk: svenska
Betyg: 4/5