Zadie Smith: Swing time
Att läsa Zadie Smith är som att komma hem. En stor och varm famn av igenkännandets glädje och det trots att jag varken har bott i London eller har en exotisk mor från Jamaica.
Att läsa den här romanen känns som att hänga hemma hos en god vän som man inte träffat på länge, men undermedvetet saknat under åren som gått. Jag läste Smiths debutroman “Vita tänder” när den kom ut i början av detta årtusende och har sedan dess förmodligen levt i en latent längtan efter mer, mer Zadie, mer London, mer allt!
Jag erkänner, jag har en förkärlek för “coming-of-age-historier”. Jag gillar att se hur människor utvecklas, förändras, hur vänskap fördjupas eller upplöses och förhållande till föräldrar får nya dimensioner över tid. Tid är en faktor som gör romaner djupare, bättre och mer intressanta. Åtminstone om man kan svinga en penna som Zadie Smith kan och det kan hon lika bra som Fred Astaire och Ginger Rogers dansar loss i filmen “Swing Time” som gett boken sitt namn.
Den namnlösa berättaren och hennes väninna Tracey älskar som barn inte bara att titta på gamla dansfilmer, de dansar också passionerat tillsammans hos dansläraren Miss Isabel. Båda flickorna är bruna, vilket betyder att de har en svart och en vit förälder, men annars är det inte mycket som de har gemensamt. Tracey kommer från ett hem som på tyska brukar kallas “bildungsfern” * medan berättaren har en mamma som på alla sätt försöker att förkovra sig och bli intellektuell.
“Vad vill vi ha av våra mödrar när vi är barn? Total underkastelse. Åh, det är väldigt trevligt och rationellt att säga att en kvinna har all rätt till sitt eget liv, till sina strävanden, till sina behov och så vidare – det är vad jag själv alltid har krävt – men som barn, nej, sanningen är att det är ett utnötningskrig, rationalitet har inte med saken att göra, inte alls, det enda man vill ha av sin mamma är att hon en gång för alla erkänner att hon är ens mamma och att hennes kamp med resten av livet är över. Hon måste lägga ner vapnen och komma till en. Och om hon inte gör det, då blir det verkligen krig, och det var krig mellan mamma och mig.”
När den begåvad dansaren Tracey börjar på dansskola är hennes tillika talanglösa som plattfotade väninna chanslös och början till slutet på den nära vänskapen anas. Som ung vuxen börjar berättaren arbeta för världsstjärnan Aimee, någon som i mitt huvud snabbt blir synonym med Madonna. Arbetet som assistent till Aimee tillåter ingen tid att skapa sig ett eget liv och under många år verkar det inte vara något problem. När Aimee börjar intressera sig för att starta en flickskola i ett avlägset afrikanskt land, tillbringar berättaren som assistent en hel del tid där och får anledning att tänka över sina relationer till familj, gamla vänner och även förhållandet till arbetsgivaren Aimee ställs så småningom på sin spets.
“Femte gången reste jag dit på egen hand. Stegade rakt genom flygplatsen och ut i hettan i en känsla av underbar kompetens. Till vänster, till höger, syntes de vilsna och vaksamma: turister på väg mot stranden, evangelister i sina alldeles för stora t-shirts och alla de allvarliga unga tyska antropologerna. Det fanns ingen representant som ledde mig till min bil. Jag väntade inte på “resten av mitt sällskap”. Jag hade redan mynten till invaliderna på parkeringen i beredskap, pengar till taxin nedstoppade i bakfickan på jeansen, min handfull fraser. Nakam! Jamun gam? Jama rek! De kakifärgade byxorna och den skrynkliga vita linneskjortan var ett minne blott. Svarta jeans, en svart sidenblus och stora dinglande guldringar i öronen.”
Jag tycker att den mest intressanta personen i hela romanen är berättarens mamma, som kämpar mot alla odds till sig någon slags berömmelse som lokalpolitiker. Hon följer hela tiden sitt spår och sina ideal på ett sätt som ingen annan i omgivningen gör. Berättaren är i början för ung för att ha vare sig spår eller ideal och det känns som om det tar väldigt lång tid för henne att utveckla någon egen personlighet eller ens vilja. Som barn hänger hon med i Traceys svängar och som ung vuxen underordnar hon sitt liv sin arbetsgivare.
Jag hade svårt för att skiljas när boken var slut. Jag hade velat stanna kvar i London, pendlat vidare till New York och gjort avstickare till Afrika. Jag hade gärna hängt med ett tag till och förhoppningsvis fått vara med om hur berättaren utvecklade sin egen identitet ännu lite mer. Om det är ett positivt eller ett negativt omdöme, att inte riktigt kunna släppa taget, vet jag inte, det skulle kunna vara både och. Positivt, eftersom jag kände mig så bekväm med berättaren och miljöerna. Negativt, eftersom det inte kändes som om det gick att lämna henne där och berättelsen var inte slut.
Tja, det där får jag nog tänka lite till på. Medans jag tänker på det, kan ni ju läsa “Swing time” av Zadie Smith, om ni inte redan har gjort det.
*det tyska ordet “bildungsfern” beskriver familjer eller grupper som är lägre utbildade och har brist på studievana.
Författare: Zadie Smith
Titel: Swing time
Utgivningsår: 2016
Förlag: Månpocket
Språk: Svenska
Betyg: 4/5