Alain de Botton: The Course of Love
(For English – scroll down)
Vad händer när sann kärlek möter verkligheten?
Låt mig börja med att säga att “The Course of Love” (svensk titel: “Kärlekens väg”) är en genialisk bok! Om någon hade haft tillgång till mina tankar (skrämmande tanke) och hade tagit anteckningar, noga organiserat dem, tagit bort all brus och snyggat till det rejält – då skulle den i princip kunnat vara denna roman. (Jag försöker inte påstå att jag är skicklig som de Botton, men jag känner verkligen att han satte ord på tankegångar jag själv haft och det gick rakt in i mig). Jag älskar den tydliga kopplingen mellan det praktiska vardagslivet och den strukturella teorin. Romanen adresserar också mina favoritämnen: kärlek, relationer och förmågan att socialt analysera dem.
“A marriage doesn’t begin with a proposal, or even an initial meeting. It begins far earlier, when the idea of love is born, and more specifically the dream of a soulmate.”
Alain de Bottons roman handlar om, som titeln så fint förklarar, om kärlekens väg – eller mer specifikt om Rabih och Kirstens. På bara 222 sidor så får en nöjet att ta del av deras förhållande. Hur det börjar, deras första möte, sex, förlovning, bröllop, barn, otrohet och konflikter. På ett autentiskt sätt målar de Botton upp deras kärlekshistoria med en sån omtanke och respekt, samtidigt som han reflekterar över modern kärlek. Författarens kommentarer gällande Rabih och Kirsten har funktionen som en mysig berättarröst, vilket skapar en behaglig känsla att en snäll farbror läser en godnattsaga (varför inte föreställa sig att fantastiska Stephen Fry, det gjorde jag). Alltså är detta en traditionell berättelse som vävs samman med korta filosofiska stycken av de Botton. Men – det känns ändå viktigt att påpeka att den faktiskt inte är så pretentiös (trots att det kan ta några rader att komma in i hans rytm). Här är ett exempel av denna teknik, där Rabih precis har friat till Kirsten, och hon lyckligt säger “ja”. I följande stycke skriver de Botton;
”It tells us something about the relative status of rigorous analysis in the nuptial process that it would be considered un-romantic, and even mean, to ask an engaged couple to explain in any depth, with patience and self-awareness, what had led them to make and accept a proposal. And yet we’re keen, of course, always to ask where and how the proposal took place.”
Detta stycke fick mig verkligen att le, eftersom det observant fångar upp och ringar in vilken funktion, och konsekvens, våra social normer gällande förlovning innebär. Men även roten till allt – institutionen kallad äktenskap. Synonymt med reglerna för monogami och den ultimata, nästan heliga, statusen att vara en del av en tvåsamhet. För även om folk ställer tusentals frågor om förlovningen, ivriga att få reda på exakt hur det hände, så frågar ingen den viktigaste frågan: varför?
Såklar är jag medveten om det faktum att vi alla vuxit upp i detta samhälle, där vi är uppfostrade att följa sociala regler gällande beteende och uppförande. Det lär bli ganska stel stämning om en skulle ifrågasätta ett pars privata beslut att förlova sig, men det är också, från ett större perspektiv, viktigt att vara ärlig, transparent och reflektera över alla dessa normer vi är så otroligt måna om att följa. de Botton berättar en stereotypisk historia om en man och kvinna som möts, blir förälskade, lever enligt idén om romantik och gör alla de sociala ritualerna som en förväntas. De slutar träffa andra, de flyttar ihop, planerar en framtid ihop, gifter sig och skaffar barn. Och, som för de flesta, blir de förvånade när det inte blir som en tänkt sig.
De förväntade sig inte att vägen skulle vara så krokig och komplex, och att inse att alla relationer faktiskt kräver mycket arbete, men kanske inte på det sättet som vi är vana vid att tro. Det är inte så enkelt som alla Hollywood-filmer får oss att tro, och det som jag uppskattar med romanen är just att den ger väldigt jordnära exempel på denna resa som en romantisk relation innebär. Här är ett exempel från kapitlet “Universal blame” (översatt: universell skuld);
“It had also, over the years, been her ‘fault’ that he slipped in the snow, that he lost his keys, that the Glasgow train broke down, that there is an itchy label in his new shirt, that the washing machine isn’t draining properly, that he isn’t practising architecture to the standard he’d dreamed of, that the neighbours play music to loudly late in the evening and that they hardly ever have any fun anymore. And it should be emphasized, Kirsten’s own list is, on this same category, neither any shorter nor any more reasonable.”
