Känner du Fröknarna von Pahlen?
Andra hälften av april har jag helhjärtat ägnat åt Fröknarna von Pahlen av Agnes von Krusenstjerna. Och det kan jag säga, var ett sant nöje! Ända sedan tidigt 90-tal då min handledare på Socialhögskolan tyckte att jag skulle läsa in mig på sviten (sju böcker, i runda slängar 1500 sidor) och integrera det hela i min c-uppsats, har jag vetat om svitens existens och varit lite nyfiken. Där och då, slog jag ifrån mig med händer och fötter – jag hade fullt sjå med att få ihop det material jag redan hade utan att dessutom laborera med litterära referenser från början av seklet.
Klipp till 2023. Då körde jag sonen till Limmared. Vi hade båda varit i Svenljunga och han skulle ta tåget tillbaka till sin dåvarande studieort Växjö. Limmared, som förr var känt för sitt glasbruk, kallas i dag ett loppismekka och vi bestämde oss för att ta en titt på deras utbud. Sammanfattningsvis är jag ingen loppismänniska så jag tröttnade extremt snabbt, men jag sprang på Fröknarna von Pahlen-sviten i två band från Bonnier Alba-förlag för en spottstyver och slog till. Efter det drack jag livets vedervärdigaste kaffe, men det är en helt annan historia.
Det första bandet innehåller fyra böcker (780 sidor) och det andra resterande tre (830 sidor). Det betyder att volymerna är tämligen ohanterliga och jag som alltid släpar med mig mina böcker i handväskan, drog mig verkligen för att börja läsa av just den anledningen. Men jag erkänner att jag även hade respekt för Krusenstjerna som författare. En synnerligen omdiskuterad klassiker från 1930-talet – skulle jag ens fatta? Skulle det vara svårläst? Skulle det bli en läsupplevelse eller ett litterärt projekt att traggla sig igenom? Efter lite pepp på instagram (tack Jenny Kjellberg för det!) så gav jag mig i kast med projektet. Jag tänkte, jag läser en bok i taget helt enkelt.
Men herreguuud, vilket sug fröknarna Petra och Angela och deras liv och kärlekshistorier utövade på mig! Det kändes som att läsa en svensk Jane Austen men med spice, eftersom de verkligen har sex i den här berättelsen och jobbar inte bara på att bli gifta. Jag förstår att Krusenstjerna skapade rubriker på 30-talet för hon skyggar inte för vare sig sex med samma kön eller med (nära) släktningar. Jag kunde helt enkelt inte sluta utan läste de första fem böckerna som i trans, men sedan tappade hon mig lite. De sista två böckerna blev det lite väl incestiöst för min smak och jag började tycka att hon beskrev lite för många judiska näsor och zigenska hårsvall med vidhängande (dåliga) egenskaper.
OM du vill läsa de här böckerna och INTE vill veta vad som händer, ska du sluta läsa HÄR. Jag spoilar rejält nedan!
Vilka är då fröknarna från Pahlen? Petra är i första boken en ungmö på 27 år som aldrig kommit över att hennes trolovade hellre stannade i Sydamerika än kom hem och gifte sig. Angela är den föräldralösa brorsdottern som Petra bestämmer sig för att ta hand om hemma på godset Eka. Alldeles i närheten bor hennes bror Hans med sin familj och i Stockholm bor brodern Peter med sin snipiga fru Lilian och deras två barn. När Angela blir äldre, bor de två fröknarna i Stockholm. Genom hela sviten pendlar handlingen mellan Eka i Småland och Stockholm.
När Petras stora kärlek Thomas Meller överraskande nog dyker upp i Stockholm, vibrerar luften av uppdämd kärlek – och förhoppningar. Jag kan inte vara ensam om att tycka att han är en skitstövel som uppvaktar den unga Angela istället för Petra, men här är jag fortfarande med och tycker att det är intressant hur Petra tänker och hur Angela känner. Och jag roar mig med att försöka förstå Thomas Meller, men kommer fram till slutsatsen att han dessvärre är en sådan där medelålders man som tror att han får tillbaka sin ungdom om han skaffar sig en ung flickvän. Sådana män går det minst tretton på dussinet av och det är något av det mest patetiska jag kan tänka mig.
Män i allmänhet förresten, var på den här tiden inte mycket att hänga i granen, åtminstone inte om man tror Krusenstjernas skildringar av dem. Jag har redan skrivit om Thomas, den åldrade flickjägaren som lämnat sin fru på ett sanatorium nere i Schweiz för att återvända till Sverige och leva där med deras sex-årige son Cecil.
