Maja Lundgren: Myggor och tigrar
Det finns böcker som jag varit latent intresserad av i åratal, böcker som jag anser att jag av moraliska, politiska och feministiska skäl verkligen borde gilla, men när sedan insikten kommer krypande att jag inte gör det, känner jag mig lurad. Eller vänta lite, jag vet ju inte riktigt om jag gillar det jag läser, om jag tycker att det är helt katastrofrubbat eller om det helt enkelt är så att jag inte fattar grejen?
Vi tar det från början: Jag har läst en bok av Maja Lundgren som heter “Myggor och tigrar”. Det är en bok som jag minns från kultursidedebatterna när den kom ut 2007, en bok som jag tyckte lät intressant redan då men liksom aldrig “fått tag i”. Det sammanfattar nog min läsplanering i tre ord “få tag i”. Jag läser ofta det som jag får tag i och Maja Lundgrens omtalade samtidsskildring (ja, så kallas den faktiskt i texten på baksidan) fick jag inte tag i förrän den kom som pocket i en nyutgåva häromåret. Jag tror att jag ramlade på den i min jakt på “fyra till priset av tre” på akademibokhandeln i Borås strax innan jul.
Maja Lundgren har inte skrivit en fiktiv roman, utan alltså en samtidsskildring. Hon har två historier att berätta: dels den om sitt liv i Neapel där Camorran härskar och dels om sitt liv i Stockholms kulturkretsar. I båda världarna är det männens värld, så långt hänger jag med i svängarna. I Camorravärlden är strukturerna lättare att förstå, de unga hantlangarna bevakar gränderna och i takt med att de stiger i graderna får de mer avancerade uppgifter där droghandel och mord ingår. I Stockholms kulturvärld, är det svårare att se igenom männens härskartekniker, särskilt när man som jag står utanför det etablissemanget och inte ens känner till många av de namn som hon ägnar sig åt att “namedroppa” och anklaga för än det ena, än det andra.
Att boken kom ut i en ny upplag just nu, post-metoo, är inte alls konstigt. Jag läste här https://sverigesradio.se/sida/avsnitt/999738 att den kom tio år innan metoo och förebådade vad som komma skulle. Maja Lundgren var en me utan too, som Ulrika Knutsson så träffande skriver i den ovan nämnda texten. Och jag tror att det är här vi kommer till den där grejen jag inte fattar, vilket förmodligen beror på att jag för det mesta är blind på det ögat som ska se strukturella manliga förtryckarstrategier. Lundgren gör sig lustig över att Björn Ranelid är så vansinnigt glad och stolt över det stora hotellrum han har fått, när Lundgren i princip fick en skrubb. Samtidigt som hon skriver att det inte är viktigt för henne, så retar det henne. DET förstår jag. Men när hon skriver om att en av männen på Aftonbladets kulturredaktion skickar kodade meddelande till henne i Italien via texterna på kultursidorna, tappar jag greppet. Å ena sidan förmodar jag här att Lundgren övertolkar, överdriver sin egen betydelse och gränsar till en diagnos som jag inte är kompetent nog att ställa. Å andra sidan känner jag mig gränslöst naiv och blind på det ovan nämnda ögat, för hon har ju upplevt det och så var det i hennes värld.
Den delen jag gillade mest, var när hon skrev om sig själv som barn. När hon till exempel berättar om hur hon avslutade sitt deltagande i “tant Gullans barnpromenad” på 60-talet, är det för att beskriva sin personlighet och för att senare använda den som metafor i vuxenlivet. Snyggt, tycker jag.
“Jag slutade under ganska dramatiska omständigheter. Jag hade bitit en flicka. Det hände nämligen att jag bet andra barn. Jag var alltså ett bitbarn, ett uttryck som är ganska brutalt stigmatiserande och väcker ångest hos mig. Det sägs att pyromaner och massmördare ofta var bitbarn som små. Jag vet inte om det stämmer, eller om det är ett försök att sålla ut människor som förutbestämt onda redan som barn.”
Jag ger den här boken en tveksam trea av fem möjliga, samtidigt som jag skäms för att jag inte åtminstone kan ge den en svag fyra. Jag får väl ge den en ny chans om ytterligare tio år och se om den där poletten kanske trillat ner även hos mig och om det skumögda ögat kanske ersatts av klarsyn. Jag avslutar med ett citat om hur Lundgren uppfattade att det är att arbeta inom den så kallade kultursektorn i Stockholm omkring år 2007. Förmodligen har just det inte ändrats så förfärligt mycket under det senaste decenniet.
“Man tar sig runt på bidrag och extraknäck, ur hand i mun. Tidskriftsstödet kan när som helst dras in. Författarstipendiet sina och aldrig förnyas, man kan hamna i onåd hos en uppdragsgivare och vips ut i kylan: allt hänger på att man håller sig väl med rätt personer och undviker att trampa på minor. Kulturen är en bransch med lite pengar men mycket prestige.”
Författare: Maja Lundgren
Titel: Myggor och tigrar
Utgivningsår: 2007
Förlag: Bonnier pocket
Språk: Svenska
Betyg: 3/5