Helen Oyeyemi: Boy, Snow, Bird
”Boy, Snow, Bird” är en twist på den klassiska sagan om Snövit. Berättelsen utspelar sig på 1950-talet där diskussionen om klass, rasism och fåfänga tar plats. Boy Novak rymmer nämligen hemifrån och lämnar New York för en småstad i Massachusetts. På jakt efter ett nytt liv långt ifrån sin pappa, The Rat Catcher, träffar hon Arturo Whitman. Enligt sagan gifter de sig och Boy blir styvmamma till den vackra dottern Snow. Historien får sig dock en ny vändning genom Boys egna dotter med Arturo, Bird. Bird, som föds med sin mörka hy, avslöjar Whitman-familjens afroamerikanska historia.
Som ni förstår blev jag väldigt lockad av denna moderna version av Snövit. Första halvan av boken var aningen långsam med för få dialoger, men den höll. Det var spännande att se Boys hemförhållanden, känna hur jag sympatiserade med henne, för att sedan sen se henne inta rollen som taskig styvmamma.
Det var mysigt att läsa om en saga så bekant men med helt nya infallsvinklar. Även hur Boy på något vis hade ett band till Arturo, som kändes tillgiven och utmanande på samma gång. Dynamiken i deras relation var först spännande att ta del av, men bleknade snabbt och dog typ ut? Boy lämnade sin första kärlek Charlie hemma i New York och det verkade jaga henne för resten av livet. Var hon kapabel till att älska trots sin uppväxt med The Rat Catcher? Vad var hon egentligen värd? Vilket liv var hon menad att leva? Jag gillade ett citat från Boy i slutet av boken:
”Suppose there’s a women who’s finding that she’s only really started to love somebody now that somebody else had stopped loving her – so you think that’s real, or would you say this woman’s just trying to make the best of things?”
Jag tyckte det var intressant att läsa om en osympatisk kvinna, eftersom böcker generellt har femtioelva sådana män och kvinnor tillåts inte ha samma centrala roll i en berättelse om de inte ska föreställa kompletta monster. Boy är inget monster, jag kände som sagt med henne, samtidigt som jag var chockad över hur hon bara kunde skicka iväg Snow att bo hos Clara, Arturos syster. År senare skriver Snow till Boy;
”You were like some sort of glorious princess who swept into my life and I just wanted to sit at your feet all day and amuse you. Did that get on your nerves? It’s really stupid of me, but I can’t see what it was that came between us. Will you try to explain it to me?”
Det är viktigt att tillåta kvinnor ha flerdimensionella roller i såväl böcker som på film – you name it! Därför var det lite extra synd att jag inte riktigt klickade med boken och faktiskt gillade att läsa den. Trots att ”Boy, Bird, Snow” lockade med både välillustrerad framsida, lovord om författaren Helen Oyeyemi och en intressant story så föll den ganska platt. Andra halvan tragglade jag mig igenom. Jag vet inte om mina förväntningar blev för höga, då den politiska dimensionen av berättelsen verkligen kändes right up my alley. Eller om jag tappade läsflowet och kontakten med historien helt när jag slutade läsa den i San Fransisco, för att sen fyra veckor senare fortsätta läsningen i vardagens Hamburg. We will never know…
Några aspekter som jag verkligen uppskattade i boken var de tre kvinnornas förhållande till fåfänga och speglar. Tror tyvärr att många poänger gick mig förbi, eftersom jag inte var den mest trogna läsaren på slutet… Min generella upplevelse är att fåfänga oftast inte skildras i litteratur på ett respektfullt och nyanserat sätt. Vanligtvis är det unga kvinnor som porträtteras som ytliga divor för att höja statusen på en annan kvinna, de som står över allt det feminina. Det klassiska Madonna-hora komplexet, helt enkelt. Den töntiga, godhjärtade tjejen representerar den ouppnåeliga madonnan på bekostnad av en smutskastning av den omoraliska horan. Kvinnas sexuella kapital högst i kurs och utseendets värde är därmed avgörande. Spegeln blir en funktion för fåfängan att ta över och till och med förgöra. Med dessa ord inleds boken och sätter direkt stämningen;
”Nobody ever warned me about mirrors, so for many years I was found of them, and believed them to be trustworthy. I’d hide myself away inside the, setting two mirrors up to face each other so that when I stood between the, I was infinitely reflected in either direction. Many, many me’s. When I stood on tiptoe, we all stood on tiptoe, trying to see the first of us, and the last. The effect was dizzying, a vast pulse, not quite alive, more like the working of an automaton. I felt the reflection at my shoulder like a touch. I was on the meer familiar terms with her, same as any other junior dope too lonely to be selective about the company she keeps.”
Boy nämner senare att hon ibland inte kan reda ut om hon blir upprörd av att bara se sitt ansikte i spegeln. Spegelbilden tolkar jag är en metafor för samhället och självvärdet som kvinna. Vem är jag i relation till min omgivnings blickar? Samtidigt som spegeln blir ett sätt att också kommunicera med sig själv och skapandet av jaget. Hur god är vår självkännedom och vem ska vi egentligen stå till svars inför för våra synder? Även Bird reflekterar över sin relation till speglar;
”Sometimes mirrors can’t find me. I’ll go into a room with a mirror in it and look around, and I’m not there. Not at all. Not all the time, not even most of the time, but often enough. Sometimes when other people are there, but nobody ever notices that my reflection’s a no-show. Or maybe the decide not to notice because it’s too wired.”
Anspelar Oyeyemi på Birds hud och hur den lilla staden förhåller sig till hennes afroamerikanska ursprung? Att ingen vågar adressera eller se henne? Att tystnaden, bristen på representation och osynliggörandet isolerar henne? Att hon medvetet blir utlämnad från spegelns reflektion? Oavsett triggar stycket igång tankar och uppmuntrar till reflektion (hehe, pun intended).
Hur som haver är ”Boy, Snow, Bird” en bok jag varmt önskar någon annan att läsa, med hoppet om att den landar rätt och kan göra sig rättvisa där. Helen Oyeyemi har vunnit många priser för sitt skrivande och lovordades blanda annat för sin roman ”Mr. Fox”. Det är ingen snack om saken att hon är en lovande författare som modigt axlade denna moderna skildring av Snövit.
Författare: Helen Oyeyemi
Titel: Boy, Snow, Bird
Utgivningsår: 2014
Förlag: Riverhead Books
Språk: Engelska
Betyg: 2/5