Carsten Jensen: Den första stenen
Ja, jisses. Det är sällan jag saknar ord, men det händer. Det händer när det liksom inte finns mer att säga. När det känns som om allt redan är sagt. Efter att ha läst Carsten Jensens 652 sidor om en dansk FN-trupp på mission i Afghanistan, känns det som att vad jag än kommer att säga, så har antingen Carsten Jensen redan gjort det, eller så skulle han göra det så himla mycket bättre.
Jag har levt med den danska plutonen, med dammet i den afghanska öknen, med drönare och kvinnor i burka under flera veckor. Jag har läst den här boken ganska långsamt, i nära nog homeopatiska doser faktiskt, allt för att undvika mardrömmar. Det lyckades så där, kan jag avslöja. Men jag var från början så fast i deras liv och mission att jag inte kunde sluta. Det skulle ha känts som att lämna Viktor, Simon, Dennis och de andra i den tredje plutonen i sticket.
Jag vet inte om Jensen hade ett motto för romanen men det skulle kunna ha varit “när du tror att det inte kan bli värre, blir det det ändå.” Flera gånger tittade jag misstroget på de antal hundra sidor jag hade kvar och undrade vad i herrans namn som skulle kunna hända nu. Allt det värsta som jag med min lilla gnutta västerländska fredsfantasi kunnat föreställa mig har redan hänt. Men Jensen har levt med temat så väldigt mycket längre än de flesta av oss, så när jag tror att det inte finns någon utväg, så finns det en liten minimal stig någonstans ändå. Den må vara fylld av vägminor, omöjliga koalitioner och oheliga allianser men för den som vill överleva, ändå fullt gångbar. Jensen tar ett nytt grepp, visar en ny utgångspunkt och läsaren får se det hela ur ett helt annat perspektiv. Igen. Och igen. De slutar med att jag inte längre vet vem som är ond och vem som är god. Inget som gäller i vår del av världen, i vår tid och i fred gäller där. Det enda du kan lita på är att du inte kan lita på någon. Inget är heligt, varken kärleken från mor till son, från son till far, mellan älskande eller solidariteten till din egen grupp är något du kan utgå från. Inte ens din tro på gud är något som du kan ta för givet.
En av de mest intressanta figurerna var för mig fältprästen Möller. I början var han en ganska medioker predikant som ingen av soldaterna riktigt lyssnade på. Han fanns liksom bara där. Förutom att han var den de valde när de ville prata om något som brände, en fästmö hemma i Danmark eller längtan efter sönerna. I de mötena briljerade han! Det känns underligt nog mer trovärdigt att han muterade till en haschtuggande tvivlare som tappat tron på sina egna ord än att han på slutet återfann kraften i orden igen.
“När de lyssnat på prästen, inser de att de lever sina egna liv på ett ouppmärksamt vis. Det gör inte prästen. Han har öron som en militär lyssnarpost. Han kan höra gräset gro i deras hjärtan och ett blad falla till marken i deras själars mest avlägsna hörn.”
Jag blev också intresserad av den spirande vänskapen mellan Hannah och Adam, eftersom jag undrade hur det är möjligt att leva som enda kvinna bland alla dessa män. Skulle Hannah och Adam kunna utveckla en vänskap och förståelse utan att någon av dem blir förälskad och hur skulle det påverka resten av gruppen, undrade jag. Svaret må vara en spoiler, men nej, det lyckades de inte med.
“När hon kommer in på den belysta stigen mellan manskapstälten, dyker Adam upp framför henne. Adam, som hon gärna vill anförtro sig åt. Men det finns något i hans ansikte som hon inte kan tolka, och sedan orkar hon inte. Inte nu.”
Jag snappade upp ordet “bokbaksmälla” någonstans på nätet häromdagen och som jag tolkade det beskriver det tillståndet du lever i efter att ha avslutat en bok som är så bra att du inte kan släppa den för att ge dig in i nästa. Så känner jag mig just nu. Jag känner tydliga baksmällesymptom, kanske mest för att den var så otäck, så realistisk att allt annat som jag kommer att läsa, kommer att kännas dravligt och tramsigt. Kommer jag någonsin att kunna glömma Sara och de andra afghanska kvinnorna och deras hårt kringskurna liv? Kommer jag någonsin att få bort bilderna av lemlästade kroppar och förtvivlade människor som kriget tvingar utföra handlingar som de själva inte trott sig vara kapabla till ur huvudet?
Betyget kan verka lågt, men för mig drar de detaljerade stridskildringarna ner på helheten. Om jag hade fått bestämma hade det varit hundra sidor färre vapen och strider. Jag hade istället velat veta ännu mer om Schrøder, som trots att han var en av huvudpersonerna förblev ganska blek. Jag tror att jag förstår poängen med hans handlande, men jag vet inte varifrån han kommer och hur han kunde förmå sig själv att gå så långt in i dimman.
Jag håller inte med Göteborgs Postens recensent Sinziana Ravini som tyckte att boken skulle vara obligatorisk läsning för högstadieelever. Det må vara så att de har mer erfarenhet av World of Warcraft än jag, men jag tvivlar på att det räcker för att klara av att läsa om sådana mänskliga avgrunder som Jensen beskriver. Jag önskar högstadieeleverna att leva ett tag till i en illusion av att allt är möjligt och övertygelser och vänskap betyder något. Och ni andra, som har lämnat högstadiet, ni ska ta er en funderare på om ni orkar tillbringa ett par veckor i Afghanistans krigsområden, för när ni väl har börjat finns ingen väg tillbaka. Ni måste läsa klart.
Författare: Carsten Jensen
Översättare: Fredrik Ekelund
Titel: Den första stenen
Utgivningsår: 2015
Förlag: bonnier pocket
Språk: svenska
Betyg: 3 / 5
One Comment
Pingback: