Leif Randt: Allegro Pastell
Jag brukar säga att jag älskar mina bokklubbar, dels för att det är skoj att träffa andra lästokiga och snacka om det vi läser men också för att jag då läser sådant jag annars inte skulle ha kommit på att läsa. I just det här fallet stämmer inte del två, eftersom jag faktiskt hade den på min (oändiga) goodreads-lista.
Men vad i herrans namn var det som fick mig att sätta upp Leif Randts Allegro Pastell på listan?? Kanske blev jag intresserad när jag såg att den var översatt till svenska? Det är ju inte så mycket tysk litteratur som blir det, så det är möjligt att det var anledningen. För jag kan ju inte ha läst vad den handlar om och tänkt ”Ja! Två relationsanalfabeter i 30-årsåldern på drogtripp, det är något jag vill läsa mer om!”
Nåväl, Tanja fyller faktiskt inte 30 förrän någon gång i slutet av den första tredjedelen men Jerome är 35 redan från början. De för något sorts distansförhållande mellan Frankfurt och Berlin som ingen av dem riktigt verkar vilja ta till nästa nivå. Eller i alla fall inte samtidigt. Tanja bor i Berlin, är författare och har skrivit åtminstone en uppmärksammad roman. Hon har sina föräldrar i Kiel men sin psykiskt labila syster Sara i Berlin. Jerome bor i den bungalow han växte upp i och försörjer sig på att programera innovativa websidor. Hans mor bor i Lissabon och hans far någonstans i närheten, för honom träffar Jerome med jämna mellanrum.
Hur kan man skriva en hel roman om känslor: Tanja och Jeromes kärleksförhållande, deras ”paus”, uppbrott och hur de helt enkelt är i ofas med varandra, utan att en enda känsla väcks hos läsaren? ”Läsaren” är i det här fallet enbart jag själv. Kontrollgruppen, aka bokklubben, har i skrivande stund inte träffats än. De enda känslor som jag kände var leda och tristess. Om det var Leif Randts avsikt, kan man säga att han lyckades över förväntan!
Jag tycker att det är rent av patetiskt när vuxna människor, ja Tanja och Jerome, jag tittar på er nu! ägnar sig åt drogexpriment som några vilsna och överblivna tonåringar. Varsågod att stena mig nu, men varken att det knaprades tabletter eller drogs linor gjorde den skendöda kärlekshistorien ett uns mer intressant.
Och när Jerome funderar på hur han kan imponera på kvinnor dör jag bara inombords och undrar hur lättlurade han tror att kvinnor i allmänhet egentligen är. Och det där outhärdliga analyserandet av sig själva som både han och Tanja ägnar sig åt 24/7, går mig på nerverna. Inte en tankeskärva är för liten för att gå på djupet med, tycks de tänka. Herregud, ingen av dem är 14 eller 22 utan ska faktiskt föreställa vuxna – man kan inte ta sig själv på så stort allvar då. Det är inget annat än löjeväckande att fundera så mycket på på hur andra ser en och vad man vill ge för bild av sig själv när man har lämnat puberteten bakom sig.
Jo, det finns faktiskt en sak jag gillar: samtalen mellan Jerome och och hans mamma! Hon kommer från England och deras växlande mellan tyska och engelska kändes autentiskt. Det är i alla fall så det brukar låta i de flesta flerspråkiga familjer jag känner.
Det skulle ju också kunna vara så att det är jag som för gammal (tack Malin Simonsson för den tolkningen :-)) och dessutom för ointresserad av generation Z eller vilken djälva bokstav deras generation nu kan ha. Jag ertappar mig själv med att allt som oftast tänka ”klipp dig och skaffa ett jobb!” vilket helt klart kan tolkas som om att jag inte fattar något alls av deras dilemman. Alternativt skulle de där skenvuxna idividerna kunna börja med att överanalysera sig själva varje vaken minut och den tid som då blir över skulle de ju kunna använda till att lösa de flesta av våra aktuella världsproblem. Eller så skulle de ju rentutav kunna börja med att bete sig som folk mot varandra, men det är nog ändå för mycket begärt.
Som svar på frågan ”hiss eller diss” kunde svaret inte vara klarare: Diss. Dubbeldiss
Författare: Leif Randt
Omslag: Rothfos & Gabler
Titel: Allegro Pastell
Utgivningsår: 2020
Förlag: Kiepenhheuer & Witsch
Språk: tyska
Betyg: 1/5