RECENSIONER

Augustin Erba: Snöstorm

BOKSNACK: Det är dags för en andra recension som vi skriver tillsammans. Den första var Liane Moriartys “En annan Alice” i april och eftersom vi gillade formatet, kör vi igen.

”Snöstorm” inleds när Tomas möter sin ungdomskärlek Livli på ett stillastående tåg i snön. I ett slag är han tillbaka i ungdomen, därefter får vi kronologiskt följa honom växa upp från liten pojke till vuxen man, åter tillbaka på tåget med Livli.

“Jag öppnar munnen, men stänger den igen, för gamla stigar i min hjärna trampas upp och belyses, dörrar som jag aldrig trodde skulle öppnas blåser upp på vid gavel och i mitt inre går jag under valv efter valv tills jag kommer fram till det allra heligaste.”

Emma: Vad hade du för förväntningar på ”Snöstorm” efter att ha läst ”Blodsbunden” i bokklubben? (Se inlägget här)

Carina: Jag älskade ju “Blodsbunden” så jag hade höga förväntningar på “Snöstrom”! Mellan dessa böcker har jag även upptäckt Erba som journalist och läst en del av hans artiklar i DN, och jag gillar verkligen hans sätt att skriva.

Emma: Vad var första tanken när du höll i “Snöstorm”?

Carina: Det första jag reagerade på var omslaget – det är så vackert! Kärlek, attraktion och snö på en bild liksom.

Emma: Ja, en applåd till Sara Acedo för det otroliga omslaget! Tycker ”Blodsbunden” nästan fick en deckaraktig look, så är väldigt glad för denna mjuka, nostalgiska framsida. Sen visste vi ju redan hur Erba skriver, men andra kanske går på missen att detta är en lätt roman att ta sig an, men jag hoppas att de blir positivt överraskade!

Carina: Har du en favoritperson i boken? Jag måste erkänna att jag är lite svag för den tokiga morsan… Även om jag förstår hur fatalt det är för ett barn med en icke-fungerande mamma, så tycker jag ändå på något sätt att det är befriande att hon bryter sig loss från alla förväntningar och inte heller skyggar för tabut att släppa ansvaret som förälder.

Emma: Jag dras som en fjäril mot ljuset som är Livli, precis som Tomas. Det är en otroligt fin och mångbottnad karaktär som känner en sån kärlek för Tomas, vilket utstrålas varje gång hon ömt rör vid honom eller säger hans namn. Jag gillar att hon inte följer reglerna, att hennes splittring gör henne offensiv, medan Tomas är defensiv. Två sidor av samma mynt, helt enkelt, vilket förmodligen är därför han förälskar sig i henne.

“Hon nöp tag i klänningsfållen och virvlade runt. En svag doft av hennes parfym svepte åt mitt håll. Jag tappade andan. Märkligt att man kan tappa andan av att en annan människa snurrar ett varv i en känning, men jag var tvungen att titta bort. för att inte få yrsel. Det värkte i mig av längtan efter något jag inte kunde sätta ord på. Det var inte att röra vid henne, det var något större, något djupare. En längtan efter att få vara nära. Jag tyckte att jag förstod henne, och jag trodde att hon skulle förstå mig.”

Emma: Vad tycker du om att båda Erbas böcker porträtterar mödrar och psykisk ohälsa? Har Erba inte bara skrivit en annan version av ”Blodsbunden”? Misstankar har ju trots allt väckts att romanerna är en skildring av hans egna uppväxt.

Carina: Jag har absolut inget emot författare som bearbetar samma tema på olika sätt. Åtminstone inte de första tio, femton åren. Paul Auster var länge en favorit, men efter att ha läst varianter på temat “stackars man som stänger sig själv ute från mänsklig kontakt och äter allt mindre för se hur länge man överlever”, tröttnade jag faktiskt. Men två böcker om samma tema av samma författare, det tar jag gärna! Jag tror ju att vi människor har våra teman som behöver bearbetas och psykisk sjukdom hos de närmaste under uppväxten, avhandlas inte på en kafferast.

Emma: Vad tycker du om Joakim och Tomas relation? Det är oväntat nog Tomas första vän, även han präglad av destruktivitet men en lojalitet som gör att hjärtat smälter lite för Tomas skull. Jag hade svårt att greppa deras relation men det kan bero på att jag läser om den via Tomas som lins, och han hade ju ingen erfarenhet av hälsosamma relationer. Det tycker jag Erba beskriver så fint när Tomas är tillsammans med Susanne, att hon vet hur man lever ett normalt liv och med henne blir även han normal.

Carina: Jag tycker att det är både fint och rörande att Tomas får en vän i Joakim och det är lätt att förstå att det samtidigt är svårt för Tomas att se att Joakim även har mindre bra sidor. Det berörde mig mycket att Tomas så snabbt “förråder” Joakims förtroende och jag funderade på om det var ett försök från Tomas att inte vara så obrottsligt lojal, som han hade varit mot morbrodern. Samtidigt tyckte jag själv, som en lojal person, att det var ett förskräckligt övertramp, som å andra sidan mildrades något av att det bara var han själv och Joakim som förstod.

