Alice Hoffman: The Rules of Magic
”Once upon a time, before the whole world changed, it was possible to run away from home, disguise who you were, and fit into polite society. The children’s mother had done exactly that. Susanna was one of the Boston Owenses, a family so old that the General Society of Mayflower Descendants and the Daughters of the American Revolution were unable to deny them admission to their exclusive organizations, despite the fact they would have liked to close the door to them, locking it twice.”
Så börjar historien om syskonen Franny, Jet och Vincent (den ende mannen i släkten Owen). Det är 1960-tal i New York och äldsta syster Franny får ett brev av deras moster Isabelle. Traditionsenligt blir hon vid 17 års ålder inbjuden till släkthuset i Massachusetts över sommaren. Mot sina föräldrars vilja åker alla tre syskonen dit, på vad som sägs vara en livsförändrande vistelse. Enligt rykten rymde exempelvis deras moder Susanna till Paris efter sin sommar i huset.
Familjen Owens historia började dock långt innan dess, på 1600-talet när Maria Owens blev dömd till häxkraft för att ha älskat fel man. Franny är skeptisk mot släktens gamla sagor och tanken på att hon själv skulle besitta någon form av magisk kraft, även om hon verkar kunna kommunicera med fåglar. Hennes yngre syster, Jet, verkar dessutom kunna läsa andra människors tankar. Systrarna porträtteras i äkta ”Förnuft och känsla”-anda som två motpoler, där Franny med sitt eldröda hår och bleka hy representerar förnuftet. Medan Jet representerar känslan med sitt mörka hår, impulsiva hjärta och passionerade val. Samtidigt finns lillebrodern Vincent, den karismatiske rebellen, som dras mot faran. Spontant liknar det en ganska stereotypisk rollfördelning. Alla är också sjukt snygga, vilket ärligt talat känns orealistiskt och smått irriterande? Hoffman lyckas ändå hålla dem intressanta, men det beror nog mer på handlingen.
Under syskonens uppväxt har de levt under moderns stränga regler; inga röda skor, promenader i månljuset, inga svarta kläder och inga kråkor, katter eller tända ljus. Men först och främst – ingen får bli förälskad. Reglerna verkar dock inte ha så stor påverkan, utan syskonens vilja att hitta sig själva och få svar är starkare. Det känns härligt hur de skiter i sina föräldrar och solidariskt håller ihop, trots sina olikheter (förutom skönhets-genen då). Sommaren hos mostern Isabelle blir en katalysator för deras utforskande och början på ett helt nytt liv.
”They arrived on Midsummer’s Eve, the summer solstice, when the day is so long it seems for once there is all the time in the world. The roses were in bloom, and a green blue of pollen drifted through the darkening air. As they walked through the small town, neighbors came to stand at their windows and gawk. It was common knowledge that any strangers dresses in black would likely be heading to Magnolia Street. Most people avoided the Owens family, believing that any entanglement with them could taint not only your present, but your future as well. It was said that some members of the family could place a single horse hair into a pan of water and turn it into a snake. If they threw dust in a circle, you had best not cross over, not even when the dust disappeared, for you might fall into a hole of desire or regret and never a raise again.”
Jag läste ”The Rules of Magic” på två dagar medan jag reste runt i Kalifornien i somras, vilket var perfekt. Efter ett besök på en bokhandel i Santa Barbara blev jag rekommenderad Alice Hoffman. Författaren har inte helt gått helt under min radar, men jag har inte haft ett speciellt stort intresse för att läsa magisk realism innan. Hoffmans första bok ”Practical Magic” har jag nämligen också länge blivit tipsad om, vilket denna bok är en så kallad pre-quel till (alltså en bok som släpps efter första boken, men som utspelar sig tidigare i historien). Trots års av lätt motstånd så gav jag med mig och märker hur jag underskattat genren. Jag menar, magisk realism, ganska go term ändå?
”The Rules of Magic” introducerade en för en speciell värld, vilket stundtals kunde bli lite för mycket och jag blev liksom ”mätt”. Med andra ord är den ganska töntig, men jag gillade den ändå. Det raska tempot höll mig kvar, där bokens fem delar sträckte sig över årtionden, där tiden accelererar ju längre du läser. Först trodde jag att boken enbart skulle utspela sig under sommaren i Isabelles hus, men uppskattade verkligen att Hoffman vågade bära historien vidare och låta syskonen åldras.
Jag vet inte om det bara är jag som tycker att det känns som ett enkelt val att hålla tidsspannet i romanen kort, så författarens slipper utveckla karaktärerna och föra dem vidare på ett sätt som läsaren upplever trovärdigt. Eller om det snarare är tvärtom, att det är enkelt att hoppa fram flera år i tiden för att undvika att beskriva karaktärernas djupare processer. Oavsett så tyckte jag att Hoffman lyckades hålla balansen. Romanens första delar gav mig tid att verkligen lära känna syskonen, medan dess snabbare utveckling mot slutet generöst gav mig svar på många frågor.
Det är kanske ingen överraskning att jag gillar syskon-dynamiken, som kryddas med att deras fader är psykolog och skrivit en bok om barnuppfostran (även om det bara är en liten detalj i handlingen). Men helt ärligt så var främsta anledningen till att jag nyfiket bläddrade vidare kärlekshistorien mellan Franny och hennes barndomsvän Haylen Walker. Det kändes så fint att få se deras relation växa. Franny tvingades snabbt att bli vuxen, delvis på grund av rollen som ansvarsfull storasyster men även häxa. När vi lär känna Franny är hon redan en väldigt kontrollerad och tillbakadragen person, och den oskyldiga förälskelse till Haylen är inte så naiv som en först kan tro.
Det känns på något vis direkt hur hennes kärlek till denna rangliga, smarta pojke är större än allt. Eftersom det finns en förbannelsen som sägs förfölja alla kvinnor i Owen-familjen, där männen som blir förälskade i dem dör, blir Franny ännu mer övertygad att trycka undan sina känslor för Haylen. Jet å andra sidan ger sig totalt hän till Levi, son till prästen som hatar häxor. Deras bror Vincent är en typisk hipster dude som ligger runt, spelar gitarr och ses som mystisk och förförisk med sitt mörker. (Men som i bokens andra hälft görs rättvisa med en ny riktning i sin storyline). Som sagt, inte de mest unika karaktärerna ljuset skådat. MEN jag blev investerad och gillade att se dem typ få personligheter under bokens gång?
Märker hur konstigt det känns för mig att skriva om historien på svenska, eftersom allting låter så otroligt löjligt. Missförstå mig inte, ”The Rules of Magic” är även ganska löjlig på engelska. Jag läste en recension om boken där det stod att en rekommenderas att läsa den om är en hopplös romantiker, gillar fantasy, tror att man delvis är häxa och tycker om Young adult-böcker. Antar att jag kan checka in alla ovanstående påståenden och får stå för att jag tycker om ganska töntiga böcker.
Författare: Alice Hoffman
Titel: The Rules of Magic
Utgivningsår: 2017
Förlag: Simon & Schuster
Språk: Engelska
Betyg: 3