Isabel Bogdan: Laufen
Det sägs att det ska vara svårare att skriva en andra roman, än en första. Jag har ingen aning om det stämmer och om Isabel Bogdan hade svårt att få ihop roman två efter att roman ett “Der Pfau” till och med blev en bestseller, det vet jag inte heller.
“Der Pfau” var en skojig historia om ett gäng bankanställda på ett teamevent i Skottland och det kan tyckas att det är ett långt steg till en springande och sörjande yrkesmusiker i Hamburg. Och det, mina vänner, är så nära ett genidrag som man kan komma. Isabel Bogdan har istället för att skriva ytterligare en “skojig historia”, valt ett helt annat tema för roman nummer två.
Plotten låter ärligt talat lite småtrist: En namnlös kammarmusiker börjar springa för att få tyst på de snurrande tankarna efter att sambon begått självmord. Hela romanen berättas ur hennes perspektiv under löprundorna, som med tiden blir allt mindre andlösa och mer kontemplation i takten av hennes in- och utandningar.
“Was für ein Glück, das ich kein Blasinstrument spiele oder Sängerin bin, das könnte ich gar nicht, mit diesem zugeschnürten Hals, wie machen das eigentlich die Bläser, vom Imke weiß ich, dass sie nicht auf Beerdigungen spielen kann, weil sie immer mitweinen muss und die Oboe nicht mehr unter Kontrolle hat. Die Bratsche macht das nichts, da hört man den Kloß im Hals nicht, und ein kleines bisschen kann man sich im Orchester auch verstecken. Ein, ein, aus, aus, aus, aus, langsamer, ich breche gleich zusammen.”
Men det funkar! Jag vet inte om det är för att jag så lätt finner mig till rätta i löptempot, att jag känner igen sättet att med rörelse bearbeta det som man inte klara av i stillasittande ställning. Tankarna som börjar i akut sorg och andas förtvivlan, tar vägen över humor och ilska känns autentiska.
Det inre samtalet fungerar så väl, att när hon blir tilltalad av en man efter en löprunda, rycker jag till och blir förvånad, glad för hennes skull men lite, lite orolig för hur det ska fortsätta.
“Setze ich mich jetzt kurz auf die Bank, und warte, bis ich nicht mehr ganz so schwitze, oder schaffe ich es, direkt aufs Rad zu steigen, meine Beine sind ein bisschen wackelig, war eine ganz schön lange Runde, bei der Hitze, wahrscheinlich sollte ich mich nicht sofort in den Verkehr stürzen, sondern die Leute hier ein bisschen mit meinem Duft und meine roten Rübe beglücken, wahrscheinlich wäre genau das jetzt gut: ein paar Dehnübungen und wieder zu Atem kommen, aber wie sieht das denn aus, ich kann mich doch jetzt nicht neben ihm stellen und mit ihm Gymnastik machen, vielleicht gehe ich einfach an ihm vorbei und gehe ein bisschen – “Na? Ich hole mir ein Eis, willst du auch ein?” “Oh! Ich habe gar kein Geld dabei.” “Ich lade dich ein. Was möchtest du?” “Eine Kugel. Haselnuss. Im Becher, bitte.”
Vid närmare eftertanke, tycker jag inte att Isabel Bogdans andra roman är så väsensskild från den första. Det jag verkligen gillar med båda är värmen och empatin för karaktärerna som aldrig görs löjliga eller betraktas på ett hånfullt sätt. Men det är också förtroendet för läsaren som jag uppskattar. Förklaringar till det som händer, eller inte händer, radas inte upp utan kommer efter hand och låter mig som läsare både tänka och känna själv.
Det gör mig alltid lite nervös att läsa böcker av folk jag känner personligen. Isabel Bogdan hör inte till mina närmaste vänner, men vi har gemensamma bekanta och ses ibland på olika litteraturrelaterade tillställningar. Det skulle kunna bli pinsamt om jag inte gillar det jag läst. I det här fallet är problemet det motsatta: jag vill inte låta fjäskig, som en pinsam fangirl!
Hörrni, det här är en riktigt bra liten bok och jag håller tummarna för att ett modigt, svenskt förlag får upp ögonen för den och ger ”Laufen” en svensk klänning. Eller i det här fallet, svenska löpkläder!
Författare: Isabel Bogdan
Titel: Laufen
Utgivningsår: 2019
Förlag: Kiepenheuer & Witsch Verlag
Språk: Tyska
Betyg: 4/5