Cilla Naumann: Den oändliga familjen

Det är ju faktiskt symptomatiskt att jag inte kunde bestämma mig om jag skulle skriva en recension om den här boken eller inte. Jag kan inte ens bestämma mig för vad jag tycker om den. Det är väl lika bra att ta det från början. 

Cilla Naumann har bland annat skrivit “Springa med åror” och “Bära barnet hem” som  berörde mig djupt. De båda romanerna kretsar om hur människor förändras när de blir föräldrar, om den vansinniga, villkorslösa kärleken till barnen som oftast är resultatet och om det näst intill omöjliga ansvaret som det för med sig. Allt  som berör föräldraskap och kärlek slår an strängar i mig så att jag plingar, klingar och låter som en hel liten resonanslåda. I all synnerhet om det är så snyggt gjort som hos Cilla Naumann. Hon skriver vackert, språket är fantastiskt och det suger in mig och jag vill bara ha mer. Temat i den här romanen är också barn och föräldrar, kärlek och ansvar, så vad är det som gör att jag inte bara älskar den här romanen också, rakt av?

Jag tror att det är parallellhandlingen, att skildra två flickors liv samtidigt som gör mig förvirrad. Isabel och Anna har aldrig mötts, men Anna påverkas av Isabel och hennes familjs öde på ett sätt som jag tycker liknar en besatthet jag inte riktigt kan relatera till. Och när det i Isabels familj drar ihop sig till ett utökat självmord, då vill jag inte vara med längre. När människor inte vill leva, är det fruktansvärt, men när människor tror att det bästa för alla är om hela familjen utplånas, då vill jag slå ihop boken och dra täcket över huvudet för att aldrig mer komma fram. Men det gör jag ju naturligtvis inte. Jag läser så gott som alltid ut de böcker jag börjar på, eftersom jag är så gruvligt rädd att gå miste om något viktigt budskap. Ett budskap som inte uppdagas förrän jag har läst varendaste bokstav i boken.

I Den oändliga familjen var det enda budskapet som slog emot mig hopplöshet. Hopplöshet är en känsla som jag inte alls minns från de två romanerna av Cilla Naumann jag nämnde ovan, och det trots att hon inte heller där väjer för tragik och sådant som gör ont. Här känns det på något underligt sätt tomt. Tomt, hopplöst och sorgligt ända in i hjärteroten. Och då hjälper det inte ens att Cilla Naumann har språket i sin hand, att hon är ett fullblodsproffs som skriver så vackert att Guds änglar gråter. Det här är ett av de sällsynta exempel på en roman där språket är bättre än berättelsen. 

Isabel berättar om sin mamma, med hjälp av en påse med hennes broderade namn på:

“När jag håller i slöjdpåsen håller jag henne i mina händer. Hon flyter genom tiden. Hon vet ännu inte hur allt ska bli, inte att vi ska komma till henne – pappa, Bea och jag. Men jag håller i henne, jag håller om henne och lovar att allt ska bli bra. Hon är ett litet barn och allt hon har berättat om sig själv som barn lägger jag mjukt och fint tillrätta. Jag är större än hon och det är sorgligt att hon en gång var liten. Så sorgligt att gråten kommer. Det röda väller fram och svullnar halsen.” 

Anna försöker förklar sin fascination för Isabels döda familj:

“Under vårvintern som följer går jag dit nästan varje dag. Jag är alltid ensam. På landet om somrarna har jag kamrater, men i stan förblir jag ensam genom skoltiden. Kanske är det en efterkonstruktion, eller en upplevelse som jag delar med de flesta. Kanske är barndomen en ensamhet för alla i efterhand, en ensam erfarenhet.” 

Hopplösheten över Isabels öde och Annas sorgliga familjesituation, blandas med en bitter känsla av besvikelse. Jag vill inte bli lämnad i sorg och tomhet, Cilla Naumann, jag vill åtminstone ha en strimma ljus vid horisonten och om inte det går, så vill jag om inte annat förstå varför det skoningslösa slutet var så nödvändigt. Besvikelsen skaver, för jag är säker på att om någon hade kunnat rodda upp de här livsödena och ge en gnutta livsmod till de kvarvarande, så hade det varit just Cilla Naumann.

---

Författare: Cilla Naumann

Titel: Den oändliga familjen

Utgivningsår: 2018

Förlag: Bonnier pocket

Språk: Svenska

Betyg: 3/5