Är denna typ av bitterhet och att räkna poäng verkligen något unikt för Rabih och Kirsten? Är det något fel på dem som par eller är det fel på monogamins spelregler? Om det är universellt, betyder det att vi inte kan undvika dess öde? Om vi pratar om att “jobba på en relation” innebär det oftast att kvinnor gör allt emotionellt arbete (om du inte är bekant med den termen, googla eller sök på original termen på engelska: “emotional labour”). Inte bara genom att vara förlorarna i det patriarkala offentliga rummet, utan även genom att tvingas “stå ut med” lägre lön, diskriminering, sexuella trakasserier och objektifierande reklam. Men kvinnor ska dessutom, i en mycket mer abstrakt form, bära ansvaret för sin man och familjelivet. Inte bara genom barnomsorg och att fixa middag, utan även genom att “förbättra” och bibehålla en viss standard i äktenskapet. Hur är sexlivet? Vems tur är det att bjuda över deras gemensamma vänner? Att ringa farmor eller att fixa en present till sonens pianolärare? Kvinnor ska dessutom uppfostra män hur de ska vara vuxna. de Botton tar detta komplicerade fenomen och kulturella idé till en annan nivå.
“The very concept of trying to ‘teach’ a lover things feels patronizing, incongruous and plain sinister. If we truly loved someone, there could be no talk of wanting him or her to change. Romanticism is clear on this score: true love should invoke an acceptance of a partner’s whole being. It is this fundamental commitment to benevolence that makes the early months of love so moving. Within the new relationship, our vulnerabilities are treated with generosity. Our shyness, awkwardness and confusion endear (as they did when we were children) rather than generate sarcasm or complaint; the trickier sides of us are interpreted solely through the filter of compassion.
From these moments, a beautiful yet challenging, and even reckless, conviction develops: that to be properly loved must always mean being endorsed for all that one is.”
Om vi nu ska lägga den sexistiska aspekten åt sidan (även om emotionellt arbete är ett stort problem som ska tas på allvar) så gillar jag påminnelsen om acceptans och den ursprungliga betydelsen av kärlek. Det finns en väldigt bitter eftersmak av ägandeskap i förhållanden, där vår kultur exempelvis låter översittar-kommentarer till vår partner, som om den vore ett barn, gå oss nästintill obemärkt förbi. Det sägs säkerligen med omsorg, i ett försök att (be)visa den djupa, tillitsfulla kontakten. Därför kan en skämta på bekostnad av sin partner som om det vore ingenting. Det påminner mig om den framgångsrika pjäsen från Broadway (som jag såg på The English Theater i Hamburg) som heter “I love you, you’re perfect, now change”. Det är en riktigt rolig musikal om moderna relationer och en berättelse lika gammal som gatan – kärlek och våra ansträngningar att försöka leva med den.
Som ni kan se har “The Course of Love” berört mig och hjälpt mig att reflektera ännu mer, om inte bara mina egna erfarenheter av kärlek, men även om hur vårt samhälle formar den. Förutsättningarna är minst sagt långt ifrån de bästa, speciellt nu med den kapitalistiska idén om kärlek som en konsumtionsvara. Men vad jag med säkerhet kan säga är att jag älskade boken och rekommenderar dig att läsa den, dela den och återkomma till den. För jag tror att detta är en bok som jag kommer att fortsätta att läsa i olika stadier av mitt liv.
Författare: Alain de Botton
Titel: The Course of Love
Utgivningsår: 2017
Förlag: Penguin
Språk: Engelska
Betyg: 5/5
What happens when true love meets real life?
Let me just start off by saying that “The Course of Love” is a genius book! If someone would have had access to my mind (scary thought) took notes, then organized them carefully, taking away all the white noise and making it look pretty – it would basically turned out like this novel. I’m not trying to claim that I’m talented as de Botton, but I do feel like he spoke to me and verbalized a lot of thoughts I’ve had myself. I just absolutely love the clear connection between the practical everyday life and the structural theory. The novel also address my favourite topics: love, relationships and the social awareness to analyze them.
“A marriage doesn’t begin with a proposal, or even an initial meeting. It begins far earlier, when the idea of love is born, and more specifically the dream of a soulmate.”
Alain de Botton’s novel is, as the title goes, about the course of love – or more specifically about Rabih and Kirstens. In only 222 pages you have the pleasure to experience their relationship. As it starts out, their first meeting, sex, engagement, wedding, kids, infidelity and fights. In a very authentic way, de Botton paints their love story with such delicacy and respect, at the same time as he reflects on our modern love. The authors notes on Rabih and Kirsten has the function of a cozy voice-over, it creates the feeling of a pleasant uncle reading a bedtime story (feel free to imagine the voice of the amazing Stephen Fry, I sure did). So, the traditional storytelling is weaved together with short philosophical analyses from de Botton. But – and this is important – I never felt like it was pretentious. Here’s an example of this technique, where Rabih just proposed to Kirsten, and she happily saying “yes”. In the following paragraph de Botton writes;
”It tells us something about the relative status of rigorous analysis in the nuptial process that it would be considered un-romantic, and even mean, to ask an engaged couple to explain in any depth, with patience and self-awareness, what had led them to make and accept a proposal. And yet we’re keen, of course, always to ask where and how the proposal took place.”
