Elin Anna Labba: Far inte till havet
Redan när jag läste Stöld och Skuld av Ann-Helén Laestadius insåg jag att jag har mycket kvar att lära mig om livet i norra Sverige i allmänhet och om samernas villkor i synnerhet. När jag var tvungen att beställa böcker till jobbet häromsistens, råkade Far inte till havet av Elin Anna Labba liksom slinka med. Ja, ja sådant händer och det är sedan gammalt att man faktiskt har tillåtelse att beställa romaner när man köper jobblitteratur.
I Far inte till havet får vi lära känna Ingá som växer upp med sin mor Rávdná och moster Ánne. Pappan är död och mammans nye man lever inte tillsammans med den lilla familjen. De har ett strävsamt liv men klarar sig hyfsat bra, åtminstone tills bolaget bestämmer sig för att höja dammen. Jag minns inte för vilken gång i ordningen det är, men Ingás mamma och moster har varit med om att betesmarker och boplatser försvunnit mer än en gång vid det här laget. Jag blir berörd av förhållandet mellan de båda vuxna kvinnorna och det kan hända att jag blev rejält fuktig i ögonen mellan varven. Rávdná skulle jag vilja kalla en “doer” medan Ánne är den som ger lilla Ingá värme och kärlek. När Ánne dör blir livet hårdare för Ingá.
När en moster gick var känslan en annan, den slog som klockor på exakta punkter. Hon saknade henne varje dag när hon såg näten hänga. Ett slag. Hon saknade henne när hon såg drivveden på stranden, ett slag. Ännu hårdare slog det över de små sakerna. Fjädermyggen som kretsade över vattenytan och sandkornen som blåste från de öppna jordbackarna mot vattnet. De minsta beståndsdelarna av världen påminde henne om Moster Ánne.
Kvinnornas närhet till naturen och hur de lever med årstiderna berör mig också. Jag tänker på att jag själv sitter på samma stol året runt och jobbar. Min utsikt är en stenlagd gård med växter som alltid är gröna. Jag kan inte direkt påstå att jag känner årstidernas växlingar i blodet. Det händer till och med ibland att jag måste fundera på om det är vår eller höst.
Man kan inte heller anklaga protagonisterna i Labbas roman för att leva i ett slit- och slängsamhälle, eftersom det själva tillverkar det mesta som de behöver. De måste fiska för att få mat på bordet och skorna beställs inte på nätet eller ens ur en postorderkatalog. Jag tror att det ger tillhörigheterna ett annat värde och att man försöker lappa, laga och ta hand om sina saker på ett annat sätt än vad de flesta av oss gör idag.
Ingá satte sig på Dettes bro och tog på sig de nya skorna. Hon kände inte längre att det var kallt och tog ut sitt gamla skohö för att sätta det i de nya. “Förlåt”, sa hon till nyskorna. De förtjänade finare hö men det fick hon ordna sen. Hon tog några steg, lätt som luften, hon gick utan att det märktes och ändå kände hon marken med varje steg, fötterna var förankrade och viktlösa på samma gång. Hela världen hade blivit större och hon gick sakta längs spindelnätet av elledningar.
Elin Anna Labbas språk är som poesi, men en vardaglig sorts lyrik med både svordomar och utbrott av vanmakt och ilska. Det är vackert. Och som sagt: det berör!
Författare: Elin Anna Labba
Titel: Far inte till havet
Omslag: Sara R. Acedo
Utgivningsår: 2024
Förlag: Norstedts
Språk: svenska
Betyg: 4/5