Jenny Erpenbeck: Kairos
Det är tråkigt, men jag har tvingats acceptera att jag inte alls är den där storsinta och förlåtande människan jag skulle vilja vara utan tvärtom en ganska långsint typ. För så många år sedan att jag inte ens minns hur många, var jag på Literaturhaus i Hamburg och lyssnade på Jenny Erpenbeck som läste ur något som jag inte heller minns. Vad jag däremot med all önskvärd tydlighet kommer ihåg är att jag tyckte att hon var totalt humorbefriad och tog sig själv på ett ohälsosamt stort allvar. Detta första intryck gjorde att jag inte alls var sugen på att läsa något av henne, någonsin och vad det än vara må.
Men så dök romanen Kairos upp. Den blev till och med översatt till svenska och jag fick fler än en gång frågan om vad jag tyckte om den och var varje gång tvungen att erkänna att jag inte hade läst den. För varje gång kände jag allt mer pinsamt långsint. Och när romanen i maj förra året fick International Booker Prize, då visste jag att jag var tvungen att läsa den.
Till mitt försvar, måste jag säga att jag verkligen inte gillar att läsa om när unga flickor blir kära i gamla gubbar. Hos Erpenbeck är det Katharina, 19, som faller som en fura för den gifte Casanovan Hans, 53. Min fantasi räcker liksom inte till för att föreställa mig hur en ung människa kan bli förälskad och attraherad av en kropp i förfall, men det kanske säger mer om mig än om den unga människa som beskrivs och den därav följande kärlekshistorien.
Huvudhandlingen, alltså kärleksrelationen, dissade jag redan innan jag ens börjat läsa, men tiden och miljön, slutet av 80-talet i Östberlin, triggade åtminstone mitt intresse.
Jenny Erpenbeck må ha haft en dålig dag i Hamburg eller också var det jag som hade det, men jag insåg ganska snart att jag missat ett intressant författarskap. Hon tar mig visserligen med genom en kärlekshistoria som jag har väldigt svårt att förstå, men som engagerar mig mer än jag trodde var möjligt.
Den unga Katharina möter av en tillfällighet kulturmannen i DDR-kostym, den ovan nämnde Hans. Han jobbar på radion, skriver böcker och är rent allmänt en kultiverad typ, vilket imponerar på Katharina. Att han är 34 år äldre, gift och har en son som är henne betydligt närmare i ålder, verkar inte bromsa hennes förälskelse. Redan vid deras första möte hamnar de i säng och kärleken börjar spira. Hans dikterar villkoren, han är nämligen van vid att ha älskarinnor, och Katharina är förälskad nog att acceptera. Här tappar hon mig, Katharina, men Jenny Erpenbeck lyckas mirakulöst nog hålla kvar mig. Jag gillar att läsa om det vanliga livet i DDR och behöver inte tvivla på äktheten, eftersom Erpenbeck själv är jämngammal med Katharina och uppvuxen på samma sida järnridån som hon. Katharinas besök hos mormor och släktingarna i Köln, hennes tankar när hon mot alla regler kort hoppar av på Bahnhof Zoo i Västberlin innan hon återvänder hem berör mig på riktigt.
Kulturmannen däremot, han triggar från första början enbart min kräkreflex. Jag vet inte ens var jag ska börja! Om det är hans sätt att prata med henne, om det är hans sätt få med henne på sina sadomasochistiska sexlekar eller om det är hans sätt att kräva absolut trohet, lojalitet och lydnad som stör mig mest, kan jag inte svara på. Kanske är det alltihop sammantaget som får mig att vilja skrika! Men istället kladdar jag marginalen full med anteckningar, klistrar in upprörda post-it-lappar i skrika färger och försöker hålla mig lugn. Samtidigt beundrar jag Jenny Erpenbeck att hon med blandningen av utsiktslös, ojämlik kärlek och “östnostaligi” får mig så fast på kroken. Än en gång tänker jag att det som samhället gör i stort med sina medborgare, speglas i vad vi vanliga människor gör i smått mot varandra – och så ryser jag ända in i märgen, när världen ser ut som den gör just nu.
Jag tror mig faktiskt förstå vilken omvälvning det var för kulturmannen och de andra i hans generation, när deras privilegierade ställning i DDR-staten plötsligt bara löstes upp i intet. Något de då sannerligen inte räknat med att tvingas uppleva! De hade ju redan upplevt en rejäl sväng under sitt liv: från det fascistiska tredje riket till den kommunistiska arbetar- och bondestaten och att det skulle svänga en gång till fanns med all säkerhet inte på kartan. Men att även Katharina som ung vuxen förlorade sitt hemland och i förlängningen sina rötter i samma stund som DDR blev en del av BRD, den vilsenheten får Jenny Erpenbeck mig nästan att känna fysiskt.
Ja, jag erkänner: jag skäms över att jag var så svårbedd när det gäller Erpenbeck. Härmed lovar jag att sluta tänka på henne som ett humorlöst pretto. Oavsett om hon är det eller ej: hon skriver så bra att hon faktiskt kan vara vad hon vill.
Författare: Jenny Erpenbeck
Titel: Kairos
Omslag: Sabine Kwauka
Utgivningsår: 2021
Förlag: Penguin Verlag
Språk: tyska
Betyg: 4/5