Brenda Navarro: Aska i munnen
Ofta skriver jag om min digitala bokcirkel Läsa jorden runt och det är tack vare den som jag fick läsa Brenda Navarros Aska i munnen.Först eftersom deltagarna valde den och sedan rent konkret eftersom Hanna fixade boken åt mig på bokmässan, när det visade sig att den inte fanns översatt till tyska. Jag är tacksam för att bokcirkeln i uttryckets sannaste betydelse vidgar mina cirklar rent geografiskt när det gäller läsning och att jag fått en sådan fin vän som Hanna! Vi har ju i och för sig aldrig träffats, som hon påminde mig om häromsistens, men vi har ganska ofta kontakt och hon har blivit en viktig person för mig.
Romanen Aska i munnen av Brenda Navarro bet sig fast i mig och släppte inte taget ens när jag slutat läsa. Precis som Diegos syster, huvudpersonen i romanen, faktiskt aldrig kan släppa taget om sin bror fastän han är död. De var varandra nära och systern tog ett stort ansvar för sin lillebror när de bodde kvar hos mormor och morfar i Mexico, då deras mor flyttat till Madrid för att jobba. Efter ett par år flyttar de efter, men familjeåterföreningen blir aldrig riktigt så bra som man skulle ha önskat.
Jag tror att mamman har en depression och har inte bara förlorat kontakten till sina barn utan även intresset för dem. Till hennes försvar får man ändå säga att det skulle krävas snudd på övermänskligt tålamod att efter så många år på olika kontinenter kunna knyta an till varandra igen. Men hur knyter man an till halvvuxna barn som tycker att allt man gjort och gör är skit? Och hur ska man som halvvuxen knyta an till någon som övergett en och hållit alltför få av de löften som getts under åren? Och hur hittar man som halvvuxen ens en plats i ett nytt land som inte vill ha en där?
Diego går i skolan, men han har svårt att anpassa sig och få vänner. Systern och modern jobbar mestadels som “hushållsslavar” i någon bättre beställd spanjors hem. De passar barn och sköter gamla, de städar och tar hand om tvätten. Systern lämnar familjen i Madrid för att leva i Barcelona, men inte blir det så värst mycket roligare där. Det känns som om hon inte är riktigt närvarande i de relationer hon har, varken till “kusinerna” Carlota, Manuela och de andra eller till “pojkännen” Tom-Tomás, utan hon lever i samma hopplöshetsdepression som sin mor.
Enda gången, förutom med Diego då förstås, som hon känns autentisk och tillåter sig själv att ha känslor är när hon sköter om den gamla kvinnan Laura. Med Laura blir hon sedd och jag tror till och med älskad för sin egen skull och hon tillåter sig att känna värme och kärlek till den gamla kvinnan. Det är vackert.
Men på det stora hela är det här en bok om sorg. Det är den uppenbara sorgen efter en lillebror som inte orkade leva längre, men det är också en sorg över att förlora sitt hemland och sin trygghet. Det hela kompliceras av att det i hemlandet Mexico inte längre finns någon trygghet, att det knappast finns något annat sätt att överleva än att lämna landet.
Brenda Navarro beskriver sin huvudpersons sorg och hennes känsla av hopplöshet på ett sätt som går in under skinnet. Jag förstår vad de situationer som skildras gör med människor men jag kan absolut inte se hur de skulle kunna komma ur de fällor de sitter i. Och så undrar jag om det inte är vi, vi i den välbeställda delen av världen, som gillrar fällorna?
Författare: Brenda Navarro
Översättare: Hanna Axén
Titel: Aska i munnen
Omslag: Lukas Möllersten
Utgivningsår: 2024
Förlag: Bokförlaget Tranan
Språk: svenska
Betyg: 5/5