That part really made me smile, because this observant detail just really narrowed down the function, and consequence, of our social norms regarding engagements. But also the mothership of it all, the institution called marriage – synonym with the rules of monogamy and the ultimate, almost holy, status to be *in a relationship*. And even though people ask billions of questions, eager to figure out exactly how the proposal happened, nobody asks the most important question: why?
Of course I’m aware of the fact that we all grew up in this society, where we’re taught to follow the social rules of behaviour. It’s awkward to question a couples private agreement to get engaged, but it’s also, from a broader perspective, important to be transparent, honest and to reflect on these norms we all are so keen to follow. de Botton tells us the very stereotypical story of man meeting woman, falling in love, living accordingly to the idea of romance and doing all the social rituals as expected. Rabih and Kirsten stop seeing other people, they meet the parents-in-law, move in together, plan a future together, get wed and have kids. And then, as for most people, they got shocked when the fairytale comes crashing down.
They did not expect for the road to be so bumpy and complex, and to realise that relationships actually needs a lot of work, but maybe not in the way we are used to thinking. It’s not as easy as the Hollywood movies tell us, and what I appreciate about the novel are the very grounded examples of this journey of being in a romantic relationship. Here’s an example from the chapter “Universal blame”;
“It had also, over the years, been her ‘fault’ that he slipped in the snow, that he lost his keys, that the Glasgow train broke down, that there is an itchy label in his new shirt, that the washing machine isn’t draining properly, that he isn’t practising architecture to the standard he’d dreamed of, that the neighbours play music to loudly late in the evening and that they hardly ever have any fun anymore. And it should be emphasized, Kirsten’s own list is, on this same category, neither any shorter nor any more reasonable.”
It this bitterness and counting victory points really something unique for Rabih and Kirsten? Is it something wrong with this couples or the rules of a monogamous relationship? If the behaviour is, in fact, universal, can it be avoided? When we talk about ‘working on a relationship’, that often implies women doing all the emotional labour (if you don’t know it, google it!). This means that in addition to being the losers of patriarchy in the public life, having to deal with lower pay, discrimination, sexual harassments and objectifying commercial, now women should also, in a more abstract way, carry the burden of a man and their family life. Not just being home with the kids and fixing dinner, but also in terms of ‘improving’ and maintaining a good marital standard: How’s the sex life? Who’s turn is it to invite their friends over again? To call the grandma or to fix a gift for their son’s piano teacher? Women also need to teach men how to be an adult. de Botton takes that complex approach and idea of developing a partner to another level.
“The very concept of trying to ‘teach’ a lover things feels patronizing, incongruous and plain sinister. If we truly loved someone, there could be no talk of wanting him or her to change. Romanticism is clear on this score: true love should invoke an acceptance of a partner’s whole being. It is this fundamental commitment to benevolence that makes the early months of love so moving. Within the new relationship, our vulnerabilities are treated with generosity. Our shyness, awkwardness and confusion endear (as they did when we were children) rather than generate sarcasm or complaint; the trickier sides of us are interpreted solely through the filter of compassion.
From these moments, a beautiful yet challenging, and even reckless, conviction develops: that to be properly loved must always mean being endorsed for all that one is.”
The sexist aspect aside (even if the emotional labour of women is a big issue that should be taken seriously) I do like the reminder of acceptance and the original meaning of love. There’s a very bitter scent of ownership in relationships, where our culture let comments of treating your partner like a kid slide. It’s most surely said in a loving way, trying to prove to others that the connection of love and trust runs so deep, that they can make jokes on the expense of their partners like it’s nothing. It reminds me of the successful Broadway show (which I’ve seen at the English Theater in Hamburg) called “I love you, you’re perfect, now change”. It’s a hilarious musical about modern relationships and a story as old as time – love and our efforts to try to live with it.
As you can tell, the novel really touched me and helped me reflect even more about not just my own experiences of love, but how our society shaped it. The circumstances given are far from the best, especially now with the capitalistic idea of consuming love and people. But what I can tell for sure is that I loved this book and deeply recommend it to everyone to read, share, and come back to. I think this is a book that I will continue to read in different stages of my life.
Author: Alain de Botton
Title: The Course of Love
Published: 2017
Publisher: Penguin
Language: English
Grade: 5/5