Moa Herngren: Tjockdrottningen

Men skrälledus, så bra Moa Herngren skriver. Jag vet inte om det här strängt taget kvalar in i genren feelgood, men det var exakt det som hände med mig. Den här boken fick mig att “feel good” från första till sista sidan. 

Boken handlar om överviktiga Annie som lever ett ensamt liv, wannabe-programledaren Johanna som lever ett ensamt liv och researchern Camilla som i grunden också lever ett ensamt liv. De tre och några till, skakas ihop till en realityserie under det lovande namnet “Du är vad du väger” och jag fattar inte hur det går till, men Moa Herngren får dem allihop att bara marschera rätt in i hjärtat på mig. Och inte nog med det, de sätter sig bekvämt tillrätta för de tänker stanna där. 

Jag var lite osäker på om jag skulle klara av att läsa om att allt blir bättre för folk om de bara är smala, men om det blandas med det djup och det allvar som Moa Herngren gör, så är det inte bara uthärdligt, det är förbannat bra. Suget att fylla tomrummen i våra liv, är egentligen något grundläggande och mänskligt, men sätten vi använder oss av är olika. Om det nu är socker och snabba kolhydrater, exklusiv-shopping eller kombon sex & knark, spelar inte så stor roll. Det är samma hål som ska fyllas och jag älskar  Moa Herngrens sätt att beskriva det på. Utan värdering och med något som faktiskt liknar både förståelse och kärlek.

“Annie var på väg ut i köket för att hämta kvällens andra ballerinapaket när hon plötsligt hörde telefonen plinga. Hon stannade till i steget. Kände hur hjärtat rusade i halsgropen. Innerst inne visste hon att det antagligen var någon företagsreklam. Hon hade varit med om det så många gånger nu. Glädjen över att ett sms droppade in, vilket aldrig hände, som i nästa sekund visade sig vara ett reklamutskick från apoteket eller ett elbolag.”  

“Johanna försökte att inte tänka på det. Det där om att han var sjuk. Johanna ville bara att allt skulle vara som vanligt igen även om hon inte riktigt kunde komma ihåg när det var som vanligt senast. Möjligtvis när hon och Jesper fortfarande levde tillsammans, innan Lukas blev tonåring. När hon fortfarande var hans mamma. Nu kändes det ibland knappt som att hon hade en familj. Hon var som hon varit innan allt. Innan hon träffade Jesper och innan hon fick barn. Det var där hon var nu igen. Ensam. På exakt samma plats. Inget hade hänt. Förutom att hon var fattig nu.” 

Det är något av Helena von Zweigbergk över Moa Herngrens prosa och med tanke på hur mycket jag gillar von Zweigbergk är det absolut en komplimang. Folk som förekommer i deras romaner är faktiskt lite som folk är mest och jag antar att eftersom jag tycker det, så är figurerna trovärdiga. Och om vi fortsätter med att jag föredrar vardagsrealism åtta dagar i veckan jämfört med varulvar och annat fantasiknytt i litteraturen, så börjar det bli klart för er vad det är som gör att jag mår så in i norden bra när jag läser om bantningssåpor och amfetamintabletter. Och så måste man ju bara älska någon som blandar in både Kirkegaard och Kentas “Idag är jag stark” med samma självklarhet i sin text! 

Moa Herngren har dessutom den goda smaken att inte reda upp alla trådar på slutet och inte låta allt få en självklar happy end. Och så är vi tillbaka där vi började. Nej, det är nog inte feelgood litteratur det här. Men i min värld, så är det det! Och kan jag ge guilty pleasures en ny betydelse så kan jag väl för bövelen även få tolka feel good på mitt sätt? Feel good, det är när författaren får mig att feel good. Och det, det gör Moa Herngren med den äran! 

---

Författare: Moa Herngren

Titel: Tjockdrottningen 

Utgivningsår: 2017

Förlag: Norstedts 

Språk: svenska

Betyg: 4/5