Festival-baksmälla

I helgen kände jag mig som jag tror bokmässebesökarna känner sig efter en lyckad bokmässa. Personligen har jag aldrig klarat av att vara mer än en dag på bokmässan, men på Nordische Literaturtage på Literaturhaus Hamburg klarade jag faktiskt fyra kvällar i rad! 

Vartannat år arrangerar Literaturhaus med hjälp från sponsorer en stjärnspäckad vecka med författare från Danmark, Finland, Island, Norge och Sverige. I år var fyra-dagars veckan, 24 – 27 november, till och med lite längre eftersom de tjuvstartade redan den 12 med Jonas Hassen Khemiri. Det missade jag tyvärr, eftersom jag bara spärrat denna veckans kvällar från kvällsjobb. Å andra sidan var jag med på alla fyra festivalkvällarna och det är mer än vad jag varit på åratal. 

Anledningen till att jag var så på i år är en kombination av planering (se ovan: inga kvällskurser denna veckan, tack vare föredömlig planering när schemat skrevs i maj!) men också att det var ett osedvanligt spännande program. Carolin Löher och hennes team hade gjort ett fantastiskt jobb med att leta upp och boka spännande författare! För mig var det en spännande blandning av kända och okända författare och just okända författare ger ju chansen att upptäcka någon ny favorit. De teman som behandlades var också… ska vi säga modiga för en litteraturfestival? Sexuella övergrepp, anorexi, missfall och ofrivillig barnlöshet är ju inte några humörhöjare direkt, men det är teman som också är viktiga att lyfta och jag tycker att det är fint när även tyngre teman har sin plats i en litteraturfestival av den här digniteten. 

MÅNDAG

Festivalen inleddes med  norska Linn Ullmann som just kommit ut med “Mädchen 1983” (översatt av Paul Berf) i Tyskland. Jag läste den på svenska för ett par år sedan och såg fram emot att samtalet skulle modereras av min favorit Margarete von Schwarzkopf. Tyvärr hade hon fått förhinder och den tyska skådespelaren (och författaren) Karen Köhler fick hoppa in. Hon manövrerade läsning och samtal engagerat och ingen i salen undgick hur mycket hon uppskattade Ullmanns bok. Man skulle kunna säga att engagemanget vägde upp de förberedelser och den knivskarpa analys som vi hade fått av von Schwarzkopf. 

Efter det bjöds vi på vin, salta kringlor och mingel. Mingel-delen var väldigt rolig, eftersom jag där träffade människor som jag inte brukar träffa så ofta. Översättaren Christel Hildebrandt till exempel och förläggaren Michael Hechtinger från Buske-Verlag. Det är förlaget som min kollega Elizabet och jag har skrivit den svenska språkkalendern för i nio år och så har de gett ut mina två läroböcker. 

TISDAG

Den här kvällen hade översättaren Tanja Küddelsmann fullt upp eftersom hon modererade både samtalet med Susanna Hast och Katja Kettu från Finland. Susanna Hasts roman Beweiskörper är en genrehybrid (det ordet har jag INTE hittat på utan läst i programmet) av essä, memoar och roman och temat är ett sexuellt övergrepp mellan mycket unga personer. Katja Kettus roman Forschungen einer Katze berättar om en författare som efter ett missfall inte längre kan skriva och samtidigt får vi följa hennes förfäder på en gård långt uppe i nordöstra Finland. Båda samtalen var spännande, åtminstone det som Tanja Küddelsmann översatte. Det kändes som om båda författarna pratade mer än vad hon översatte, men det kanske inte stämmer. Det blir ju alltid lite träigt när både frågorna och svaren måste tragglas på både tyska och finska.   

Däremellan gjorde Flora Fink sitt bästa för att tina upp danskan Cecilie Lind. Hennes roman Mädchentier (översatt av Alexander Sitzmann) handlar om en mycket ung flicka som får ihop det med sin konfirmationspräst. Flickan, Sara, har förlorat sin far och vänskapen med jämngamla Rosa är full av konkurrens. Flora Fink försökte starta ett samtal om vad namnet Sara har för betydelse för romanen, och Cecilie Lind svarar “att det var det första namnet hon kom på” och stackars Fink famlar i blindo. 

