Dolly Alderton: Everything I know about love

Varför jag älskar ”Everything I know about love” och min äldsta vän Linnéa

Denna biografiska novellsamling inleds starkt med att Alderton listar allt hon om visste om kärlek som tonåring. Att den främsta bekräftelsen är när två killar som slåss om en, romantisk kärlek är det viktigaste i hela världen och när man väl har en pojkvän kommer inget annat spela någon som helst roll. Alderton skriver på ett fantastiskt roligt sätt med hjärtat i handen och huvudet på skaft. Kapitel efter kapitel utforskar hon olika delar av sitt liv, relationer och sin självbild. 

Jag var fast från sida ett. På en balkong i Berchtesgaden (OBS: hett resetips!) inleddes min semester i maj med denna humoristiska och klockrena skildring av kärlek. Snabbt började jag vika hundöron vid favoritdelar. Allt ifrån stycken om vilket livselixir MSN var (”it was like knocking on the wall of a prison cell and hearing someone tap back”) till varför kvinnors prioriteringar går från familj och vänner, till att prioritera familj, pojkvän, pojkvännens familj, pojkvännens vänner, samt flickvännerna till pojkvännens vänner innan ens egna vänner. Det är en resa genom halva Aldertons liv, de 15 åren innan 30 och allt som hör därtill. 

Alderton är på bröllop där hennes ex dansar med sin nya flickvän och hon funderar på hur det skulle kännas att gå till sängs med en känsla av trygghet inför personen, en känsla som dåtills var främmande. I ett annat kapitel beskriver hon New Yorks kyliga kultur; hur mycket hon hatade hur folk jämt skrek på henne, hur hon kände sig ensam och hur ofta hon blev knuffad. Ett favoritkapitel är utan tvekan ”Texts that my flatmate India has let me send off her phone pretending to be her”. Jag fnissade så mycket åt en konversation hon hade gällande sopor att min kära kille Marv började glo och jag tvingade honom att läsa vartenda ord (medan jag stirrade på honom i extas). Tyvärr är han tysk (som jag brukar skylla på), vilket inte gör sig gott gällande ironi och han skrattade inte en enda gång. Det var den kvällen jag bröt av förlovningen. (Skoja) 

När Alderton beskriver sin ätstörning kände jag direkt obehag och hur en klump i magen formades. Det är en sån viktig del av boken, hur hon reflekterar och förhåller sig till detta. Jag hade tårar i ögonen när jag läste om hur hennes strävan efter perfektion ledde till att hon bara såg fler imperfektioner. Att hon fortsatte med sin ätstörning för att det var det enda hon kunde kontrollera. Att hon fortsatte för att hon ville vara lycklig och alla vet att när du är smal, är du lycklig. 

”A woman can never really be thin enough, that’s the problem. It is not seen as too high a price to pay to be hungry all the time or restrict an entire food group or to spend four nights a week in a fitness first gym. (…) To be a desirable woman – the sky is the limit.” 

”Everything I know about love” handlar egentligen om Dollys väg till att älska sig själv, men främst om Farly, hennes bästa kompis. Farly blir snabbt en central pelare i boken och jag älskar deras relation. Den påminner mig om den jag har med min äldsta vän. Hur en kan ha seriösa samtal om hur killen du ska på dejt med måste vara sjuk i huvudet för att han vill bjuda ut dig på middag på Alla hjärtans dag som om du vore 40 år gammal, samt hur man i bråk kan slänga med sådana interna referenser att inte ens den andra kommer ihåg. Men det finaste är tilliten, transparensen och den ovillkorliga kärleken. Det är det som gör den här boken så läsvärd.

”There isn’t a pebble on the beach of my history that she has left unturned. She know where to find everything in me and I know where all her stuff is too. In short, she’s my best friend.” 

Dolly och Farleys vänskap sträcker sig över årtionden, de känner till namnet på varenda släktmedlem och har alltid varit varandras plus one. När Farly plötsligt blir kär och förlovad får Dolly en kris. Det gör ont att växa, att se ens vänskap förändras och rädslan att förlora sin bästa vän känns på djupet. Farlys syster får cancer och livet blir kolsvart. Alla knäppa, roliga, misslyckade och sexiga dejter som Alderton skriver om hamnar i skymundan av den riktiga kärlekshistorien. 

‘I want to know what it feels like, to be truly committed to someone, rather than having one foot out the door.’

‘You’re too hard on yourself,’ she [Farly] said. ‘You can do long-term love. You’ve done it better than anyone I know.’

‘How? My longest relationship was two years and that was over when I was twenty-four.’

‘I’m talking about you and me’, she said.

Jag grät. Skickade suddiga bilder på delar ur boken till min bästa kompis. Fick direkt svar. Tårar i min hemstad där hon är fortet som stabilt står kvar, och tårar på ett hotellrum i Salzburg där jag semestrade vidare. Men jag känner mig alltid så nära henne. Vi är där, tillsammans. I det rum vi byggt åt oss själva och vårdat genom åren. Där kan vi skratta och pika varandra, stötta och linda bomull kring varandra när det behövs. Dollys kärlek till Farly, min kärlek till Linnéa. Det är stort. 

”I thought of how I’d only fallen more and more in love with her the older we grew and the more experience we shared. (…) And all this time, I had been led to believe that my value in a relationship was my sexuality, which was why I always behaved like a sort of cartoon nymphomanicac. I hadn’t ever thought that a man could love me I the same way my friends love me; that I could love a man with the same commitment and care with which I love them.” 

• 

---

Författare: Dolly Alderton

Titel:  Everything I know about love 

Utgivningsår: 2018 

Förlag: Penguin Random House UK

Språk: Engelska

Betyg: 5/5