Carin Holmberg: Det kallas kärlek
“Han riktar sig utåt mot andra och hon riktar sig inåt mot relationen och honom.”
Jävlar i min låda, vilken bok det här är! “Det kallas kärlek” är en klassiker, och alla borde läsa den. Så är det bara. Speciellt om du lever i en heterorelation. Trots att den först blev utgiven 1993 har den blivit nyutgiven i flera omgångar. Detta är en socialpsykologisk studie om kvinnors underordning och mäns överordning bland unga jämställda par. Ja, jag fattar, inte det mest sexiga du läst och du blir kanske inte det minsta motiverad att läsa en bok som handlar om en studie. Men vet du vad, du kommer inte att ångra dig! Och nu ska jag berätta varför; denna kommer att vidga din syn på heterorelationer och kan bli en utav de viktigaste böckerna du läst i ditt liv.
Holmberg har intervjuat heteropar som av andra, samt sig själva, definieras som “ett jämställt par”. Det finns redan studier som visar på jämställdhetsproblem i heterorelationer när de har barn. Holmberg menar på att parrelationer är präglade av kvinnors underordning och mäns överordning redan innan barnet är fött, och att ett barn snarare synliggör, samt förstärker, denna redan existerade maktobalans. Därför är fokus i denna studie på unga hetero-par utan barn.
”Det kallas kärlek” tydliggör hur kvinnor och män vidmakthåller kvinnors underordning och mäns överordning genom att i parrelationer visa varandra kärlek och omsorg. Det är även tydligt i deras konfliktlösningar, samtal etc. Detta leder i förlängningen till att kvinnor och män via sina parrelationer är delaktiga i upprätthålla denna struktur. Eftersom det är individers handlingar som leder till förändring, ligger lösningen i hur män och kvinnor väljer att rekonstruera sina relationer. Både män och kvinnor är därmed delaktiga i att skapa, samt förändra, denna könsordning. Det kanske låter komplext, och det är det delvis, samtidigt som det handlar om en grundläggande granskning av hur vi väljer att forma våra relationer. Vilket jag tror alla kan skriva under på är ganska viktigt och något som påverkar våra liv enormt mycket.
“Mäns inställning till hem, barn och hemarbete är ‘positivt-i-princip’. I-princip-inställningen innebär att män anser att jämställdhet i-princip är bra men att det inte fungerar för just dem, att det i-princip är fint att vara pappaledig men att de själva har små möjligheter att ta ledigt…”
Det är ett klassiskt exempel, ett som jag själv hört femtioelva gånger när jag diskuterat jämställdhet med diverse män och kvinnor. Ja, absolut låter det bra och de kallar sig själva ibland för feminister, men deras privatliv kan gärna fortsätta i samma traditionella spår, för att det väldigt unikt passar just dem. Ett exempel är att svenska par uppger att den ekonomiska faktorn som ligger till grund för beslutet att pappan tar ut en mindre del av föräldraledigheten i relation till mamman. Men forskning visar att även om kvinnor tjänar mer än männen, så tar männen ändå ut minst av föräldraledigheten. Detta exempel pekar på hur djupt rotat denna föreställning gällande män och kvinnor är, att det är svårt att ändra ett normsystem, helt enkelt. Och även om andel män som tar ut föräldraledighet ökar, menar Försäkringskassan att det kommer dröja till mitten av 2030-talet innan den är jämnt fördelad mellan män och kvinnor, om det ska fortsätta i den här takten.
Boken inleds med att redogöra beslutsforskningen, hur den som kan driva igenom ett beslut mot den andras/es vilja har mest makt av parterna. Detta är främst mannen. Kvinnan har oftast möjligheten att få inflytande över beslut såvida att mannen värderar hennes resurser, vilket är som mest framgångsrikt om kvinnan är den som älskar minst (hett tips till alla kvinnor där ute, se till att ni inte är så kära i era män!). Kvinnan kan därmed byta sitt gensvar på mannens önskan om sex och kärlek mot ökad makt över viktiga beslut. Makt över beslut handlar egentligen om hur beroende den ena är av den andra. Ja, ni förstår ju. Med tanke på kvinnans underordnade position i samhället ger det henne inte speciellt mycket resurser, hennes beroendeställning blir ett faktum. Låt oss gå lite närmare på vad studien faktiskt visar.
