Annika Norlin: Stacken
Novellsamlingen Jag ser allt du gör från 2021 var Annika Norlins debut i litteratursammanhang. För dem som vet mer om musik och kanske levt i Sverige de senaste tjugo åren, kände säkert redan till henne som musiker. Det gjorde inte jag. Jag är inte bra på musik och är inte så värst intresserad heller, måste jag erkänna, men jag tyckte däremot mycket om novellerna och var nyfiken på hennes första roman.
Romanen Stacken handlar om ett gäng vilsna själar som gör varandra till familj. När Emilie, utbränd journalist i behov av ensamhet, av en tillfällighet stöter på dem i skogen där hon slagit upp sitt tält, vet vi redan att det här är början till slutet.
Vi får lära känna varje persons bakgrund med mer än önskvärd tydlighet och det gör deras väg in i stacken är så gott som utstakad. Det hela känns logiskt och jag ömmar för dem alla som personer, att de äntligen hittar ett alternativ till det egofixerade samhället som vi vanliga “normalisar” lever i. Men när det hela mynnar ut i en sekt, komplett med en tydlig men outtalad ledare och där alla utifrån ses som onda och oberäkneliga, blir jag genuint skeptisk.
Annika Norlin skriver på ett sätt som jag inte kan värja mig emot, även om jag inte är särskilt förtjust i berättelsen. Hon är knivskarp och formulerar sina iakttagelser på det vassaste av vassa sätt. Och hon är rolig utan att göra sig lustig över sina huvudpersoner. Det är en smal väg att ta sig fram på, men hon lyckas.
“Om sensommaren var det gott att leva, som att livet var ett skafferi som bredde ut sig under skyn, och som människa kunde man bara gå och plocka. Det där gamla bäret? Mja. Det här såg godare ut. Så märkte József att han tänkte i sitt huvud, och han skämdes över att han valde de stora, guldiga bären över de lite skrumpnade. Men det var en instinkt, för att inte ta det vackraste måste han tänka efter, använda hjärnan, och att äta bär, det var väl bara fröjd. Man måste väl få tillåta sig att ta det godaste bäret ibland.”
På det stora hela skulle jag önskat att människorna i stacken sagt stopp när deras egna gränser suddades ut eller när kollektivet fattar beslut som de som personer egentligen inte kan stå för. De gör det, antar jag, för att slippa vara ensamma men det bli en ganska dyrköpt enhet för de flesta av dem. Eller förresten, inte bara människorna i stacken borde ha sagt stopp, utan minneslistan nedan kan gälla för oss alla, oavsett hur och var vi lever. Inom parentes är den stack-medlem nämnd som jag tänker att det berör.
Säg stopp när
- människor jämställs med myror (alla!)
- läkarvård nekas en, trots uppenbart behov (alla)
- man upptäcker att man bestämmer men inte tar ansvar för det (Sara)
- en mamma inte knyter an till sitt barn (Sagne)
- ovan nämnda barn inte får gå i skolan (Låke)
- man känner att man begår våld på sin innersta känsla (Jozsef)
- man inte får sina behov tillgodosedda (Aagny)
- man saknar jämnåriga och längtar ut (Ersmo)
- man inte längre vet vad det är man flyr från (Zakaria)
SPOILER:
I slutet redde det hela upp sig en aning för lätt och bra. Det kändes som att Annika Norlin tyckte lite för mycket om sina karaktärer, hon kunde liksom inte skicka ut dem i den bittra, kalla och realistiska verkligheten efter arton år. Hon var tvungen att göra det skonsamt och fint, på bekostnad av trovärdigheten.
Det här citat tar jag med mig vidare i livet:
“Alla har tre personligheter, minst. En i verkliga livet. En på internet. Och en när man är full.”
Författare: Annika Norlin
Titel: Stacken
Omslag: Hugo Sundkvist
Utgivningsår: 2025
Förlag: Weyler
Språk: svenska
Betyg: 3/5