Ekas arrendator, Tord Holmström, verkar vara en fin karl. Stackaren lever i ett kärlekslöst äktenskap och älskar fröken Petra hett och innerligt. Han respekterar henne dock och när hon säger nej, drar han sig tillbaka. Men i sista boken stryper han sin hustru med ett draperi, kliver över henne och går ut i ladugården och ser till korna. Möjligen logiskt i hans värld, men i min känns det inte riktigt friskt.
Jacob Levin, den judiska kvinnoläkaren som inte tänker på mycket annat än att tjäna grova pengar och att stoppa in smala, bruna fingrar eller andra kroppsdelar i sina vackraste patienter, utvecklas till att bli en riktigt vidrig typ. Hans fru Sally omnämns mest som mor till de fyra barnen och som en judisk fet kossa som helst stannar hemma.
Inte ens den stabile brodern Hans, är att lita på när det kommer till kritan. Märkt av sin dödliga sjukdom, tror han att han kan bli frisk eller åtminstone känna sig frisk, om han har sex med vackra, villiga Dora i en övergiven lada. Egentligen hade han tänkt att skjuta sig, men när Dora dyker upp, ändrar han sig…
Jag avstår från att närmare skildra den fete greve Gusten, den lille dansaren Elias Vanselin, Angelas kusin målaren Stellan som helst klär sig i kvinnokläder och hans kollega Kiss Nilsson. Ni får tro mig på mitt ord: ingen av dem var direkt “boyfriend-material”.
Om vi ska titta på kvinnorna som Krusenstjerna skriver fram i sitt universum, är det en aning förvirrande. Vad är egentligen en god kvinna? Och hur ser hon ut? Deras kroppar används för att beskriva deras moral på ett sätt som för mig känns olustigt.
Arrendatorns bedrövliga fru Adèle var mager och hennes hår dött, vilket dels skulle tala om för oss att hon var gammal och uttorkad, minst 40, skulle jag tippa. Men också att hon var en dålig kvinna som manipulerade sin omvärld och aldrig var nöjd.
Betty, som var gift med Petras bror Hans, var tjock, varm och moderlig. Men på grund av sin judiska börd, en aning för mycket av allt – särskilt hennes moderlighet steg liksom över alla bräddar och omfattade inte bara hennes egna tre barn utan alla andra människobarn skulle också tryckas mot hennes omfångsrika barm.
De tvivelaktiga kvinnorna Lotty och Rosita från Berlin var feta, vällustiga och totalt utan moral. Och den magra Bell von Wenden var galen i den blåskimrande skuggan som kvinnobröst tydligen ger upphov till, var inte heller direkt någon man skulle vilja ha till kompis. Hennes sugande kyssar och kladdande händer beskrivs om och om igen.
Angela, Petra och i viss mån Agda däremot var välvuxna, hade elfensbenvit hy, runda bröst och fantastiska lockar. De var flitiga, krävde inget för egen del och följsamma för vad ödet hade i beredskap för dem. På något sätt var de moraliskt överlägsna alla andra kvinnor. Och detta trots att Angela väntar barn utan att vara gift och att Petra givit sig åt både den ene och den andre (men i ärlighetens namn, bara en gång åt varje!).
Jag undrar också varför Krusenstjerna är så fascinerad av blod. Alla dessa röda, blodfyllda läppar som ska visa att de just har kyssts. Ibland biter de hål på sina läppar i extasen och det sipprar dramatiskt fram en droppe blod. Och de blodstänk på linne, som indikerar att en oskuld tagits, är jag väldigt frågande inför. Först trodde jag att de hade blod på ett plagg, eftersom de oftast hade sex i lador eller på andra okventionella ställen, så hann de ju inte alltid få av sig kläderna, men efter den tredje eller fjärde oskulden begrep jag att “linne” syftade på sängkläder. Men jag fattar fortfarande inte hur de där droppformade stänken av blod hamnade där de beskrivs ha hamnat. Det hela kanske bara ska ses symboliskt och inte så konkret?
Det är omöjligt att sätta betyg på hela sviten. Det varierar från 5+ till 2-. Alltså när det är bra, då är det så in i bängen bra att jag nästan fick andnöd och när det är dåligt, då kändes det som om jag läser ett folklustspel av den sämsta sorten. Ni vet, en sådan där föreställning där det smälls i dörrar och folk byter identitet hela tiden.
Var det värt att lägga tid på sju böcker om livet i högreståndskretsar i början av 1900-talet? Svaret är ett rungande JA!
Författare: Agnes von Krusenstjerna
Titel: Fröknarna von Pahlen – Den blå rullgardinen (1930) – Kvinnogatan (1930) – Höstens skuggor (1931) – Porten vid Johannes (1931) – Älskande par (1933) – Bröllop på Ekered (1935) – Av samma blod (1935)
Omslag: Ann Lindberg
Förlag: Bonnier Alba
Språk: svenska
Betyg: Se texten ovan!