Money makes the world go around…
Vilket flyt jag har med läsningen just nu, alltså! Det är inte mycket annat som jag klarar av att göra med mitt normala tempo för tillfället, efterdyningarna av den isländska förkylningen sitter i och får en utflykt till posten att kännas som om jag just bestigit Mount Everest, men läsa det går hur bra som helst. Och dessutom får jag tag i det ena guldkornet efter det andra!
Jag tackar min svenska bokcirkel för att ni (Emma, var det du?) föreslog att vi skulle läsa Hyper av Agri Ismail, annars hade jag förmodligen missat den. Och det hade ju varit förfärligt tråkigt! Det här är exakt det jag gillar: familjerelationer som utspelas und en lång tid och på en rad olika platser. Det kan inte bli mer rätt.
Hyper påminner mig om höjdaren Dschinn av Fatma Aydemir som jag läste förra hösten. Båda utgår från en kurdisk familj i diasporan och båda låter alla syskon komma till tals och bygger på så sätt upp den komplexa bilden av en familj i fritt fall.
Hos Agri Ismael får vi lära känna Rafiq och hans fru Xezal samt deras tre barn Mohammed, Siver och Laika. Rafiq är läkaren som grundar det första kurdiska kommunistpartiet och på grund av det tvingas ta med sig de sina och fly från Irak till Teheran. Där kan de inte stanna utan flyr efter (eller under?) revolutionen vidare och hamnar till slut i Storbritannien. Rafiq får aldrig fast mark under fötterna i London, men släpper aldrig sin tro på Karl Marx och predikar hans manifest för alla som vill lyssna. Och även dem som inte vill… Xezal ger inte mycket för Marx och hade säkert hellre fortsatt att vara läkarfru hemma i Slemani med tjänstefolk och dyrbara smycken. Men hon är, för det mesta i alla fall, en trogen hustru som gör sitt bästa för att hålla ihop familjen och balansera upp sin mans “tokerier”.
Ironiskt nog är kommunisten Rafiqs alla barn och kanske även hans änka mest av allt intresserade av pengar. Att de ska räcka, att de ska fortsätta att strömma in, att man ska kunna låna ut och ge bort om det behövs. Pengar är makt och utan pengar har du ingen möjlighet att styra över ditt liv. Men, undrar jag vän av ordning, är det verkligen så att pengar gör Mohammed, Siver, Laika och Xezal lyckliga? Eller är det bara klistret som håller ihop dem?
Äldste sonen Mohammed studerar ekonomi, ger sig in i bankvärlden och har inte mycket till övers för sin fars marxistiska ideologi. Han kämpar mot fördomar som hans ursprung för med sig i bankvärlden, jobbar hårt och försöker tjäna så mycket pengar som det bara är möjligt för företaget han är anställd av. Sammanfattningsvis har han inte mycket för det. Han lever i en skrubb, har inga sociala relationer och inte mycket kontakt med sin ursprungsfamilj. Jag tvivlar på att han är särskilt lycklig.
“Han hade berättat för henne många, många gånger vad som stod på hans visitkort, nämligen att han var Executive Manager Corporate Finance, men han var tvungen att säga detta på engelska eftersom han inte kunde något av orden på kurdiska. Han drabbades av en impuls att säga att hans jobb gick ut på att skriva mejl. Han tog emot och skickade mejl, det var det han gjorde. “
Systern Siver trodde nog att hon skulle bli lycklig när hon gifte sig med den snuskigt rike Karim och flyttade med honom till Bagdad. Hon kanske till och med var lycklig, åtminstone till en början, när de fortfarande var studenter och bodde i England. Eller förväxlade hon “att ha gott om pengar” med “lycka”? När hon inte står ut med Karim längre, tar hon deras dotter Zara och drar till Dubai där hon kämpar för att bygga upp en ny tillvaro för dem. I Dubai säljer hon lyxartiklar i en exklusiv butik och försöker förgäves kompensera dottern för det som tagits ifrån henne.
“Vart skulle hon ta vägen om hon lämnade Dubai? Hon kkunde inte åka ytill London och tvinga Zara att leva i misär, dela en lägenhet med massa främlingar som om Siver vore en tonåring. Zara behövde stabilitet. De behövde båda stabilitet.”
Lillebror Laika, döpt efter den sovjetiska rymdhunden, för ett så ensamt liv att han lika gärna skulle ha kunnat vara uppskjuten i rymden. Han sitter i en utställningslägenhet i New York där han inte får lämna några spår efter sig och försöker räkna ut hur man med en algoritm ska kunna tjäna ohyggliga mängder pengar på börsen. Jag fattar naturligtvis inget av just den biten, men jag fattar att Laika sitter i sin bostad och aldrig går ut. Han beställer sin mat och låter någon mot betalning ta hand om hans sopor. Hans “flickvän” är en camgirl som han exakt har instruerat om hur han vill ha det. Det är svårt att räkna ut vad som gör honom lycklig, inte ens när pengarna regnar in blir han särskilt glad. Han har redan tjänat tillräckligt för att klara sig resten av livet.
“Att tänka på sig själv som någon som överhuvudtaget hade en kropp var inte något Laika tyckte om, köttet och huden som han var fången i var något att övervinna snarare än att njuta av. Det var så begränsande att ha en kropp, att vara begränsad till en tid och en plats. Han klädde sig i samma kläder varje dag (mörkgråa träningsbyxor, som han hade fyra par av, svart t-shirt, som han hade åtta av, och en mörkgrå kabelstickad kofta, som han hade två av), ett sätt att avfärda kroppen. Ett försök i alla fall. “
Över alla tre svävar mamma Xezal som vädjar och hotar för att syskonen ska ha kontakt med varandra och med henne. Hon har flyttat tillbaka till Slemani efter makens död, men det har inte gjort henne särskilt mycket lyckligare än hon var i Sutton. Hennes syster är inte särskilt intresserad av att umgås och kvinnan som bor med henne i huset är avlönad för att göra just det.
Den här romanen är storartad. Den får mig att tänka på en massa saker, förutom det mest uppenbara: pengar och bristen på dem. Jag funderar över om det föräldrar vill förmedla till sina barn verkligen når fram. Jag undrar hur sanna och ärliga relationer mellan syskon ser ut. Och jag tvivlar än en gång på att pengar gör en lycklig. Men å andra sidan, för att citera Francoise Sagan “Jag gråter hellre i en jaguar än i en buss”, så är det inte heller vägen till lycka att avsvära sig alla jordiska tillgångar.
Jag är så imponerad av Agri Ismail. Det här är hans debutroman och den är redan så storslagen och så välkomponerad, att det inte finns något kvar att önska. Jag hoppas att detta inte var den enda bok av sådan kaliber som han hade inom sig, för jag vill läsa mer!
Författare: Agri Ismail
Titel: Hyper
Omslag: Daniela Juval
Utgivningsår: 2024
Förlag: Albert Bonniers förlag
Språk: svenska
Betyg: 5/5