André Aciman: Find me
Okej, jag har väldigt blandade känslor inför den här boken. Det är som bäddat för besvikelse, att våga sig på en uppföljare till succén ”Call Me by your name”. Samtidigt som det är väldigt low hanging fruit, så att säga, att göra fansen glada med en återförening. Någonstans i ytterligheterna landar ”Find Me”.
Inledningsvis är jag tacksam över att vara tillbaka i Acimans otroliga språk. De första trettio sidorna bjuder på den rappa dialogen och träffsäkra betraktelsen som gjorde mig helt tagen av ”Call me by your name”. Vi får följa Elios pappa som träffar en ung kvinna på tåget. Deras initiala samtal underhåller och får mig att tänka till. Pappan säger att kvinnan ser dyster ut, likt en ping pong match med eftertanke skiftar replikerna. Ja, det låter motsägelsefullt, men det känns exakt så!
”Maybe thinking makes me look glum.”
“So yours are happy thoughts?”
“No, not happy either,” she replied.
I smiled but said nothing, already regretting my shallow, patronizing banter.
“But maybe glum after all,” she added, contending the point with a subdued laugh.
En av anledningarna till min besvikelse är att jag såklart främst vill läsa om Elio och Oliver. Därför dalade intresset när jag insåg att det skulle krävas 117 sidor innan Elio ens dök upp. Nu i efterhand står det klart varför boken är uppdelad i fyra delar, där de intensivt skildrar en kort tidsperiod i respektive del. Boken redovisar vad som händer tio, femton och tjugo år efter sommaren i Italien. (Snabb parentes här: jag är inget mattegeni, men jag tyckte att det uppstod några logiska luckor i den här tidslinjen. Hur kan Olivier bara vara 44 år gammal när det gått 20 år sen sommaren i Italien? *bygger upp en tidslinje längst med vardagsrumsväggen hemma och går igenom alla scener* Jag skyller på Acimans envisa strategi att inte vara tydlig med vem berättarjaget är, vem de pratar med samt vilket årtal det rör sig om. Så, ska släppa detta nu.)
I sista delen kommer äntligen den stora återföreningen som jag fick njuta av på ynka tio sidor, men som egentligen genomsyrat alla sidor fram tills dess. Jag känner mig bitter, måste jag medge. Men jag lägger inte för mycket vikt vid det, för det finns rationella argument till varför det var smart av Aciman att inte helt ge hän till de emotionella aspekterna. ”Find Me” handlar om den storslagna kärleken och vilken roll ödet har sitt finger med i spelet, vilket man inte snabbt kan förmedla om Elio och Oliver hade återförenats på sida två. Jag vet inte om det är ett genidrag eller bara väldigt platt att låta historien upprepa sig och binda samman personer och generationer på det här viset. Trots att Aciman är otroligt bra på att skildra människan, musik och filosofi, upplever jag det upprepande.
Det är trots allt ändå väldigt få som lyckas skriva om kärlek på ett sätt som inte blir krystat. Acimans ord bäddar mjukt in oss i den värld han målar upp. Jag gillar att han tänjer på gränserna, visar kärlekens olika ansikten på ett rått och ärligt sätt. Melissa, kvinnan Elios pappa blir förälskad i, säger att hon vill ta på sig hans kropp som om den vore en kostym, drömma samma drömmar och höra hans tankar om om de vore hennes egna. I samma anda som persika-scenen ur ”Call Me by your name” vill de slå varandra, känna smärta och komma ännu närmare. Här är ett citat från deras första dag tillsammans, innan de ska ha sex.
”I don’t want any shame, I don’t want secrets. Everything is out tonight. No shower, no brushing of teeth, no mouthwash, no deodorant, no anything. I’ve told you my deepest secrets, and you’ve told me yours. By the time we’re done, there must be a living wedge between us, or between us and the world, because I want the world to know us for who we are together. Otherwise there’s no point, and I might as well go back to my daddy.”
Jag måste ändå säga att jag tycker att den delvis var lite gubbig. Aciman låter pappan prata i termer av ”female intuition”, att de ska skaffa matchande tatueringar och Melissa kallar sitt kön för en lystrande fyr. I citatet ovan beskriver Melissa sin pappa som ”daddy” och jag tvivlar på att det är ironiskt menat av varken Melissa eller Aciman. Vid något tillfälle yttrar en kvinnlig karaktär att det är värre att mannen varit otrogen med en annan man, för det kan hon inte tävla med. Jag blev förundrad över att denna väl reflekterade roman reproducerar såna mossiga stereotyper.
I andra delen får jag äntligen läsa om älskade Elio, hur han mognat och vuxit upp, skaffat sig det där livet han drömde om första resan till Rom. Precis som det står på bokens baksida, träffar Elio en äldre man vilket väcker upp minnena av Oliver. Om jag ska vara helt ärlig, så blev jag svartsjuk när jag läste om den här Michel. Det är egentligen en rörande historia som styr Elio tillbaka till Oliver, och Michel är en fin man. Han säger bland annat; ”I’m so shy that I tear up as easily as some people blush”. I slutet av deras romans betonar Elio att Michel inte alls varit en ersättning för Oliver utan säger; “You have given me days that justify the years I’ve been without him.” När de diskuterar döden pratar Michel om tacksamheten inför att det alltid är upp till någon annan att fullständiga och avrunda vårt liv, någon som älskat en så djupt.
”In my case, I’d like to think it will be you, even if we are no longer together. It’s like already knowing who will be the one who’ll shut my eyes. I want it to be you, Elio.” For a moment, and just as I was listening to Michel speak, it occurred to me that there was only one person on this planet that I’d like to have my eyes shut by. And he, I hoped, without saying a word to me for years, would cross the globe to place his palms upon my eyes, as I would place mine on his.
Herregud, jag blir helt tårögd! Är jag för kräsen när jag säger att boken, trots dessa pärlor, inte riktigt håller helt? Jag har strukit under och markerat citat sida efter sida, men sen märker jag hur jag delvis ointresserat skummar vidare. Jag tror att jag uppskattar den mer nästa gång jag läser den, eller när den filmatiseras. Tålamodet har icke varit min vän denna gång! Och jag kan inte låta bli att tänka på varför Aciman skrev denna uppföljare. Var det planerat eller ett resultat av succén? I ”Find Me” kritiserar Elio en man som inte fullföljt ett musikstycke och tänker att ett icke slut är modernismen när den är som latast. Är det Acimans pik till sig själv, efter att han lämnat oss hjärtekrossade efter ”Call Me by your name”?
En stor anledning till varför jag älskar dessa romaner är Elios relation till sin pappa. De är så himla fina i hur de möts, gör varandra modigare och verkligen formar varandra på djupet. När Elio hyllar sin pappa blir jag helt varm inombords och det blir ett perfekt slut att han respekteras som den viktiga delen han faktiskt är i Elio och Olivers liv. Det är bitterljuvt och det finns väl inget annat sätt att ha det på. Därför avslutar jag med ett vackert citat som sammanfattar allas deras längtan, liv och historia.
“So much time has passed, so many years, and who knew how many of them might turn out to have been the wasted years that, unbeknownst to us, end up making us better people.”
Författare: André Aciman
Titel: Find Me
Utgivningsår: 2019
Förlag: Faber & Faber
Språk: Engelska
Betyg: 4/5