David Norlin: Vikarien
David Norlins Vikarien hade jag span på redan när den kom som inbunden bok våren 2024 men jag väntade tålmodigt till i höstas när den kom i pocket innan jag slog till. Jag visade dessutom prov på en nästan omänsklig karaktärsstyrka eftersom jag inte kastade mig över den på direkten utan sparade den tills jag skulle ha lite sammanhängande ledighet över jul- och nyår. Jag ville verkligen kunna sjunka in i den och inte bli tvungen att avbryta läsningen för att ägna mig åt sådant trams som lönearbete.
Det är nämligen något av ett åtagande att börja läsa en bok på drygt 900 sidor, när man som jag har väldigt svårt för att sluta läsa, när jag väl har börjat. Men som sagt, jag trodde att jag skulle gilla den och satte igång.
Gilla? Det är nog årets underdrift redan i januari! Jag älskade att försvinna in i Annas klaustrofobiska lilla värld, där hon i princip är en vikarie i sitt eget liv. Hon är lärare utan examen, eftersom hon blev utbränd när hon skrev sitt examensarbete och nu får hon bara korttidsvikariat i skolor som inte lyckas få tag på någon behörig lärare. Hon längtar efter ett seriöst förhållande och vill ha barn, så när hon möter Thomas och blir förälskad tycker hon att saken är biff. Men Thomas har nyligen separerat från Maria och de har två små barn och han är inte lika het på att få barn med Anna som hon är. Anna försöker att vara tålmodig, förstående och inte tvinga fram något, utan engagerar sig i de befintliga barnen och hoppas på att Thomas snart ska känna som hon.
Jag blir inte förvånad när jag läser att författaren David Norlin är psykolog. Hans skildring av Anna som vill för mycket och Thomas som vill för lite är så fint avvägd och trovärdig att man skulle kunna tro att de finns på riktigt. Jag förstår Anna och jag känner hennes barnlängtan i kroppen, men det gör henne för den skull inte särskilt sympatisk. Hon vet att hennes engagemang för en utsatt elev är för mycket och hon är också väldigt medveten om att det hon investerar i Thomas barn är villkorat, eftersom hon inte är förälder till någon av dem. Hon vill så förtvivlat gärna vara viktigast för någon, att hon tar alldeles för mycket skit och i princip bara får nöja sig med resterna, allt i hopp om att det snart ska bli annorlunda. Det är sorgligt och samtidigt djupt mänskligt att leva i ett diffust snart, när den biologiska klockan tickar på och livet bara går.
Det är konstigt att jag tycker så mycket om den här romanen, eftersom jag inte gillar någon av huvudpersonerna. Anna är så in i helvete självutplånande i sin förhoppning om att få en egen familj, ända tills hon inte är det och då brassar hon på för mycket åt andra hållet. Thomas är en kanske-man som är oförmögen till att ta konsekvenser av sitt handlande och vars enda önskan är att inte göra varken Anna eller Maria ledsen eller besviken. Sympatiskt? Nej, inte alls! Och Annas bästa vän Malin, ska vi inte ens prata om! Hon har det som Anna så förtvivlat gärna vill ha, men har inte vett på att uppskatta det. Trots det är hon fylld av goda råd och vet precis vad som är “rätt” för Anna.
Från och med den här romanen är jag David Norlins undergivne slav. Oavsett vad han skriver nästa gång: jag kommer att läsa. Och jag är inte ens säker på att jag kommer att vänta på pocketen…
Författare: David Norlin
Titel: Vikarien
Omslag: Sara R. Adeco
Utgivningsår: 2025
Förlag: Weyler
Språk: svenska
Betyg: 5/5