Lucia Berlin : Handbok för städerskor

“Jag bet ganska mycket på naglarna då och den mögliga, dammiga velouren mot mina ömma fingerspetsar, mot mina uppskrapade armbågar och knän, kändes som … ångest. Jag hade ont i tänderna, jag hade ont i håret. Jag rös till som om jag hade råkat snudda vid en tovig död katt.”

En bättre beskrivning på känslan “obehag” är svår att tänka sig, eller hur? Och det är så Lucia Berlin jobbar: hon formulerar så att det känns ända in i ryggmärgen och jag undrar nästan varför inte alla hennes träffsäkra formuleringar blir bevingade ord?

Ni har redan fattat: Jag har fått en ny idol. Det är inte så att jag kommer att tapetsera mitt arbetsrum, mitt läsrum eller något annat rum i huset med poster eller fangirligt börja skriva beundrarpost och hoppas på en autograf. Om man nu ens gör sådant idag. Och med tanke på att Lucia Berlin dog 2004, så är det i vilket fall som helst meningslöst. Men jag blev verkligen helt betagen av hennes prosa och jag är nästan säker på att jag kommer att läsa om den. Tilläggas bör att det var en lite snubblig start, för Lucia och mig. Eller för mig med Lucia, se fortsättningen:

Den här novellsamlingen är en så kallad “trestegsraket med baktändning”.

Steg 1: Jag hade hört så mycket positivt om den och hade höga förväntningar.

Steg 2: Det börjar lovande…

Baktändning: … men det händer liksom inget. Det är bra, det är det verkligen, men den når inte riktigt ända in. Jag lägger märke till att jag bara bär omkring på boken utan att läsa i den. Det är ett dåligt tecken, men skam den som ger sig. Jag kastar sällan in handduken utan ror fan i land om jag tagit honom i båten, det vill säga att jag i regel vill veta hur det går, vad som händer och få ett avslut på de böcker jag börjar läsa.

Steg 3: PLÖTSLIGT HÄNDER DET! Det brinner, sidorna glöder och jag kan inte få nog! Lucia Berlin skriver så fantastiskt, så lakoniskt och beskriver situationer så på pricken att jag måste ta en paus och tänka lite på det. Och kanske läsa om en del stycken, för att verkligen få in dem i sitt sammanhang. Det var nog därför starten var trög – jag läste helt enkelt för fort, var för otålig. Och viktigt i sammanhanget, hörrni, novellsamlingar, de läsar man inte som romaner. De läser man som just novellsamlingar: Lite i taget, en smula återhållsamt och med varsamhet. En bra novell rymmer på några få sidor det som en tegelstensroman kan breda ut sig över hundratals sidor på. Novellsamlingar är liksom litteraturens mindfulness-övning.

Det här beskriver när långsamheten går in i en ny dimension. När något är så långsamt att det känns som att åka bil med Mrs Snowden, då vet ni att den hastigheten inte kan strypas mer.

“Bilen gav ifrån sig ett så svagt surrande att det inte kändes som om vi rörde oss alls. Gjorde vi det? Mrs Snowden ville inte, eller kunde inte, köra fortare än tjugofem kilometer i timmen. Det gick så långsamt att jag såg saker på ett nytt vis. Med tiden. Det var som att betrakta någon som sov, hela natten. En man på trottoaren bestämde sig  för att gå in på ett kafé, ändrade sig, gick runt hörnet, vände tillbaka och gick in, lade servetten i knäet och såg förväntansfull ut innan vi ens hade hunnit till slutet av kvarteret.”

“Jag backade in i maskinerna. Ophelia och mannen tornade upp sig framför mig. Jag är en lång kvinna, och jag har Big Mama-strumpbyxor numera, men de båda var enorma. Ophelia höll en flaska förtvättsspray i handen. Mannen hade avklippta jeans och de massiva låren var lurviga av rött hår. Det tjocka skägget såg inte alls ut som hårväxt utan som en röd, vadderad kofångare. Han hade basebollkeps med en gorilla på. Kepsen var inte för liten för honom men håret var så yvigt att kepsen hamnade högt upp på huvudet så att han blev över två meter lång. Han daskade med den tunga näven i den andra röda handflatan. “Det var det jävligaste. Det var ta mig fan det jävligaste!” Ophelia var inte hotfull, hon skyddade mig och var redo att gå emellan honom och mig, eller honom och maskinerna. Hon sa alltid att det inte fanns något på tvätteriet som hon inte klarade av.”

Kan utsatthet skildras på ett tydligare sätt? Känner ni också hur skräcken kryper upp från golvet längs med Big Mama-strumpbyxorna och som en kall hand når hjärtat?

Lucia Berlin skriver så som jag verkligen skulle vilja kunna skriva själv. Det var alltså ren och skär avundsjuka som hindrade mig i början? Eftersom jag genast insåg, att de skorna är mer än en storlek för stora: så som hon, kommer jag aldrig i närheten av att kunna formulera mig. Jag saknar inte bara den nödvändiga erfarenheten av ett antal kraschade äktenskap, fyra söner och ett galopperande alkoholmissbruk, jag har inte heller tillräckligt med talang. Hon skriver skitigt och sunkigt, men med ett hjärta som är mjukt, skört och vackert.

Hon skriver lakoniskt om sjukhusjobb, eller snarare om personer med jobb inom sjukvården? Det spelar ingen roll, det är så beskrivet att jag tappar andan och skulle behöva ett syrgastält för att komma till sans igen. Hör här:

“Jag gillar mitt jobb på akuten. Blod ben och senor tycker jag är upplyftande. Jag är sjukt imponerad av människokroppen, dess tålighet. Tack gode Gud – för det är flera timmar kvar innan det är dags för röntgen eller smärtstillande. Kanske är jag morbid. Jag fascineras av två fingrar i en påse, en glittrande stilett hela vägen ut ur en smal hallicks rygg. Jag gillar att allt på akuten går att reparera, eller så gör det inte det.”

Det är lika delar fantastiskt som sorgligt för mig att ha upptäckt denna nya stjärna på litteraturhimlen. Fantastiskt, för att dessa noveller är så grymt bra. Sorgligt, eftersom det inte finns hopp om fler. Lucia Berlin lämnade efter sig 76 noveller och fler finns det inte. Det ger texterna en exklusivitet som är svår att toppa. Det är då för väl att de är så bra: man kan förmodligen läsa dem hur många gånger som helst.

---

Författare: Lucia Berlin

Översättare: Niclas Hval

Titel: Handbok för städerskor

Utgivningsår: 2016

Förlag: Natur & Kultur

Språk: svenska

Betyg: 4 / 5 (men väldigt nära en femma, det måste jag erkänna)