Sommarens hetaste
Jag har läst Françoise Sagans debutroman Bonjour Tristesse fler gånger än vad som kan anses hälsosamt. Jag har skrivit om den vid flera tillfällen här på bloggen och jag rekommenderar er inte att leta upp de inläggen, för jag kommer med största sannolikhet att upprepa mig. För vad finns kvar att säga om denna sommarens hetaste roman(s)? Sommarens hetaste sedan 1954 i litteraturhistorien men min hetaste sedan mitten av 80-talet.
När det är så där hett på sommaren, så som det inte alltid blir på våra breddgrader, och en loj sommarstämning sprider sig, tänker jag alltid på den unga, uttråkade Cécile på franska rivieran. Och om det förekommer tallkottar, sand och en segelbåt i fjärran, då dyker Cyril upp i minnet, Céciles heta sommarflört,
Och om jag inte lyckas skaka av mig tankarna på Cécile och Cyril, då är det dags, dags för ännu en omläsning. Och så ger jag mig med vidöppna (till och med förväntansfulla?) ögon rätt ner i kaninhålet Sagan igen.
För läsningen av Bonjour Tristesse (144 sidor) går kvickt – det som tar tid är allt sidgooglande om Françoise Sagan herself! Hon var gift fyra gånger, fick en son, var kompis med president Mitterrand, hade både älskare och älskarinnor och skrev, skrev, skrev som en besatt samtidigt som hon söp och tog allehanda droger. Under hela sitt liv spottade hon ur sig odödliga citat. Hon dog vid 69 års ålder, knappast av ålderdomssvaghet.
Vid denna femtioelfte omläsning lärde jag mig ett nytt ord. DEMIMOND som enligt SAOL är ett ålderdomligt ord för en prostituerad i överklassen. Att jag aldrig har snubblat över det ordet förr, är mig en gåta! Att jag inte kommer ihåg det , beror förmodligen på att man så sällan har användning av det i dagligt tal, men jag borde ju ha kommit ihåg det när jag läste det? Just nu känns det som om jag aldrig kommer att glömma det!
Jag reagerade också på att det tydligen inte var några som helst problem att dricka whisky eller cocktails och köra bil på den här tiden på franska rivieran. Och att låta sin 17-åriga dotter både köra bil på vindlande serpentinvägar och samtidigt inte hejda hennes alkoholkonsumtion, borde ha känts mer än lovligt dumdristigt redan på den tiden, men kanske illustrerar hur Cécils far såg på det där med föräldraskap? Var det kanske han som uppfann uppfostringsstilen “laissez-faire”, tro?
Cécile, 17 år, moderlös och uppvuxen i kloster, älskar det lyxiga liv hon lever med sin playboy till far och hans olika älskarinnor. På sommaren lever de i hyrda hus med personal på rivieran och resten av året i Paris. Skola, läxor och examen står inte överst på priolistan för varken Cécile eller hennes far. Men så dyker hennes döda mors bästa vän Anne upp vid Rivieran och vi anar snabbt att det nu blir andra bullar…
Vid närmare betraktande är Cécile både självisk, njutningslysten och lat. Men framförallt är hon ung och visa mig den 17-åring som är generös nog att unna sin änkling till far en ny seriös relation, tillräckligt vidsynt för att förstå att man inte alltid kommer att vara ung och vacker samt flitig nog att läsa filosofi på sommarlovet, är ni snälla. Jag tror att de är sällsynta, både på 50-talet och idag.
Jag tyckte den här gången att romanen handlar om val. Cécile kan välja mellan att plugga filosofi för att äntligen klara sin studentexamen eller att vara ute i segelbåten med Cyril. Valet står mellan en framtid på universitetet och på sikt som intellektuell eller att leva i nuet och till fullo suga i sig av de kroppsliga njutningar som Cyril erbjuder.
Ett, två, tre, fyra slag och så det där mjuka frasandet över sanden, ett, två, tre … ett: han började andas på nytt, hans kyss blev målmedveten, innerlig, jag hörde inte längre dånet från havet, jag hörde bara mitt eget blods snabba jagande rytm.
