En rastlös själ

Min man beskrev mig med tre ord häromkvällen: Energie, Ausdauer und Genuss*. Om jag skulle beskriva mig själv, skulle jag snarare ha valt: rastlös, otålig och kreativ. Jag vill helt enkelt att saker ska hända NU. Jag är verkligen inte bra på att vänta. Om jag får en idé, vill jag sätta den i verket direkt. Men jag är numera vuxen nog att ha förstått att omedelbar behovstillfredsställelse inte alltid funkar, så jag har lagt mig till med någon form av “social accepterat tålamod”. Med åren har jag dessutom insett att jag inte kan jobba dygnet runt utan återhämtning, så jag har börjat med sådana pensionärsmässiga vanor som att “vila” och sova hela nätter allt emellanåt.

Tyvärr, så har jag inte lyckats att applicera detta nya eftertänksamma drag på min läsning. Jag har liksom fastnat i slukaråldern och sträckläser ofta med andan i halsen, som om jag vore rädd för att någon ska släcka ljuset, ta ifrån mig boken eller binda för mina ögon. Slukaråldern hos barn lär infalla mellan 9 och 12 års ålder. Den börjar då de verkligen fått upp farten på läsningen och slutar i när de får andra intressen och hormonerna snurrar igång. Jag har kroppsligt och mentalt lämnat denna ålder för länge sedan, men ena benet får jag inte loss ur slukarålderns läsvana. Jag har aldrig slutat läsa, inte ens tagit en paus. Jag har periodvis läst mindre intensivt, men jag har alltid hittat tidsfönster att fylla med läsning. Och egentligen har jag nog trott att det är så folk i allmänhet gör.

Vad är då problemet? Ja, inte är det väl att jag snittar på ett femtiotal böcker om året, inte ens att jag glömmer minst 45 av dem innan årets slut är något jag grämer mig över. Men jag har upptäckt att vissa böcker kan man inte sluka, vissa böcker måste läsas med eftertänksamhet, med pauser för att hinna smälta, hinna fatta och ibland även kunna njuta av särskilt lyckade formuleringar. Om jag läser för snabbt kan det hända att jag missar detaljer och nyanser och att jag måste gå tillbaka och läsa om. Ibland kanske jag faktiskt missar litteratur som kräver mer uppmärksamhet, bara för att jag är för otålig, läser för snabbt och inte ger berättelsen eller språket tid att växa? Det är en ny tanke och den föddes när jag läste Lucia Berlins “Handbok för städerskor”.

Men hur i allsindar  ska jag kunna lära mig läsa långsamt och mer njutningsfullt? Jag får kryp i kroppen bara av att skriva det! Det är som när jag försökte göra andningsövningarna i en yogainstruktions-CD för en massa år sedan. Jag låg på golvet och försökte andas som om jag hade en ballong i magen, eller vad det nu var, men innerst inne tänkte jag, att jag kan ju passa på att gå ner och hänga upp tvätten medan de andas, så kommer jag tillbaka lagom tills själva övningarna börjar. Jag kommer förmodligen att lära mig läsa långsamt i samma vecka som jag lär mig att bara ta en pralin eller endast äta en halv chokladkaka. Förmodligen aldrig, alltså. Jag är av eller på. Och när det gäller läsning (och chokladätning), då mina vänner, är jag på. Bara på.

*energi, uthållighet, njutning