Bengt Ohlsson: De dubbelt så bra
Det finns författare som har följt mig sedan mina tidiga vuxen-år. Jonas Gardell, Joyce Carol Oates, Bengt Ohlsson och några till. Bengt Ohlsson debuterade 1984 med Dö som en man, sa jag. Då var jag 19 år och jag är inte säker på att jag läste den samma år, men det kan inte ha varit långt efter. Idag minns jag förstås inte längre vad den handlade om, men jag kommer ihåg att jag gillade den. Sedan dess har jag läst en hel del av det som Bengt Ohlsson skrivit, som filmrecensent i DN på 90-talet, som relationsexpert i Amelia på senare år och väldigt många av hans romaner.
En av de saker som fascinerar mig med Ohlssons författarskap, är att han ger sig i kast med så olika ämnen. För att nämna några så skildrar han ett vanligt par som besöker en swingerclub (Swing), en lettisk flicka i England (Kolka) och gör en fördjupning på Hjalmar Söderbergs Doktor Glas (Gregorius), för att i denna roman ge sig i kast med svartfötter i Norrland under tidigt 30-tal.
Svartfötter, kallades de föraktade strejkbrytarna som i fackföreningarnas barndom så att säga stod på arbetsgivarnas sida och såg till att strejk och blockad inte fick lika ödesdigra konsekvenser som arbetarna hoppats. Arvid och Ragnar hankar sig fram från ett tillfälligt jobb till ett annat och det som gör dem speciella är den djupa kärlek de känner för varandra. Om svartfötterna var hatade, var homofilerna, som de då kallades, dessutom föraktade och oönskade inte bara på arbetsplatserna utan i samhället i stort.
Arvid och Ragnar träffas när Arvid efter en skogsolycka ligger hemma hos Ragnars familj i gästrummet. Det verkade vara en bra lösning, eftersom lasarettet var fullt. Doktorn har sin praktik i våningen ovanför och Ragnars mamma är den patenta Syster Karin. Pojkarna, den ene 14 och den andre 17, utvecklar en stark och innerlig vänskap som övergår i en lika stark och innerlig kärlek. De får i citatet nedan en uppsträckning av doktorn, när Ragnars mamma just kommit på pojkarna tillsammans i sängen:
“-Nu ska jag tala till er som till vuxna karlar. Och jag tänker göra det utan några förskönande omskrivningar. Det som ni har ägnat er åt här nere är ett förbannat svineri. Man jag tycker inte sämre om er för den sakens skull. Inte någon av er. Och detta av två anledningar.
Han tar upp händerna ur fickan, håller upp sitt högra pekfinger och kramar om det med vänsterhanden.
-För det första ska ni veta att det som ni har gjort inte är särskilt ovanligt. Det vet jag, eftersom jag är läkare. Jag har fått se och höra allt möjligt. Jag har läst tidskrifter och åkt till Uppsala på konferenser och disputationer. Där brukar jag träffa kollegor, och vi brukar talas vid om allt möjligt. Det är värdefulla samtal.”
Må så vara att doktorn inte tycker sämre om pojkarna efter det avslöjade “svineriet”, som för övrigt var deras första, men åtgärderna för att få dem på andra tankar är icke desto mindre brutala. Arvid låses nu in i sitt sjukrum och Ragnar bestämmer sig för att rymma hemifrån för att deltaga i det finska inbördeskriget, på de vitas sida.
Livet går vidare för dem båda och när de åter träffas, är Arvid ensam i världen efter att ha förlorat sin far och Ragnar har blivit döv efter att ha varit för nära en aktiv kulspruta under kriget. Han är utstött och illa sedd efter att ha kämpat på fel sida i Finland, att ha varit emot de röda.
Situationen för Arvid och Ragnar är hopplös, men deras kärlek är stark och det som håller kvar dem i ett sammanhang. Om de inte hade haft varandra, skulle de sväva som satelliter i rymden, utan möjlighet att docka någonstans. De har en gemensam dröm om att äntligen få stanna någonstans, kunna kalla en plats sitt hem, bli accepterade och slippa dölja sin bakgrund och sin kärlek. Det är rörande, det är vackert och det är dessvärre ouppnåeligt.
“Jag lägger mig försiktigt bredvid honom. Vi himlar med ögonen åt hyresvärdinnan. Jag stryker honom över håret, vi gnider nästipparna mot varandra och kysser varandra. Inte hungrigt, snarare lite trött. Jag drar in doften som är hans. Salvan i öronen som man bara känner om man kommer nära. Snart ska jag ta upp näsduken och böja mig över hans öron och peta alla vindlingar rena. Salvan är lättflytande, och får det samlas länge blir det torrt och vitt och svårt att få bort. Då måste jag gnugga hårt och då blir det rött och det tycker han inte om. Då står han framför spegeln och vrider sig åt höger och vänster, och sen blir han dyster. Och då vill han vika ner öronlapparna på kepsen och det ser underligt ut i vårvärmen och det vet han och då blir han dyster.”
Det finns en ömhet i scenen ovan som rör mig och som gör att frågan om Arvid inte skulle klara sig bättre utan ansvaret för den döve, krigsskadade Ragnar, inte ens ställs.
Jag är imponerad över Bengt Ohlssons kulissbygge runt Arvid och Ragnar. Bondgården där Arvid väntar på sin far och skogen där de senare jobbar tillsammans är så skildrat att jag känner lukten av häst och skog. Beskrivningarna av familjen och samhället där Ragnar utvecklar sin sympati och medkänsla för Finland, gör att hans beslut att ge sig iväg som frivillig känns både logiskt och konsekvent. Jag får en tydlig bild av arbetsvillkoren för strejkbrytare och medkänslan för de utsatta följer med genom romanen.
Jag tvekar mellan en stark trea och en svag fyra och undrar hela tiden medans jag skriver varför jag inte jublar. Det är ju bra, förbannat bra. Bengt Ohlsson kan sitt hantverk. Kan det vara så enkelt att det är FÖR bra? Hela romanen slinker ner, lätt och utan hullingar. Det är fantastiskt bra komponerat, personerna är trovärdiga och har egna uttryck, tidsmarkörerna sitter där de ska och slutet, nej slutet ska jag inte avslöja, men även det är välkomponerat och logiskt.
Har Bengt och jag kommit till vägs ände? Känner jag honom för väl som författare att jag inte kan bli överraskad längre? Eller är jag bara på ett extremt gnälligt humör, efter att ha ägnat större delen av sommaren åt romaner som alla var över genomsnittet och en del till och med fantastiska? Jag vet inte. Läs själv. Har du redan läst, tala om för mig i kommentarerna vad jag missat. Tack på förhand.
Författare: Bengt Ohlsson
Titel: De dubbelt så bra
Utgivningsår: 2018
Förlag: Bonniers förlag
Språk: Svenska
Betyg: 4/5