“Det är ingen av dem som problematiserar att han har en högre toleransnivå vad det gäller graden av stökighet och smuts än hon. Det är hennes uppfattning som utgör problemet för dem båda. (…) Denna omvända process, att hon lär sig hans toleransnivå och rutiner, verkar mindre problematisk.”
Utöver kvinnans aktiva (och hörde jag orimliga?) anpassning till mannens bristande kunskap gällande hemarbete, nämns även fritid som ett exempel på vardagliga rutiner. Där är det tydligt att både kvinnan och mannen strukturerar sin tid i relation till mannen. Kvinnan ser till att göra saker när han inte kan och förhåller sig aktivt till den ram som han sätter för deras gemensamma tid. Varken mannen eller kvinnan problematiserar det faktum att han, till skillnad från henne, inte deltar i hennes fritidsintressen. Det bottnar troligtvis i att mannen inte delar kvinnans upplevelse av att vilja spendera mer tid tillsammans. Det är mannes förväntningar av samboskap som uppfylls, inte kvinnans. Detta har jag själv upplevt, samt jag har svårt att komma på ett exempel på en kvinna jag känner som inte kan känna igen sig i detta.
Mannen har ett stort behov av att inte känna sig bunden och gör det till kvinnans uppgift att se till att han känner sig fri i förhållandet. Återigen, en så kallad skön snubbe™. Holmberg menar att han därmed osynliggör sitt krav på ökad avskildhet och istället problematiseras kvinnans behov av ökad närhet. Kan inte alla bara alla kvinnor räcka upp en hand som känner att de fått den här typen av bemötande någon gång? Oj, det var typ alla. Kul att kvinnan aldrig slutar diagnostiseras med hysteri, medan män historiskt startar krig stup i kvarten, men trots det ändå ses som mer rimliga människor!
Mannen utgår från att sin tolkning och definition av verkligheten är den mest korrekta, genom att han bland annat hävdar att hennes kritik är obefogad. Kvinnan däremot gör sig själv till problemet när hennes krav inte uppfylls. Detta synliggör processen hur hon övertar hans värderingar i relationen, samt hans definition av henne. Hon underordnar sig honom medan han överordnar sig henne genom att hålla hennes kritik ifrån honom. Samma regler verkar, överraskande nog, gälla i även ekonomiska frågor.
“När hon motsätter sig ett inköp är det problematiskt för honom att använda sina egna pengar. När han motsätter sig ett inköp använder hon inte sina egna pengar utan väntar på att han ska ändra sig. Der verkar inte vara lika utmanande för honom som det är för henne att gå emot sin partners åsikt. (…) Han å andra sidan verkar inte uppmärksam på att han kan köpa det han vill samtidigt som han nekar henne att göra en del inköp.”
På den emotionella fronten upprepas samma mönster; kvinnor har rätt att ge till män och män har rätt att ta emot utan att ge tillbaka. Mannen verkar inte ha några nära relationer till andra, trots det hamnar han inte i beroendeförhållande till kvinnan, eftersom han är mån om att vara obunden. Det faktum att han främst har manliga förebilder och manliga vänner har en betydelse gällande hur han identifierar sig, det vill säga, inte med henne. I och med att han främst är förankrad i en verklighet som utgörs av andra män minskar det hans möjligheter att förstå hennes sätt att tolka deras gemensamma verklighet.
“Genom att inte respondera tvingar man den andra till total underordning. Man kan t o m vara så drastisk och säga att när han inte responderar gör han henne till en icke-person. Att hon är mer expressiv än han och att hon pratar mer än han kan tolkas som uttryck för att hon försöker bryta den maktlösa position han försätter henne i då han inte responderar.”
Alltså, detta är så tröttsamt vanligt förekommande att jag knappt orkar kommentera det. Män uppfostras till att negligera kvinnor och det är vi som i slutändan tvingas skämmas och känna oss som idioter. Kärleksideologin framställer partners som illojala om de delar med sig om relationen med andra, vilket hindrar kvinnor från att diskutera det politiska i det privata, tillsammans med andra kvinnor. Detta är en strategi som enbart skyddar män och könsmaktsordningen, medan kvinnan blir isolerad och nedbruten.
