När det går trögt med läsningen
Vi som har svårt för att DNF:a som man modernt säger i bokkretsar när man slutar läsa en bok bara för att man inte gillar den, får det svettigt när vi råkar haffa en bok som inte riktigt tilltalar. DNF betyder Did Not Finish och är något som jag verkligen inte är bra på. Men vad gör man då om det går så trögt med läsningen att det känns som om man ska bestiga Mount Everest utan syrgas varje gång man tar boken i handen, som med boken på bilden?
Mina bästa tips är att slalomläsa med sådant som känns lättare och att dela in den tröga boken i läspensum, hur mycket som ska läsas per dag. Så tar jag mig igenom det mesta!
Jag har faktiskt DNF:at böcker i modern tid, till exempel Aksel Sandemoses En flykting korsar sitt spår och Wolfgang Herrndorfs Sand, men det händer verkligen inte ofta. När jag väl börjat på en bok känner jag både ansvar och nyfikenhet. Ansvar för att ge författaren en reell chans och en nyfikenhet av vad den här läsupplevelsen ska ge mig. Om det inte ger mig något, misstänker jag alltid att det är jag som inte har fattat galoppen och då måste jag definitivt läsa vidare! Författaren har ju velat säga något, förlaget har antagit boken och lektörerna har nagelfarit den. Om jag som den sista i den långa kedjan av en boks liv inte fattar vad budskapet är, då borde det vara mig det är fel på, eller? Att ge upp är då på något sätt att erkänna att jag är dummare än författaren, förlaget och lektören tillsammans. På senare år har jag fattat att det inte alltid är mitt fel när jag inte klickar med en bok. Jag är inte nödvändigtvis dum, utan jag har helt enkelt andra preferenser.
Men jag läser ju för det mesta ut böckerna även om jag inte klickar med dem och det har med ansvaret att göra. Om det är ett recensionsexemplar, känner jag att jag måste läsa, även om jag i slutändan kanske inte ens skriver om den. Men läser, det gör jag! Om jag planerar att skriva om boken, då tycker jag verkligen att jag måste ha läst hela för att överhuvudtaget ha rätt att ha någon åsikt alls och i all synnerhet om jag tänker såga den. Och om vi ska prata om en bok i någon av mina bokklubbar, då vill jag ha läst för att kunna hänga med i diskussionerna.
Jag slutade läsa Aksel Sandemose efter att jag skrivit att det var så nära ett självskade beteende man kan komma utan att knivar eller rakblad är inblandade. Då hade jag ändå försökt att läsa ett kapitel mellan varje annan bok, mn det hjälpte inte ett dugg. Wolfgang Herrndorf var svår att ge upp eftersom jag tycker att han var extremt smart och någon jag beundrade. Dessutom gillade jag verkligen hans coming-of-age-roman Tschick, men när min granne sa “Jag tror helt enkelt inte att det är din bok” fick jag absolution och lämnade båda två till bokinsamlingen i secondhandbutiken Stilbruch. Det var skönt och kändes befriande!
Just nu kämpar jag med nobelpristagaren från 2024, Han Kang. Jag läser hennes roman från 2016 och på tyska heter den Menschenwerk, på svenska Levande och döda. Vi ska snart prata om den i bokklubben och jag kämpar verkligen. Jag har för närvarande ett läspensum på cirka 30 sidor per dag men i skrivande stund ligger jag efter och har en del kvar på gårdagens avsnitt. Jag har läst ungefär två tredjedelar och hoppas fortfarande att det snart ska gå upp ett ljus för mig, att jag ska förstå vad Han Kang skriver om, vem som är vem och kanske i förlängningen varför just hon fick Nobelpriset.
Om jag återkommer i frågan, återstår att se. Just nu är jag närmare en sågning än en hyllning men en sak är säker: jag ser fram emot diskussionerna i bokklubben!