ONSDAG

I onsdags var trion Norge, Island och Danmark på scen. Norge representerades här av  Katherine Nedrejord som i sin roman Acht Jahreszeiten (översatt av Stefan Pluschkat) skriver om sitt samiska arv. Samtalet leddes av Judith Wassiltschenko och här var översättningen inte så viktig för mig, eftersom Katherine Nedrejord pratade en norska som var lätt för mig att förstå. Hennes teman påminde mig om Ann-Helene Laestadius serie Stöld, Straff och Skam, så jag slog till på den romanen (även om jag sagt till mig själv på skarpen att inte köpa några böcker). Om frågor från publiken hade tillåtits, hade jag gärna velat veta hur det påverkar hennes skrivande att bo i Paris, med tanke på att hon i samtalet sa att släktsammanhållningen är starkare i den samiska kulturen än den norska.  

Pedro Gunnlaugur Garcia hade förutom sin samtalspartner Berit Glanz inte en enda person i salen som förstod isländska. Pedro Gunnlaugur Garcia är född i Lissabon och uppväxt i Reykjavik, där han så vitt jag förstod, fortfarande bor. Hans andra roman Unser leuchtendes Leben (översatt av Tina Flecken) är ett världsomspännande familje-epos där både en gigantisk tupp och oliver som räddar en släkting från att behöva gå ut i krig förekommer.  

Med danskan Helle Helle fick Flora Fink upprättelse! I det här samtalet märktes tydligt att de två på scen både känner varandra väl och uppskattar varandra. Samtalet var lätt eftersom Helle Helle förstår tyska, så Flora Fink behövde bara översätta Helles svar till tyska. Romanen Hafni sagt är förstås översatt av Flora Fink, liksom Helles alla andra romaner. Hafni är en kvinna på 48 år som äntligen har skilt sig från sin man och ger sig ut på en smörgås-resa genom Danmark. Hon planerade att det skulle ta åtta dagar men det tog fyra veckor. Med jämna mellanrum ringer hon hem till en väninna och berättar om vad hon upplever, när hon på resan försöker bli en annan. Jag blev väldigt intresserad av att läsa, men tror nog att jag vill läsa den på svenska. 

LÄSNING på ORGINALSPRÅK

Tisdagens och onsdagens läsningar gjordes på orginalspråk av författaren. Vi som inte kan alla festivalens språk, fick läsa den tyska översättningen på väggen bakom författaren, dsamtidigt som läsningen pågick. Jag föredrar en skådespelaruppläsning alla dagar i veckan, men jag kan förstå varför de valt att göra så här. Det har en poäng att höra författaren läsa sin orginaltext – åtminstone om man förstår lite. Jag hade svårt att för att koncentrera mig under de finska läsningarna, eftersom jag inte hade en blekaste aning om var i texten författaren befann sig. Gnäll på hög nivå, kan man kalla det här inpasset! 

TORSDAG

Festivalen avslutades i biblioteket på HfBK (Hochschule für bildende Künste) med författarsamtal med författare från Sverige (Amanda Svensson och Aris Fioretos) och Tyskland (Matthias Nawrat, Berit Glanz och Deniz Utlu), medarrangör var Svenska Institutet och Goetheinstitutet och det var gratis inträde. Det tackar vi för! 

Jag erkänner att jag inte riktigt begrep vad kvällen skulle handla om när jag läste texten i programmet, men eftersom det var under den här kvällen som festivalens enda två svenska författare skulle vara på scen, bestämde jag mig för att det räcker som motivation. 

Det som presenterades visade sig vara ett väldigt spännande projekt som utgår från P-O Enquists essäsamling Kartritarna från 1992. Sex författare (De fem ovan nämnda samt Mara Lee, från Sverige som inte var inte med i Hamburg!) att rita om Europas karta utefter samtidens existentiella frågor. Det ger upphov till diskussioner och till extremt olika texter, antar jag. Jag har inte läst texterna än, men de finns tillgängliga på nätet. Grit Thunemann och Thomas Böhm intervjuade författarna om vad de skrivit. 

En av mina favoritskådespelare och uppläsare Julian Greis från Thalia-theatern här i Hamburg läste texter av Enquist, som inledning och avslutning. Jag måste bara få säga det som de flesta redan vet: Grit Thunemann är fantastisk, både som tolk och intervjuare! 

TACK!

• Carolin Löher och teamet från Literaturhaus för organisationen och för den goda stämningen under alla kvällarna.
• Can Mayaoglu för att du var så generös och lät Svenska Intensivs korg med böcker på svenska stå i din butik. 
• Svenska Institutet och Goethe Institutet för att ni finansierar projektet “The new cartographers”.
• Antje Flemming som gav mig vatten när jag fick ett hostanfall och hotade att förstöra hela tillställningen.