Emma: Jag tyckte också att det var en spännande vändpunkt för Tomas, med ett typiskt exempel på en nybörjare när det gäller gränser, utan känsla för det kan gränsen hamna varsomhelst. 

Carina: Vad tror du att Joakim hade för sjukdom? Vad tror du att Erba ville säga med det?

Emma: Det hintas väl om att det bland annat är levercancer? Jag tror inte att Erba hade något större syfte i att inte namnge exakta sjukdomen, det gör han inte heller med modern. Tanken bakom att återvända till Joakims karaktär var förmodligen för att visa på hur hans liv faktiskt blev, ungefär så som alla (inklusive Joakim själv) visste att det skulle bli. Diagnos eller inte, det var liksom inte poängen.

Men boken tar upp så stora, svåra teman: psykisk ohälsa, pedofili, övergrepp, incest, alkoholism, självmord, frånvarande föräldrar, skuld gentemot förälder, för att inte prata om identitet och gränser. Vad tycker du om det?

Carina: Ja, ingen kan anklaga Erba för att vara feg i alla fall! Han tar ett stort grepp om ett flertal av livets svåra teman och jag tycker nog att han roddar i land allt det han tagit i båten. Kanske borde “less is more” och “kill your darlings” varit en större ledstjärna, för att få det hela mindre kompakt sorgligt, men å andra sidan vet jag verkligen inte vad som skulle ha kunnat tagits bort, eftersom allt hänger ihop. Om Eva inte hade varit med till exempel, hade Erba inte lika tydligt visat på Joakims sämre sidor. Om Livli i Schweiz inte varit med, hade Tomas inte kunnat bli tillsammans med Susanne. 

Emma: Jag håller helt med dig! Stundtals när ytterligare en mörk historia utvecklade sig kände jag allt att Erba nästan fick ge sig, välja sina strider så att säga, men i slutändan är detta som gör Erba så skicklig. När jag läste om Tomas tänkte jag att han eventuellt är på autismspektrat, men å andra sidan känns det som försvarsmekanismer för att hantera de trauman som präglat hans barndom. Hur ser du på Tomas isolation, starka moralkompass gällande fusk och matematiken som tillflyktsort?

Carina: Jag tänkte inte alls  på autismspektrat när det gäller Tomas! Jag tänkte snarare på att han hittat ett förhållandevis konstruktivt sätt att ta hand om den kapsejsande verkligheten han tvingas leva i. Matten är något som följer regler, något som han kan räkna ut och förutse. Det måste vara fantastiskt för ett barn som växer upp med vuxna som inte går att lita på överhuvudtaget.

Emma: När tycker du Erba är som starkast i sitt skrivande? Vad gör honom till en sån bra författare?

Carina: Jag tror att det är att han på så många sätt belyser och förklarar Tomas handlande. Jag tycker att Tomas själv är som ett mattetal (extremt komiskt att jag som är urkass på att räkna säger detta) eftersom han är så noga med att följa regler. Han vill göra rätt och vill inte svika någon så som han själv ideligen blev sviken som barn. Erba låter mig förstå Tomas handlande utan att skriva mig det på näsan. Det är skickligt och det gör att läsaren, det vill säga jag, får känna mig smart. Vid en närmare analys, förstår jag ju att det är Erba som bäddat för det. Det är alltså Erba som är smart!

Emma: Jag tycker att Erba har en otrolig fingertoppskänsla när han skildrar olika åldrar, det tänkte jag även på i “Blodsbunden”. Att Tomas äter sylt i olika mängder för att mäta tid, eller nervositeten och känslan av utanförskap på KTH, och sen som trött, daterad fyrtioåring.

Precis som i ”Blodsbunden” så verkar lika barn leka bäst, där huvudpersonerna blir förälskade i människor som delar samma mörker. Å ena sidan tänker jag att alla bär på något typ av mörker och att det tyvärr inte så är ovanligt som en vill hoppas på. Å andra sidan känns det så himla tungt att läsa om misär efter misär, trots att det är något fint och viktigt i att ge marginaliserade människoöden utrymme. Vad tycker du om Erbas val att skildra just dessa erfarenheter? Är han arbetsskadad som journalist eller är detta bara ett resultat av hans hjärtefråga: utsatthet?

Carina: Kanske en blandning, men främst tror jag att dessa teman är just Erbas. Jag tycker ju om att läsa om människor som trots allt tar sig fram genom livet, trots bagage som man inte ens skulle önska sin värsta fiende. Jag berörs av att Tomas på något sätt hittar sin väg, både som barn där han använder sig av matten som ett sätt att överleva och sedan som vuxen där han använder sig av frun Susanne som en kompassnål. Det är fint och det ger hopp. 

