Necati Öziri: Vatermal / Goran Vojnovic: Blatten återvänder
Jag vet inte vad det är som gör att jag har en förkärlek för att läsa om turkar i Tyskland, nu Necati Öziris Vatermal och innan dess Dschinns av Fatma Aydemir. Kanske beror det på att jag själv också är utlänning i landet jag bor, eller helt enkelt att jag är förtjust i berättelser om familjer? När jag var på biblioteket i Svenljunga, fick jag med mig Goran Vojnovics Blatten återvänder med ett liknande tema, så det är helt enkelt läge för en dubbelrecension. Och ännu en likhet är att båda böckerna fått vara med på Espressohouse, en i Hamburg och en i Gävle.
Vi startar med Necati Öziris Vatermal som jag köpte i pocketupplaga i en liten rar bokhandel i Winterhude som jag har väldigt svårt att passera utan köp.
Unge Arda ligger för döden, eller åtminstone på sjukhus och är väldigt sjuk. Han använder tiden till att fundera över sin far som han inte har några egna minnen av och att försöka få systern Aylin och mamman att om inte prata med varandra, så åtminstone tolerera varandras närvaro. Det har de inte gjort på tio år och han är den enda länken, något skör dock, som håller ihop familjen.
Jag var ganska säker på att Necati var ett kvinnonamn, så döm om min förvåning när en mörk man med allvarliga ögon möter mina när jag slår upp boken. Jag läser ju mest kvinnliga författare, men det är inte för att jag har något emot mäns författarskap i allmänhet, utan det brukar vara så att de teman som kvinnor skriver om intresserar mig mer. Här kunde jag dock pricka i rutorna “familjerelationer”, “invandrarhistoria” och “tysk nutid” så det var bara till att köra.
Och det blev en fin tur, det måste jag säga! Arda ligger i sin sjukhussäng och hoppas på ett under, på något som ska få hans trilskande organ att fortsätta att fungera och låta honom få fortsätta sitt liv. På ett osentimentalt sätt skriver han brev till den far som inte stod ut med livet i Tyskland utan återvände till Turkiet trots ett väntande fängelsestraff. Arda studerar den kraschade relationen mellan mamma Ümran och storasyster Aylin och konstigt nog förstår både an och vi båda sidorna. Efter att Ümran blivit ensam med barnen tar hennes mor med sig Aylin till Turkiet och det är det första oförlåtliga sveket som hon gör sig skyldig till som mamma. Man kan inte skicka sitt tyskfödda barn till mormor i Turkiet. Det andra sveket är när hon hämtar tillbaka den assimilerade Aylin till Tyskland. Jag tror att vi kan enas om att Ümran gör så gott hon kan och gör det hon tror är rätt. Men fel blir det, ont gör det och värst är att de inte har något språk att prata om vad de känner. Den lille Arda tillbringar sitt liv som klistret mellan mor och dotter, men det är dömt att misslyckas.
Det gör ont i hjärtat att läsa om alla tillkortakommanden och jag önskar mig ett lyckligt slut. Får jag det? Det tänker jag inte avslöja: läs själv!
Författare: Necati Öziri
Titel: Vatermal
Utgivningsår: 2025
Förlag: Ullstein
Språk: tyska
Betyg: 4/5
Goran Vojnovic gav mig inte ont i hjärtat direkt, även om hans roman också handlar om främlingskap, familj och sjukdom. Marko kommer efter tio år i Bosnien tillbaka till Slovenien, där han växte upp. Pappa har cancer och dessutom har Marko dessvärre raggat på en tjej som han borde låtit bli och nu har han retat upp fel personer och gör bäst i att försvinna.
Marko har inte mycket gemensamt med sina gamla vänner längre, den ene är djupt i drogträsket, den andre en slagskämpe och fängelsekund och den tredje försöker anpassa sig så väl att ingen längre vet vem han är. Och vem är Marko själv, förresten? I Bosnien kallas han serb men hemma i Ljubljana är han bara en blatte som inte räknas överhuvudtaget. Temat är absolut intressant, men Goran Vojnovic gör det svårt för mig när han låter serben/sloven/blatten Marko prata och delvis bete sig som en hypermacho. Jag förstår att det är ett stilmedel, an anpassning, och jag uppskattar när något av den verkliga människan Marko glimtar till mellan flosklerna, men jag tycker att det är ansträngande att läsa. Jag är inte van vid att tjejer kallas katter och bara har en funktion och att kukar ska mätas verbalt hela tiden.
Men någon manlig förebild som lär honom öppen och ärlig kommunikation, det har han då inte haft. Pappa Radovan vägrar kalla tumören för något annat än en böld och kanske är det något kärleksfullt i att vilja hålla frun utanför sin sjukdomshistoria, men det verkar inte vara det som alla inblandade blir lyckliga av. Jag förstår att kriget har satt sina spår och att det inte är möjligt att bara skaka av sig det där och börja om, men ordlösheten och hårdheten, om det nu är det den är, gör mig frustrerad!
Vilse i livet, vilse på Balkan, det är Marko det. Det är sorgligt och det berör mig. Men trots det, stör jag mig alldeles väldigt på den toxiska manligheten som verkar genomsyra livet på Balkan. Men jag blev väldigt sugen på köttfärsfyllda paprikor, för det verkar vara det kittet som håller samman Markos familj!
Författare: Goran Vojnovic
Översättare: Christine Bredenkamp
Titel: Blatten återvänder
Utgivningsår: 2024
Förlag: Ramus
Språk: svenska
Betyg: 3/5