RECENSIONER

Agnes Lidbeck: Förlåten

”Maria väljer att minnas slammer i huset på ön, alla kexpaketen, handduken med de gula blommorna. Att gå hand i hand till loppisen på dansbanan, att gå hand i hand med glass som smälter och åh, alla nyanser av vinbär, alla smultron och vilda hallon och de minsta plommonen…”

Att läsa ”Förlåten” av Agnes Lidbeck är som att behagligt transporteras från minne till minne som om det vore från ett mjuk, fluffigt moln till ett annat. Jag flyter med i handlingen likt ett löv längst med floden (ursäkta alla löjliga liknelser, men det kändes verkligen så!). På något vis var ”Förlåten”, trots sina seriösa ämnen och tyngd, som en väldigt mysig och enkel läsupplevelse. Jag njöt verkligen av Lidbecks berättarteknik och fann det inte alls förvirrande eller osammanhängande, vilket jag oftast annars kan göra med ett sådant typ av upplägg.

Romanen handlar om systrarna Ellen och Maria som får reda på sin pappas bortgång. De är olika gällande såväl livsstil som personlighet. Ellen har en perfekt rullväska, skrynkelfria kläder och åker regelbundet på jobbresor över hela världen. Maria är ensamstående mamma till sonen Dag och jobbar inom äldreomsorgen. Att sälja huset innebär en ekonomisk frihet för Maria och en emotionell lättnad för Ellen. Men är det verkligen så enkelt att göra sig av med ett barndomshem fullt av minnen?  

”Maria vänder sig på mage och tänker på pappans vana att gnugga fötterna mot varandra medan han såg på nyheterna. Han gned fötterna i cirklar mot varandra tills tills strumporna kasades av, i distraktion eller som ett sätt av söva sig själv på. Pappan lämnade strumporna efter sig vid fåtöljen. Ikväll plockar hon upp Dags randiga strumpor från golvet efter Barnkanalen och nu är pappa död.”

Vi får vi ta del av deras spännande dynamik och hur de enskilt försöker bearbeta sorgen. ”Förlåten” transporterar oss flyktigt tillbaka till barndomsminnen, vissa präglade av den idylliska miljön på ön, och andra fulla av mörker. Det visar sig ganska snabbt i boken att de tidigare hade en bror, Jakob, som tog livet av sig. I och med faderns död kommer även dessa minnen upp till ytan och systrarna verkar inte helt ha bearbetat den sorgen.

”De associationer Ellen får med dödsbudet är inte relaterade till varandra kronologiskt, utan sammankopplade genom likheter i tonfall och stämning. De består av sådant som hon brukar förtränga i vardagen. Men det är svårt att inte tänka lite grann på Jakob, nu när pappa dött, och lite grann på farmor. ”

Boken var väldigt lättläst och lugn. Systematiskt vecklade historien ut sig och jag riktigt längtade tills nästa pusselbit lades på plats. Tonen i ”Förlåten” var lågmäld och den utdragna stämningen gjorde inte att jag tappade mitt intresse. Att läsa den var lite som att suga på en god karamell (Marianne i mitt fall, vilket jag ironiskt nog gjorde när jag läste boken). Kanske var det mitt inre lugn som gjorde det möjligt för mig att så enkelt falla in i Ellen och Marias värld(ar). Efter flera lugna dagar hos mina svärföräldrar i södra Tyskland med sol, gos med både hästar, katter och hund samt ro för pussel så kunde mina förutsättningar kanske inte ha varit bättre.

Jag älskar böcker där författaren visar läsaren karaktärernas komplexitet snarare än att skriva ut den. Lidbeck låter Ellen och Marias tankar, replikskiften (som är geniala) och handlingar tala för sig själva. Ingen är ond eller god, och trots att de är väldigt olika blir det aldrig tröttsamt eller för förutsägbart. Ellen och Marias sårbarheter framställs med respekt och de känns levande. Utöver tabuämnen som självmord och död berör romanen även klass, identitet och syskonrivalitet som vuxna.

”De ska inte ha in någon firma för att röja. Så nu är Ellen sen, som en markering, känner Maria. Ellen har avbokat sina andra planer, hon har avbokat huset som hon hade hyrt med andra människor. Hon gör det här mot sin vilja och det är hon som kör bilen så då kan de gott vänta. Typiskt Ellen.”

En fin linje genom boken är synen på barn och relationen till Dag. Maria verkar känna en upprättelse när hon blir gravid och nöjd med att fokus nu flyttas till henne. Ellen är ganska avtrubbad och kall gentemot tanken på barn generellt, medan Maria håller hårt i Dag och identifierar sig starkt i rollen som mamma. Under tiden tillbaka i huset på ön försvinner Maria mer in i sig själv och sin sorg. Detta lämnar utrymme för Ellen att skapa en relation till Dag och att generellt släppa en annan människa nära. Det tycker jag var väldigt fint beskrivet av Lidbeck.

”När Maria ska gå och lägga sig lägger Ellen handen på hennes hand och kysser hennes kind och säger fortfarande ingenting. Att tacka för lånet av ett barn är svårt att göra med ord.”

Men romanens trumfkort är ändå Lidbecks otroligt skarpa kvinnoporträtt. Jag är imponerad av det klara men samtidigt nyanserade och detaljerade viset hon skildrar Ellen och Maria. Lidbeck får till det på ett sätt som känns väldigt enkelt (vilket det bevisligen inte är om en någon gång har läst vilken manlig författare som helst som mest fokuserar sig på kvinnors bubblande skratt och rundade bröst i morgonljuset).

En liten teori, som jag ej fick bekräftat, handlar om Ellens relation till äldre styvbrodern Jakob. Hennes minne av honom innan han dog har ett uns av förälskelse i sig, upplever jag. Det känns som om det inte bara var en klassisk idealisering av ett äldre syskon och någon underlig form av medberoende, då Jakob led av psykisk ohälsa. Kanske är det bara min egna tolkning av vissa aktioner och snarare av vad som inte blev sagt. Det kändes som om en del hemligheter förblev outtalade även efter att sista sidan blev läst.


Författare: Agnes Lidbeck

Titel:  Förlåten

Utgivningsår: 2018

Förlag: Norstedts

Språk: Svenska

Betyg: 4/5


One Comment

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *