Deborah Levy: Hot Milk

“Hot Milk” har dykt upp lite här och var under det senaste året. När jag läst artiklar om läsvärda böcker har den nämnts, det vackra omslaget har florerat på diverse bilder i social medier och personal har rekommenderat den till mig när jag nämnt hur jag älskar Sally Rooney. Och ja, den är fantastisk, men jag tror att jag hade haft en bättre läsupplevelse om även jag hade legat på en het strand i något annat land när jag läste den. Den känns som en perfekt solsemester bok, även om Levys beskrivande språk var tillräckligt för att jag skulle känna mig som där. 

Boken handlar om Sofia som åker till en läkare i Spanien tillsammans med sin sjuka mamma i hopp om att hitta lösningen på mammans diverse åkommor. Levy beskriver detaljerat hur Sofia inte kan lösgöra sig från sin mor, medberoende i högsta grad, en del av hennes kropp och smärta. När Sofia en dag i havet blir stucken av en manet, självaste Medusa, dras man in i ett ljuvligt målande språk som filosofiskt beskriver hur Sofia betraktar världen. Badvakten Juan hjälper henne på stranden.

“He was shouting, like a brother, perhaps like a lover, I don’t know. Something weird was happening because I wanted to pull him down on the floor and make love to him. I had been stung into desire. An abundance of desire. I was turning into someone I did not recognize. I was terrifying myself.”

Det fanns flera partier då jag fnissade till för mig själv, som när Sofia kör bil trots att hon inte har körkort. Mamman säger att hon litar fullt på Sofia och tycker att det går bra, men hon har en liten anmärkning; i Spanien kör man nämligen på höger sida av vägen. Trots att historien känns som gjord för mig, den har liksom alla ingredienser som jag tycker om. Levy har ett enkelt men vackert språk, det handlar om en ung kvinna som gillar att analysera och ämnen såsom sexualitet, relationer och identitet är centrala. Men ändå klickar vi inte helt, boken och jag. 

Vissa stunder när jag läste så skummade jag lite väl mycket över sidorna, inte helt engagerad i vad som hände, för att i nästa kapitel markera tre stycken som jag tyckte var otroliga. Är Levy ojämn i sitt skrivande eller är det bara jag? Det är nog bara jag, ibland är fokus inte ens bästa vän och jag skulle nog läst boken vid ett annat tillfälle.  

“Who is Ingrid Bauer? What are her believes and sacred ceremonies? Does she have economic autonomy? What are her rituals with menstrual blood? How does she react to the winter season? What is her attitude to beggars? Does she believe she has a soul? If she does, is it embodied by anything else? A bird or a tiger? Does she have an app for Uber on her smartphone?”

Jag älskar det här stycket som beskriver när Sofia träffat den tyska Ingrid, som lustigt nog uttalar hennes namns ‘Zoffie’. Även där log jag lite, då jag tydligt såg framför mig den tyska kvinnan och hennes sätt att vara på. Sofia kastat fram och tillbaka i sin relation till Ingrid. Vill Ingrid förödmjuka henne? Drömmer de om varandra? Har Ingrid broderat att hon är beloved eller beheaded på silkes tröjan hon fick av henne? 

“The Kiss. We don’t talk about it  but it’s there in the coconut ice cream we are making together. It’s there in the space between us as Ingrid scrapes the seeds from a vanilla pod with her penknife. It’s lurking in her long eyelids and in the egg yolks and cream and it’s written in blue silken thread with the needle that is Ingrid’s mind.”

Levy skriver om identitet på ett poetiskt vis. Sofias sökande efter sig själv; vem hon är i relation till sin sjuka mamma, sin frånvarande pappa, Juan på stranden eller den fängslade hunden Pablo? Hon är på något vis alla och ingen. Efter att hon hälsat på sin pappa i Grekland landar hon i att hon trots allt valt att behålla hans efternamn, trots att mammans brittiska Booth är enklare. Levy beskriver vackert hur Sofia fått ett namn av sin far och inte gett bort det, att hon är en del av något större, ett efternamn som inte är lätta att stava eller uttala. 

“‘Sofia is a waitress for the time being,’ my father said in Greek.
I am other things, too.
I have a first-class degree and a master’s.
I am pulsating with shifting sexualities.
I am sex on tanned legs in suede platform sandals.
I am urban and educated and currently godless.”

Frågan kvarstår, vad är mamman sjuk i? Är hon sjuk överhuvudtaget? Är Sofia sjuk? Det beskrivs så vackert hur Sofia övertar mammans symptom, hon haltar precis som sin mor och är lika förslavad av den ritualiserade medicineringen, att doktorn menar på att även Sofia måste avvänja sig vid den. 

Jag tror därför att jag måste ta och läsa om “Hot Milk” under bättre förutsättningar, då jag lugnt kan njuta av språket och låta berättelsen sakta utveckla sig. I all hast har jag nog missat en hel del, och det känns tråkigt om jag bara ska nöja mig med att den är helt okej. Jag tror nämligen att vi är en bättre match än så, Levy och jag. På en second hand butik i Brighton i somras köpte jag ju trots allt “Swimming Home” eftersom jag hade en känsla av att Deborah Levy skulle vara en författare för mig. Jag får helt enkelt ta och återkomma om den saken!

“‘You have such a blatant stare,’ she said, ‘but I have watched you as closely as you have watched me. It’s what mothers do. We watch our children. We know our gaze is powerful so we pretend not to look.”

---

Författare: Deborah Levy

Titel:  Hot Milk

Utgivningsår: 2016

Förlag: Bloomsbury Publishing  

Språk: Engelska

Betyg: 3,5/5