Elin Persson: Pizzeria Roma
Det är väl lika bra att jag erkänner det från början: jag är mycket förtjust i Elin Perssons romaner. Jag har läst De afganhanska sönerna (2020), Det är något som drar i mig (2022) och Sommaren (2023). Jag älskade alla. Jag hade höga förväntningar på Pizzeria Roma, men att den skulle vara så fin som den faktiskt är, det hade jag ändå inte räknat med. Så jag ställer mig i den hyllningskör som samstämmigt hyllat Elin Perssons senaste roman. Jävlar i min lilla låda, så bra hon är!
Magnus Karlsson, ja samma namn som han i Alcazar, har levt ett stillsamt och strävsamt liv. Han har svetsat på JM Maskin under större delen av sitt arbetsliv och nu någonstans mellan fyllda 60 och pensionen säger kroppen ifrån på allvar och han blir sjukskriven. Hans fru lämnade honom för många år sedan och dottern bor i Stockholm. Magnus lever ensam i sitt välskötta hus i skogen, han har vänner som han träffar på pizzerian, han gillar att gå i skogen och jag tror att han trivs ganska bra med sitt liv, men när han blir sjukskriven rubbas balansen och han börjar fundera.
Det här är arbetarlitteratur från vår tid. Vi har inga statare längre som jobbar ihjäl sig åt bonden utan vi har svetsare som sliter för företagets bästa. Magnus har slitit ut sin rygg och axel men är ändå lojal mot företaget och tänker att företaget inte är bättre än den sämsta arbetaren, alla måste göra sitt bästa för att slutresultatet ska bli något de kan vara stolta över. Det är fint att han går en runda i verkstaden innan han går hem och lägger tillbaka allt där det ska vara, så att det är lätt att börja nästa morgon. Precis så gör han hemma också. Han vill inte mötas av disk från kvällen innan när han går upp på morgonen.
Det händer inte mycket i Magnus liv men det blir ändå inte tråkigt att läsa. Han köper en pool på blocket, han träffar vännerna på Pizzeria Roma och äter en pizza Azteka, han hittar en motionscykel när han städar ut bastun på den gamla campingen. Han får hjälp av barndomsvännen Kenneth som visserligen har problem med knäna, men tillsammans lyckas de både få i båten i tjärnen och övernatta en natt på ön ute i naturen. Det är lågmält, mänskligt och det är livet för männen i den här åldern, i den här landsändan. Det är imponerande hur väl Elin Persson träffar tonen mellan dessa medelålders män som egentligen inte pratar alls. Jag tror att det här är första gången jag inte blir det minsta irriterad på dialekt i skrift utan det känns bara autentiskt.
Berättelsen om manlig vänskap, om arbetsstolthet och hjälplösheten när det gäller relationer berör mig. Nej, det är förresten inte alls en hjälplöshet, utan snarare en ordlöshet. Kenneth ställer upp för Magnus när han är inte klarar sig själv efter ryggoperationen, även om Magnus aldrig har bett honom om mer än skjuts till och från lassarettet. Det är en villkorslös vänskap där ord inte behövs. När det gäller dottern och andra kvinnor i livet, hade det kanske varit bra att prata lite mer, men å andra sidan är jag säker på att dottern känner sin fars kärlek genom meddelandena om att hon ska tänka på att skaffa sig en helförsäkring på bilen.
Jag tycker att vi tar en trocadero och skålar för alla de lojala, trogna och trygga män som Magnus som inte gör så mycket väsen av sig. De varken slåss, super eller bär sig illa åt mot sina medmänniskor. Alltså ärligt, sådana män kan man väl inte få nog av i livet? Jag utbringar ett fyrfalldigt leve: HURRA, HURRA, HURRA, HURRA!
Författare: Elin Persson
Titel: Pizzeria Roma
Omslag: Sara R. Acedo
Utgivningsår: 2025
Förlag: Wahlström & Widstrand
Språk: svenska
Betyg: 5/5