Helena von Zweigebergk: Sånt man bara säger

Mellan dessa böcker ligger åtta år och totalt mörker. Jag har drabbats av bokdemens och det gör att själva recenserandet av ovan nämnda roman, halkat lite ur mitt fokus.

I februari 2019 laddade jag ner “Sånt man bara säger” från biblioteket i Svenljunga på min läsplatta i Hamburg. Det är ett litet under i sig att det funkar, men det har jag vant mig vid och det är inget jag tänker filosofera om här just nu.

Jag läste på och gillade vad jag läste. Jag läste ut och började fundera på en recension. I ett annat ärende letade jag efter något i bokhyllan och döm om min förvåning när jag hittade en pocketupplaga av den boken som jag trodde att jag precis läst för första gången. Jag synade pocketen ordentligt och det var uppenbart att den var läst. Inget knastrande av nya sidor eller obruten bokrygg direkt. En läst pocket, var det som stod där och hånade mitt läsminne. Eller snarare mitt bristande läsminne.

Efter att ha funderat på saken ett par dagar letade jag upp min gamla läslogg för att se om jag kunde hitta vad jag hade tyckt om den förra gången och se där, då blev världen hel igen. Jag må ha en svårartad bokdemens, men jag gillar åtminstone samma böcker även vid den omläsning som känns som en förstagångsläsning.

Helena von Zweigebergk är en mästare på att skildra familjerelationer. Jag har under åren läst flera böcker av henne. Hon lyckas med konststycket att undvika dela in sina figurer i goda och onda, inte ens här i en berättelse i jag-form, är berättar-systern Susanne så värst mycket mer sympatisk än kaos-systern Louise. På något sätt är båda lika goda kålsupare, precis så som det är i det vanliga livet utanför bokpärmarna.  

Jonas ser upprörd och äcklad ut när han ser på hur jag tar ännu en tugga.

“Det är så mycket man tror att man aldrig kommer att gilla eller göra. Sedan gör man det i alla fall”, säger jag.

Jag sväljer och ser in i Jonas skeptiska ansikte.

“Men meningen är att man ska säga som du”, fortsätter jag. “I din ålder ska man tro att man vet hur man kommer att bli. I alla fall vad man inte ska bli eller göra. Sedan blir man mer ödmjuk genom livet och till sist är man glad om man bara står upprätt.”

Jonas liksom fnyser av upprördhet.

“Du är så … du är så himla … åh … det är som att du tror att du vet allt! Att du ska gå omkring i det här ruttna huset och vara någon sorts guru! Du vet ingenting om mig! Och jag kommer inte att sitta ute på landet och tugga sådan gammal äcklig ost och tro att jag är klok!”

Jag sväljer det sista och inser att Jonas har rätt. Jag är verkligen vidrig. Maktfullkomligt förnumstig med mina trötta små visdomar.

Susanne har efter att hon förlorat sitt jobb, dragit sig tillbaka i sin stuga på landet. Hon har inget behov av relationer just nu, förutom till den lilla katten som hon inte ens gett något riktigt namn. Plötsligt ringer lillasystern Louise och ber Susanne ta hand om Jonas, den tonårige sonen, medans hon själv “ordnar upp några saker”. Motvilligt går Susanne med på det, men anar att det kommer att bli komplikationer, som alltid, när Louise ska “ordna”. Utan att avslöja för mycket, kan jag ändå säga att romanen handlar om hur svårt att lösa sig ur de färdiga bilder man som syskon har av varandra och att det är precis lika svårt att agera på ett annat sätt än man brukar. Syskonrelationer är de längsta relationer man har i livet, fundamentet läggs redan innan vi ens kan prata eller gå och det är inte alltid lätt att få till det rätt.

“Louise, det var verkligen inte meningen att sabotera,” säger jag och torkar mig om munnen.

Louise tittar sorgset på mig. Jag tar några klunkar till, och känner mig obekväm inför Louise. Som om jag hade gjort henne riktigt ont. Jag kommer mig inte för att sätta mig ner. Istället bemödar jag om att möta henne utan att flacka med blicken. Låter ena armen hänga och greppar om den med den andra handen.

“Det är aldrig någon som har en mening med någonting”, säger Louise tonlöst och stirrar uppgivet på mig. “Det blir ju fel ändå. Men jag har kämpat. Det har jag verkligen. Kanske tagit en del felaktiga beslut. Men jag har aldrig varit en sån som ger upp och bara skiter i allt. Jag har gett allt, hela tiden. Men det har ändå inte funkat.”

Jag erkänner att jag som person är betydligt närmare Susanne än vad jag är Louise. Jag är också storasyster, men inget av mina småsyskon har någonsin trasslat till det så till den milda grad som Louise lyckas med. Mina syskon är välfungerande vuxna med egna familjer som de tar ansvar för och har varit det länge. Jag erkänner att det tog ett tag för mig som storasyster att förstå det och att acceptera att det inte hade behov av mina förnumstiga, små visdomar.

Efter att ha läst tre fjärdedelar av romanen (för tydlighetens skull, i den andra läsningen, då jag inte längre har något minne av den första) började jag bli nervös för att Zweigebergk inte skulle lyckas sy ihop det på slutet. Jag ville verkligen inte att någon av systrarna skulle bli känslomässigt förintade och det känns som om det var samma motivation som drev författaren. Tack och lov, blev ingen av dem förintad, skönt, men slutet kändes ändå lite som mellanmjölk. En kompromiss som jag inte riktigt kan tro på. Jodå, jag tror på mellanmjölk, men jag tror inte riktigt på att en femtonåring klarar av ändra sitt fokus så som Jonas gjorde i slutet. De femtonåringar jag har erfarenhet av, är för det mesta inte jättebra på att planera inför en avlägsen framtiden och frivilligt utsätta sig för saker som tar emot, men jag är ändå glad att Zweigebergk går emot mina erfarenheter och får till ett fint avslut.

---

Författare: Helena von Zweigebergk

Titel: Sånt man bara säger

Utgivningsår: 2009

Förlag: Norstedts

Språk: svenska

Betyg: 4 / 5