Saša Stanišić: Herkunft

Jag vet nästan redan innan jag har börjat läsa, hur det kommer att sluta. Jag kommer att stirra tomt ut i luften med en bokbaksmälla som heter duga. Jag kommer att behöva stå ut med vetskapen att det kommer att dröja innan jag får tag på en bok som är tillnärmelsevis lika komplex, tänkvärd och vackert skriven som “Herkunft” av Saša Stanišić. 

Det är inte lönt att ens försöka att göra den här recensionen spännande. Den här mannen vet nämligen vad han gör och det vet alla andra också. Det skulle ta alldeles för mycket plats att räkna upp alla priser Saša Stanišić fått sedan debuten 2006 med “Wie der Soldat das Grammofon repariert”. Inte ens de priser som denna, hans senaste roman “Herkunft” fått, ska ni få veta, men ni kan vara helt säkra på att alla var välförtjänta. Saša Stanišić är något så sällsynt som en “everybodys darling” i den tyska litteraturvärlden. Han älskas och hyllas av kritikerna men läses och bejublas även av vanligt folk, säljer massor med böcker och lånas flitigt på biblioteken. Och för att nu ta bort den lilla rest av spänning som händelsevis skulle kunna finnas kvar, så älskade även jag boken. 

Vad handlar boken om då? Titeln beskriver innehållet i ett ord, skulle jag vilja påstå. “Herkunft” betyder “härkomst” och i denna autobiografiskt inspirerade roman, ägnar Saša Stanišić sig åt att plocka isär det här begreppet. Det är omöjligt att läsa utan att fundera. Fundera på den egna härkomsten och vad den betyder för en i dag. Men också att fundera på andras härkomst, de som kommer till oss. Vad betyder härkomst för dem? Vad är hemma? Frågan “Känner du dig mest hemma i Tyskland eller i Sverige?” har jag själv fått fler gånger än vad jag kan räkna till sedan jag flyttade till Tyskland 1993. Det låter som en lätt fråga, men den är faktiskt svår. Vad är hemma? Saša Stanišić har precis som jag bytt land. Vi lever som vuxna inte i det land vi var barn i. Landet Jugoslavien där han var barn finns inte ens längre, men städerna, bergen, floderna och människorna som blev kvar, de finns fortfarande. Anledningarna till att både han och jag numera bor i samma land, må vara väldigt olika, men tankarna om härkomsten, den är universell. För folk som flyttar frivilligt, för dem som är på flykt och för folk som i största allmänhet tänker. 

Jag är verkligen ledsen att jag är så förutsägbar och lättflörtad. Men herregud, hur ska man annat än älska en roman som innehåller avsnitt som detta:

“Sie verabschiedete uns mit den Worten: “Ich will ehrlich sein: Sie sind mir sympathisch, mir sind aber die Hände gebunden.” Das war neu und interessant: gebundene Hände. Die Hände der Personalerin ruhten auf dem Schreibtisch zu Fäusten geballt. Da neben stand eine Tasse mit dem Logo der Spedition und der Aufschrift  Die Welt ist klein. Mein Vater bedankte sich. Sich bedanken hatte er in der kurze Zeit in Deutschland gut gelernt. “Danke sehr!”, donnerte mein Vater,  achtunddreißigjähriger Betriebswirt mit Schwerpunkt Logistik und hörbaren Akzent der kleine Welt entgegen.” 

Det är så vackert att jag nästan måste gråta, det är så roligt att jag fnissar högt och det är så tänkvärt att det tog mig två veckor att läsa de 360 sidorna. Det är faktiskt lite Selma Lagerlöf-varning på den här, ska ni veta. Det går inte att spurta sig igenom texten, för då kan man nämligen missa något. Och det vill man (= jag!) absolut inte! 

Om jag nu ändå håller på och jämför med andra författare, så tänker jag även på Sami Said. Sami Said kom till Sverige från Eritrea när han var i tioårsåldern och har ett fantastiskt sätt att behandla det svenska språket på. Inget går liksom säkert och han vänder och vrider på allt. Roligt, intelligent och beundransvärt, tycker jag. Saša Stanišić kom till Tyskland från det brinnande Bosnienkriget när han var lite äldre, typ nedre tonåren, men hans förhållningssätt till tyskan påminner om Sami Saids till svenskan. Båda har erövrat ett nytt språk och de behärskar det på ett sätt som får en (alltså mig igen!) att kippa efter andan. 

“Jetzt stand er vor de Bank und hielt der Frau die Schachtel hin. Sie erhob sich und steckte sich eine an. Die Frau und der Fahrer rauchten, der Himmel war sternenklar. Es ist der 17. August 1992. Mutter stieg in den Bus, ich folgte.

Es ist der 27. April 2018. Mutter löscht die Zigarette und steigt wieder ein. Wir fahren weiter.”

Det enda jag inte älskar är de sista 59 sidorna, där han gör någon form av lekfull variant av slutet som jag ibland har sett i barnböcker. Som läsare får man alternativ och ska bläddra fram och tillbaka och läsa än här och än där. Jag hatar att hoppa över sidor olästa! Jag är skräckslagen att missa något endaste litet komma, eller någon liten vinkling av berget i Oskoruša, av Višegrad eller av farmor. Lek inte med mig, Saša Stanišić, vill jag skrika. Ta mig på lika stort allvar som jag tar texten. Och även om jag fattar att det är det som förmodligen är meningen, så gillar jag det inte. Därför drar jag av en poäng i den fram tills dess fulla potten. 

Nu har jag inget mer att säga än LÄS DEN. Och gör det NU. Varje dag ni väntar är en förlorad dag. 

---

Författare: Saša Stanišić

Titel:  Herkunft 

Utgivningsår: 2019

Förlag: Luchterhand

Språk: tyska

Betyg: 4 av 5