Kvinnans sätt att visa kärlek är kontinuerligt, medans mannens är sporadisk. Holmberg beskriver det som att mannen inte behöver be om bekräftelse, till skillnad från kvinnan, eftersom att han ständigt har tillgång till hennes kärlek. All ära åt olika typer av kärleksspråk, som ni kan läsa om här, men sanningen är att män inte förväntas ta lika stort emotionellt ansvar som kvinnor. De tillåts därmed att komma undan med beteenden som kvinnor inte gör. Kvinnor måste ta hand om nära och kära, medan männens ständiga tillgång till kärlek gör dem blinda för vad de själva förväntas ge. Och det fina i en relation är väl att båda parter vill visa uppskattning till varandra? Att båda ska känna sig sedda på kärleksfronten?
“Han vet inte vad det innebär att vara utan [bekräftelsen]. Hon däremot måste be honom om spegling. Hon framstår som kravfull för honom när hon ber om uppskattning och uppmärksamhet. När hennes kravfullhet sätts i centrum osynliggörs att han i mindre grad bekräftar henne. Hennes ambivalenta inställning till sin egen önskan om att få bli uppvaktad eller att oftare få höra att han tycker om henne pekar på att det inte är självklart för henne att bli bekräftad.”
Låt det sjunka in. Kvinnor tycker inte att det är självklart att bli bekräftade i sina relationer, av sin partner. Ja, studien gjordes 1993, men ärligt talat, hur mycket har förändrats? Är det inte fortfarande så att kvinnor generellt lever på smulor i en relation? Att kvinnor är så hjärntvättade i sina förväntningar, att en blombukett då och då känns som berg har flyttats i kärleken namn? Organisationen Män för jämställdhet har bland annat gjort ett digitalt test som en kan göra för att se hur jämställda en är i föräldraskapet, klicka här för att komma direkt till det. Region Skåne har även gjort ett test gällande jämställdhet generellt i relation, som går att göra här. Okej, ska bara tipsa om ett quiz också, som testar dina kunskaper i jämställdhet som går att göra här. Det var allt! Älskar test och quiz, okej, låt mig ha det, tack.
Tillbaka till ”Det kallas kärlek”; Holmberg redogör för hur mannen, till skillnad från kvinnan, agerar tvärtemot partnerns uttryckliga önskan gällande ledsamhet och ilska. Exempelvis att han tröstar henne när han anser att hon behöver tröstas, eller inte alltid vill bli involverad i det som han uppfattar som hennes problem. Holmberg menar på att vi måste förstå rollerna “den lugna balanserade mannen” och “den utlevande expressiva kvinnan” i relation till varandra. Hennes expressivitet är en konsekvens av hans bristande respons. Medan kvinnan gör försök att ta ansvar gällande sina känslor och göra mannen delaktig, vilket porträtteras som känslighet. Så är det snarare hans reaktion att dra sig undan som är känslig, än kvinnans initiativ. Mannen försöker inte sätta sig in i hennes situation och ser därför inte sin delaktighet i situationen. Återigen utgår han från sin definition av verkligheten och avgör om kvinnan får vara ledsen eller arg.
Ja, tyvärr, inte en lättsam eller hoppingivande läsning. Men det är en ögonöppnare! Det var det för mig åtminstone, och jag påminns om vikten att ta det privata på ett politiskt ansvar. Det hör ihop. Vi är inte isolerade från patriarkatet i våra parrelationer. Oavsett om vi vill eller inte, så existerar dess påverkan. Om vi medvetet synliggör hur könsmaktordningen genomsyrar våra förhållanden så kan vi börja förändra dem. Även om det känns som en fis rymden vad vi har åstadkommit sen 1993, så har saker hänt. Låt oss påminnas om det och internalisera den rebelliska, hoppfulla andan när vi alla dumpar våra killar ikväll. Äsch, skoja bara. Jag menar, när vi nu inventerar våra relationer och bestämmer oss för vad vi vill behålla och inte. Jag tror att lösningen ligger i samtalet, att tillsammans omvärdera gränser och bygga om det som inte känns bra. Hoppas att ni i alla fall blivit lite inspirerade att göra det samma!
Författare: Carin Holmberg
Titel: Det kallas kärlek
Utgivningsår: 1993
Förlag: Alfabeta bokförlag AB
Språk: Svenska
Betyg: 5/5