Stina Wollter: Kring denna kropp

Känner ni till känslan, när man vill tycka om en tokhyllad bok, men är lite orolig för att inte göra det, trots att hela världen enats i lovsånger? Så kändes det för mig med Stina Wollters “Kring denna kropp”.

Jag hade ingen särskild relation till konstnären Stina Wollter. Tja, förutom då att hon tydligen var Sven Wollters dotter, ett uttalande som Emma tyckte var det knäppaste hon hört. “Har du levt under en sten de senaste 20 åren?!” utbrast hon irriterat, när jag erkände denna min enda koppling. Nja, inte under en sten kanske, men i Tyskland och jag har väl inte alla gånger varit jätteintresserad av att uppdatera mig på svenska konstnärer. Eller radiopratare, skådespelare, sångerskor eller ens let´s dance-deltagare. Stina Wollter är, eller har varit, allt det där. Jag var så osäker på om jag skulle gilla den, att jag inte ens vågade börja läsa den. Jag tittade på den – omslaget är näst intill bedövande vackert och poetiskt. Jag höll den i handen. Jag vägde den. Jag luktade på den. Nej, nu ljuger jag. Jag luktade inte på den och jag bet inte heller i den, jag började helt enkelt läsa. 

“När jag stod vid min älskade styvmor Vivekas dödsbädd hände det sig att hon vid ett tillfälle famlade efter min arm och riktigt KNEP om mitt fett och sa: “ÅH, jag saknar mitt HULL! Det är LIV!” Ja, och där stod jag med mitt gamla självförakt och min viktångest, den knubbiga skuggflickan som alltid stått bakom anorektikersyrran, jag som tittat på pappas vackra, slanka kvinnor och låtit blicken svepa ner över mig själv och hört ordet “fel, fel, fel” eka med Brasse-röst i huvudet.Jag stod där med alla förbrukade flaskor cellulitkräm i bagaget, med alla controlplagg och dieter. Jag kunde nästan inte andas på grund av det som trillade in, nej, DASKADE in, där vid Vivekas dödsbädd. Det var en insikt bortom allt förstånd. Viveka skulle dö. Jag skulle få leva.”   

Och det var som att få en innerlig kram av en god vän. En lång, lagom hård och vänskaplig omfamning som gör en hel, varm och glad ända in i själen. Eftersom jag lånade boken av Emma och på så sätt fick ta  del av alla hennes bästa passager, som hör och häpna! var hundöronsmarkerade, känner jag att jag vill ha en egen bok. En egen bok att skriva i, markera, stryka under och som jag i stunder av tvivel ska bära närmast hjärtat. Där ska denna lilla makalösa pärla påminna mig om att livet inte går ut på att hålla sig i schack, att det är okej att låta udda vara jämnt och att livet är till för att levas. Ibland går det upp, ibland går det ner och det är inte dumt att hålla i sig när det svänger, men både livrem och hängslen, det är för mycket. Känn livet blåsa igenom dig, ta dina relationer under omprövning, häng inte kvar bara för att, men ge inte upp, ibland glimtar det till där man minst anar det. 

Det sistnämnda hände med Stina Wollters synnerligen disciplinerade mamma efter att hon fått en stroke, eller två? Hon blev den kärleksfulla mamman som hon inte hade kunnat vara när Stina och hennes syskon var små. Och det är så vackert, att Stina fortfarande var beredd att ta emot det, eller ens att se det. Att märka att den mamman som hon haft under hela sitt liv, helt plötsligt var en annan, låter som en lysande prestation på den snåriga vägen i en mor-dotter-relation.

“Mamma överlever. Och återvänder, vaknar upp med en “ny” personlighet. Eller ska jag säga med den personlighet som funnits där hela tiden men av tusen och åter tusen skäl inte har fått komma fram förut. Det kantiga, hårda, dömande, paranoida är bortskalat – tjipp tjopp! – som när en tung mantel lyfts av. Tadaa! En mamma! Hon är där. Det märks omedelbart. Det är lugnt omkring henne. En gard är sänkt. Jag reagerar som ett djur. Snabbt upp, nära, vädrandes efter det jag längtat efter så länge. Det jag aldrig trodde skulle ske, skedde. Hon är fruktansvärt rolig och helt förtjusande underbar de första dagarna efter strokarna. Trots att vi befinner oss i en dyster sjukhusmiljö kantas alla besök av absurda samtal, asgarv, kroppskontakt och ömhet.” 

Numera är det inte Sven Wollter, som jag kommer att tänka på i första hand, när jag hör Stina Wollters namn. Jag tänker på en medmänniska med livgivande hull, öppet sinne och ett genuint intresse för andra. Jag har hört och gråtit till hennes fantastiska sommarprat i år, jag har börjat följa hennes inspirerande instagramkonto och jag hoppas att jag har lärt mig en del om kroppsacceptans. 

Tack Emma, för att du satte den i mina tveksamma händer. Och tack Stina Wollter, för att du skrev den. 

---

Författare: Stina Wollter

Titel:  Kring denna kropp

Utgivningsår: 2018 

Förlag: forum

Språk: svenska

Betyg: 4 / 5