Céciles pappa, Raymond, har valet mellan Elsa och Anne. Elsa är en rödhårig och intensiv demimond som älskar vackra klänningar och cocktailparties, medan Anne är 42 år och beskrivs som sval och blond med rynkor runt ögonen. Med Elsa är Raymonds liv en fest och han kan känna sig ung och viril, med Anne blir det lugnt och stabilt och han blir den trogne äkta maken och den seriösa far som verkar passande för hans ålder.
Men Elsa höll på att förlora tålamodet. Hon frågade oupphörligt ut mig. Jag var alltid rädd att bli överraskad i hennes eller Cyrils sällskap. Hon ordnade alltid så att hon råkade på pappa, överallt mötte hon honom. Då avnjöt hon inbillade segrar, förtjusta blickar som han enligt vad hon påstod inte kunde hålla tillbaka. Det fårvånade mig att en flicka med hennes yrke – van att betrakta kärleken ur merkantil synpunkt och att anpassa sig efter otåliga älskare – kunde bi så romantisk, så uppeggad av bagateller, av en blick, en rörelse. Visserligen var den utstuderade roll hon spelade ny för henne och säkert i hennes ögon höjden av psykologiskt raffinemang.
Om det nu var spatt min far blev mer besatt av Elsa så tycktes Anne i alla fall inte märka det. Han var ömmare och mera förekommande än någonsin mot henne och det skrämde mig, därför att jag var övertygad om att denna hans hållning förestavades av omedvetna samvetsförebråelser.
Annes val är, åtminstone enligt Cécile, att hamna på glasberget för all evig tid, eller gifta sig till en egen liten familj. Till en början väljer hon mellan att stanna kvar i det stekheta Paris och jobba vidare med att designa kläder eller hon kan hälsa på sin döda väninnas make och dotter. Jag tror att hon väljer Rivieran eftersom hon längtar efter svalka. Att det skulle bli ännu hetare på Rivieran eftersom det hettar till mellan henne och Raymond, tror jag inte att hon planerat. Men vem vet..? Hon kanske reste till Rivieran för att få sig en egen familj, 42 år gammal, så då kanske det är dags att tänka på refrängen?
Han satte sig bredvid Anne, lade armen om hennes axlar. Hon gjorde en rörelse med kroppen mot honom som kom mig att se ner. Det var säkert därför hon gifte sig med honom, för hans skratt, för den där hårda och lugnande armen, för hans virilitet, hans värme. Fyrtio år, rädslan för ensamheten, kanske sinnenas sista uppflammande…
Cécile ser Anne som en “vacker orm”:
“Hon är kall, och vi är varma”, tänkte jag, “hon är härsklysten och vi är vana att göra som vi vill; hon är likgiltig – hon intresserar sig inte för andra människor, vi är förtjusta i dem; hon är reserverad, vi är gladlynta. Det är bara vi båda som är levande och hon kommer att smyga sig in mellan oss med sitt lugn, hon kommer att värma sig och så småningom ta ifrån oss vår sköna, bekymmerslösa värme, hon kommer att stjäla allt ifrån oss, som en vacker orm.”
Cyril och Elsa, de väljer inte, de är Cécile spelfigurer eftersom de är förblindade av vad de vill ha. Cyril vill ha Cécile och Elsa vill ha Raymond. Moraliska skrupler eller ens en moralisk kompass verkar ingen av dem låta sig hejdas av.
Minns jag slutet? Naturligtvis! Kommer jag att läsa den igen? Självklart! Nästa gång sommaren blir het och stämningen loj, då åker den fram igen. Men det måste sägas, ju äldre jag blir, avlägsnar jag mig mer och mer från Céciles allmaktsfantasier och jag tror allt mindre på att hon faktiskt lyckas manipulera de vuxna, alltså sin far och Anne. Det kanske faktiskt är så att de har sin egen agenda och, obegripligt för Cécile, sin egen vilja..?
Författare: Françoise Sagan
Översättare: Lily Vallquist
Titel: Bonjour Tristesse (Ett moln på min himmel)
Omslag: Klas Fahlén
Utgivningsår: 1954
Förlag: Albert Bonniers förlag
Språk: svenska
Betyg: 5/5