Emma: Det var flera replikskiften i boken som fick mig att skratta till och jag tänkte mig att du nog också fnissade åt den torra humor. Som typ när schweizaren Livli bor hos är 49 och Tomas säger att han ser inte ut som en dag över 48. Jag blev allt lite paff när skämten väl kom, då de kändes så okaraktäristiska för såväl Tomas som person men även bokens generella tema. Vad tycker du?

Carina: Älskar torr humor, som du vet. Särskilt i situationer där det egentligen inte finns något att skratta åt alls. Jag tycker att skildringen av Tomas på tåget, just när han möter Livli, är väldigt rolig. Hur han iakttar sig själv och hur han inte kan tänka sig att inte fixa kaffe till den okända damen i kupén. Och när han säger, efter den gemensamma natten på hotellet, att det är första gången på tjugo år att han är glad att han inte legat med Livli. Det är humor på hög nivå, för mig.

Emma: När jag äntligen läst ut boken och samtidigt ångrade mig, för då var den redan slut, så googlade jag recensioner. Det skulle jag inte ha gjort, de två första recensionerna jag läste var inte alls positiva? Jag kände mig lurad, speciellt eftersom de flesta bokkonton på social medier har hyllat den (samt andra recensenter). Jag missade nästan min hållplats för att jag hade näsan i boken och var inte trött på den, trots flera timmars läsning på tåget genom Tyskland. Vissa påstod att karaktärerna var endimensionella, att en som läsare inte kunde förstå varför Tomas blev förälskad i Livli, vilket jag överhuvudtaget inte håller med om. Det väcker ju frågan, är ”Snöstorm” en vattendelare?

Carina: Kanske är den en vattendelare, kanske finns det gränser för hur mycket sorg folk står ut att läsa om? Och så finns det sådana som vi, sådana som kan grotta ner sig hur mycket som helst och bara vill analysera vidare om hur, när och varför. Jag tycker att det var självklart att Tomas blev kär Livli! Och lika självklart att han lärde sig att det där inte funkar för honom och nästa gång blev han kär i Susanne. Som han löser ett matteproblem: den vägen gick inte. Då tar vi en annan!

För mig slår “Blodsbunden” “Snöstorm” alla dagar i veckan, eftersom jag tycker att den har fler bottnar. Och den tar inte slut lika fort! Jag vet ju att du blev lite uttråkad av “Blodsbunden”, vad var annorlunda med “Snöstorm” för dig?

Emma: Ja, tyvärr var inte ”Blodsbunden” en historia för mig, vilket jag tyckte var så synd när vi diskuterade den i bokklubben, då vi alla var eniga om hur otroligt stark historien var. ”Snöstorm” passade som handen i handsken och jag fick direkt kontakt med karaktärerna, tempot och framför allt, Erbas fantastiska språk. Kanske var det att jag nu läste boken i fysisk form under mellandagarna utan stress, eller så är det något i det avskalade romantiska som helt enkelt är mer min typ av roman?

Carina: Tycker du att det var ett bra slut?

Emma: Jag tyckte att slutet kändes lite väl abrupt, men så tror jag också att det kanske måste vara. Hur ska enkelt man kunna runda av en historia som denna? Finns det verkligen ”ett slut”? Jag tror nämligen inte det. På något vis fick jag nöja mig med det lilla, även om jag var otroligt nöjd med Tomas upprättelse, som kändes väldigt realistisk och rå.

Carina: Jag måste erkänna att jag funderar en del på mitt eget betygssystem, eftersom jag satte 4 på “Blodsbunden”, satte jag 3 på “Snöstorm” eftersom jag tyckte att den var aningen svagare. Egentligen borde jag ha gett “Blodsbunden” 5 för då hade “Snöstorm” fått en mer rättvisande och välförtjänt 4.

Emma: Du ger mig en anledning att säga ”vad var det jag sa, Carina?” Du är för snål i din betygsättning och nu så kommer det tillbaka och biter dig! Jag ger ”Snöstorm” 5 utan tvekan!

Ingen utav oss har ännu läst Erbas första roman ”Ensamhetens broar”. Hur känner du inför att läsa debutromanen efter ”Blodsbunden” och ”Snöstorm”? Vad tror du att Erba eventuellt kommer att skriva om framöver?

Carina: Jag är definitivt intresserad av att läsa debutromanen! Och jag tror att Erba har många facetter kvar att belysa i sitt eget spektra av föräldrar med psykisk sjukdom, identitet och gränser. Det känns som teman som aldrig tar slut – tack och lov för det!


Författare: Augustin Erba

Titel:  Snöstorm

Utgivningsår: 2019

Förlag: Albert Bonniers förlag

Språk: svenska

Betyg: Carina: 4/5, Emma: 5/5

– Recensionsexemplar

3 Comments

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *