Dörte Hansen: Mittagsstunde

Vissa böcker känns som ett löfte. Ett löfte om flykt och tröst, hemkomst och längtan bort på samma gång. Dörte Hansen är en sådan löftesrik författare redan med sin andra bok. Kanske beror det på blandningen mellan stad och land i hennes historier? Jag bor i staden Hamburg nu, men växte upp på landet. Och om nu landsbygden ligger i Sverige eller norra Tyskland, spelar inte så stor roll. Strukturerna i huvudet på folk är likadana, så jag känner mig märkvärdigt hemma i hennes världar. Trygg, skulle man nästan kunna säga. 

Trygg betyder definitivt inte att jag har tråkigt och gäspar mig igenom sidorna för att nå historiens vändpunkt eller avslutning. Nej, absolut inte. Jag läser med stor behållning alla vändningar och tryggheten kommer sig enbart av att jag känner igen mig så väl på vägen. 

“Mittagsstunde”  handlar om Ingwer Feddersen, som runt 50-årsstrecket börjar känna att han inte lever det liv han vill leva. Tyvärr vet han varken vilket liv han vill ha eller hur han ska bära sig åt för att få det. Han har åtminstone initiativförmåga nog att ta ett sabbatsår från jobbet på universitetet i Kiel, lämna sitt gamla studentkollektiv med Ragnhild och Claudius och flytta hem till morföräldrarna ute i den lilla, nästan övergivna byn Brinkebüll, där han växte upp.

Genom att beskriva livet i byn, både förr och nu, rullas Ingwers liv upp. Vi får även ta del av mormor Ellas, morfar Sönkes, Ingwers mammas och ett par av byinvånarnas liv. Och som det är i en by, så hänger de alla ihop, på något sätt.  

“Die Kinder wussten schon nicht, wohin mit sich in ihren langen Ferien. Sie schlurften in den Gummistiefeln durch die Pfützen, ärgerte die Katzen und Geschwister, liefen ihren Eltern vor die Füße, wollten Zuckerei. Die Mütter drückten ihnen Groschen in die Hände und schickten sie zu Dora Koopmanns Laden, um sie für eine Weile loszuwerden. Sie kamen wieder, latschten mit den nassen Stiefeln durch den Flur und stritten sich um ihre Dauerlutscher, malten Tuschebilder an den Küchentischen, kippten ihre Pinselgläser um, flogen raus und gingen in die Ställe und die Scheunen. Schlugen sich die Finger mit dem Dengelhammer blutig, schnitten sich am Rübenmesser, jaulten, brauchten Pflaster. Machten irgendwas kaputt. Knallten in die Mittagsstunde mit den Türen, flogen raus und schlurften in den Gummistiefeln durch die Pfützen. Die Kinder wurden unausstehlich, die Erwachsene auch, die Nerven blankgespült vom Regen, angesäbelt von den scharfen, nichtsnutzigen Winden.” 

Jag blir berörd av att tänka på att Ingwer inte “tagit tag i sitt liv”, åtminstone inte sedan han mot morfars vilja bestämde sig för att ta studentexamen och studera i Kiel. Det är som om hans energi i livet förbrukades redan då, när han bestämt och tydligt utan ord tackade nej till en gasthof och ett stycke land. 

Vi får också små glimtar av Ingwers liv i Kiel. I citatet nedan är han i stan för att gå på Ragnhilds 50-årsfest och gör en avstickare in till universitetet. När han tittar in i sitt eget kontorsrum, gör han det från ett nytt perspektiv. 

“Das Büro sah aus, als wäre jemand hier nur provisorisch eingezogen, ein Untermieter, gar nicht fertig eingerichtet. Der jederzeit die Kündigung erwartet. Das sah hier nicht wie das Arbeitszimmer eines promovierten Archäologen aus. Hier hockte noch der Junge von der Dorfschulbank, gleichgültig und genügsam wie ein Büschel Heidekraut. “   

Det är så fint att läsa hur Ingwer tar hand om de gamla morföräldrarna och hur den på ytan hårdföre Sönke, motvilligt låter sig både tvättas och pysslas om av sitt barnbarn.

“Dass man sich fragte, schon die ganze Zeit, wann dieser Mann, der man gerade wusch, zuletzt berührt, gehalten worden war. Es war schon kaum noch vorstellbar: ein Arm um diese Schultern, eine Hand an diese Wange. Ein Kuss auf diesen Mund, nicht auszudenken. Sönke Feddersen sah aus, als dürfte man das nicht mehr tun. Als würde er, wenn man ihn plötzlich streichelte, zu Staub zerfallen. Unantastbar, unberührbar, Ingwer fragte sich, ob es das Alter war, ob sich ein Körper, der so alt war, schon zurückzog von den Lebenden. Ob da nur noch ein Teil des Menschens saß, der Sönke Feddersen gewesen war.”

Ingwer handskas med mormors tilltagande demens, på samma sätt han handskats med det mesta i livet: han bara gör det som måste göras. De scenerna får vilket stenhjärta som helst att dras ihop som en av barnhand ihopklämd skumgummiboll. 

Jag blir också berörd av att han som medelålders man försöker ändra sitt liv, ge det en annan riktning. Även om han verkar tafatt och inte vet riktigt hur han ska bära sig åt, så vet han vad han inte längre vill ha och det tar han ansvar för. Och det är stort! 

“Wie fand ein Mann in seinem Alter eine Frau? Er mußte sich damit beschäftigen, es ging nicht einfach so. Es würde keine angeflogen kommen und ihm plötzlich vor der Füße fallen. Man konnte lange warten auf den Funkenflug im Supermarkt oder den Blitzschlag an der Ampel. Er glaubte nicht an Liebe auf den ersten Blick, und falls doch, wäre er zu langsam. Bis er den Blitzschlag merkte, war es grün.” 

Tack Dörte Hansen, för att du inte föll i fällan och stöpte slutet i kitsch utan lät det få vara lika torrt och realistiskt som den fiktiva nordtyska byn Brinkebüll. Det känns verkligen trovärdigt och samtidigt hoppfullt. Precis som Ingwer. Och Brinkebüll.

---

Författare: Dörte Hansen

Titel: Mittagsstunde 

Utgivningsår: 2018

Förlag: Penguin Verlag

Språk: Tyska

Betyg: ⅘

PS:

Den här boken finns den faktiskt redan på svenska: https://nona.se/authors/author-1/