Kulturtant i kvadrat
I vanliga fall sitter jag vid mitt skrivbord i stadsdelen Wandsbek i östra Hamburg och jobbar. När jag inte jobbar eller ägnar mig åt hushållsnära tjänster i eget hushåll så simmar jag, går på gymmet eller läser. Men ibland händer det: förra veckan var jag inne i stan på två tillställningar som definitivt räknas som kultur!
Torsdagen den 12 september var jag på en föreställning där tre författare läste, två musiker spelade och två filmskapare visade kortfilmer. Föreställningsserien heter “Wir sind spät, aber es ist noch heute – die MusikFilmLeseBühne”. Det är ett regelbundet återkommande program, där författarna Julia Herrgesell, Herbert Hindringer och Katrin Seddig och filmskaparna Katharina Stiel och Thea Seddig hör till den fasta ensemblen men musikerna är nya varje gång. Den här gången var det Maria Rothfuchs och Doro Offermann och som spelade, visserligen inte basfiol och flöjt, men basfiol och saxofon.
Lokalen var Nachtasyl på Thalia Theater mitt i Hamburg, så anledningen till att det inte var smockfullt, var alltså inte att det var en svårtillgänglig lokal. Jag är ju en ordets kvinna, så det är föga överraskande att jag gillade författarnas läsningar mest. Och allra mest gillade jag Katrins text! Det beror framförallt på att hon skriver på ett sätt som tilltalar mig, om saker som jag är intresserad av men kanske även en aning på att hon är min vän sedan över 20 år. Julia Herrgesell och Herbert Hindrichs hade också texter med sig som tilltalade mig och fick det att kittla i hjärnvindlingarna, så som det gör när en text är bra och får en att tänka efter.
Tänk att jag skulle få ett nytt favoritinstrument – basfiolen var underbar! Det kändes i hela kroppen när Maria Rothfuchs spelade och hon kompletterades av Doro Offermann på saxofon. Det var verkligen trevliga inpass mellan litteraturen, tyckte jag. Jag som brukar tycka att musik mest stör.
Kortfilmerna däremot… Filmstudenterna Thea Seddig och Katharina Stiel gör väl filmer så som man förväntar sig att kortfilmer av filmstudenter ska vara, antar jag. En av Theas filmer där vatten spelade huvudrollen förmedlade en drömsk känsla som jag uppskattade. Men de andra filmerna sa mig inte så mycket, måste jag erkänna.
Nästa gång det heter “Wir sind spät, aber es ist noch heute – die MusikFilmLeseBühne” på Nachtasyl är den 12 december – då är jag där!
Lördagen den 14 september, var vi på bio. Vi såg “Treasure” med Stephen Fry och Lena Dunham som det mest hjärtevärmande far och dotter-par jag sett hela mitt liv! Filmen bygger på romanen “Zu viele Männer” av en av mina favoritförfattare Lily Brett. Obegripligt nog verkar hon inte finnas översatt till svenska, men den finns förstås på engelska, om någon av er skulle bli nyfiken. Edek växte upp som jude i Polen, överlevde Auschwitz men lever sedan många år i New York. Hans fru har nyligen gått bort och nu vill hans dotter Ruth resa till Polen för att äntligen få se lite av sina föräldrars bakgrund. Järnridån har just fallit och nu är det möjligt! Det är vackert, det är sorgligt och det är dråpligt på ett sätt som inte slänger någon framför bussen. Och det är inte möjligt att inte gråta!
Vi var på en av mina favoritbiografer i Hamburg, på Abaton. Det finns självklart en bar i lokalen och du får gärna ta med dig ditt glas vin och dricka under filmen. Finns det fortfarande någon som undrar varför jag älskar att bo i Tyskland? 😉
När vi kom hem letade jag fram alla böcker jag hade av Lily Brett och lade på min mans sängbord. Han gillade filmen, men verkade inte särskilt imponerad av boktraven.
Förresten, i fredags denna veckan var jag på konsert! Min man älskar NDR Bigband och jag tycker också att det är roligt att lyssna på dem ibland. I fredags spelade de på Kampnagel, ett kulturcentrum ungefär en halvtimme från oss. Vädret var fint och det var trevligt att cykla!
Den här gången backade NDR Bigband upp grekiskan Evi Filippou och hennes musiker. Under första stycket tänkte jag att det här kommer att bli en lång kväll, men efter att jag upptäckt att det fanns två basfioler, var jag blidkad. Konserten kändes kort och jag hade inte tråkigt. Men jag säger “Tack, men nej tack” om min man frågar om jag vill följa med på samma konsert igen.
Det var de senaste två veckornas kultur-turande i Hamburg! I nästa vecka hoppas jag att kunna gå på en fiktiv stadsrundtur med Sven Amtsberger och ovan nämnda Katrin Seddig. De går runt i en stadsdel av Hamburg och berättar de mest häpnadsväckande historier om det vi ser. Inte ett ord är sant och det brukar vara väldigt roligt! Och på lördag i nästa vecka vill min man gå på en konsert som går under namnet “Wohnzimmerkonzert”. Jag vet inte var och jag vet inte vem som spelar, men när jag hörde att det är på cykelavstånd, så jag sa ja.