Läsning passande en sjuk

Kortrecensioner

Häromveckan var jag sjuk. Inte bara sådär lite hängig som det är lätt att bli i slutet av januari när solen fattas en och det fortfarande känns långt till vår, utan sjuk på riktigt. Eftersom min hosta lät som något som hörde hemma på sanatorium, insåg även jag att det inte skulle gå att undervisa och såg då istället fram emot att kunna ta ett krafttag med allt som blivit liggande på skrivbordet. Men nej, det kunde jag inte alls det. Jag kunde bara ligga på soffan och stirra ut i den för årstiden urtrista trädgården. Och så kunde jag läsa! I samma ögonblick kändes det inte lika eländigt att vara sjuk längre. 

Den här lilla pärlan köpte jag i London i somras, när jag insåg att om min engelska skulle bli bättre skulle jag behöva aktivt göra något åt det. Sedan har den legat som ett gult, skinande utropstecken i min bokhög och påmint mig om mina goda föresatser. Efter framgången med Sally Rooneys “Normal people” i december kände jag att det var dags. Och herremingudochskapare så bra den var!! De här tre sakerna var bäst:

1. Fantastiskt roligt språk! Eleanor är mycket noggrann med sitt sätt att uttrycka sig och så är det väldigt roligt med de skotska dialektuttrycken. Eller det som jag tror är skotska dialektuttryck, rättare sagt.
2. Historien är dråplig, tragisk, komisk och hoppfull. Det finns en anledning till varför Eleanor är som hon är och hennes sätt att med två flaskor vodka per helg ta itu med sin ensamhet, är hjärtskärande. 
3. Något i litteraturen så sällsynt som en realistisk terapiprocess skildras. Det måste jag ju som socionom älska, och det gör jag!    

• Alexandra Fröhlich: Dreck am stecken 

Oj, oj, oj! Den här råkade slinka med när jag i ett annat ärende råkade gå in i en bokhandel veckan innan jag blev sjuk. Oj, så dumt det kan bli! Och oj, så bra det blev när jag oförhappandes inte kunde annat än ligga på soffan och sträckläsa. Jag gratulerade mig själv flera gånger till att jag inte hade lyssnat på förnuftet som sa att jag inte köper böcker spontant längre, där inne i bokhandeln. 

Det här gillade jag allra mest:

1. Familjehistorier med minst tre generationer blir ofta bra och fulla av spännande vändningar. Så är det här! Och om det dessutom finns fyra väldigt olika bröder som ändå håller ihop när det behövs, då är jag såld.
2. Hamburgdialekten är jätterolig att läsa och inte bara höra i vardagen.
3. Den utspelas i Hamburg! Jag älskar att veta skillnaden mellan Osdorfer Born (tyskt svar på miljonprogramsområde) och Nienstedten (där bor creme de la creme). 

• Deborah Feldman: Unortohodox

Den här boken kom min vän Claudia med strax innan jul, vi drack glögg och efter att jag placerat den på min bokhög, glömde jag bort den totalt. Den ser inte mycket ut för världen och en amerikansk självbiografi om en ung kvinna som lämnar den chassidiska judiska församlingen hon vuxit upp i låter kanske inte rafflande.  Dessutom förekommer en pappa som har någon form av intellektuell funktionsnedsättning, slidkramp och en herrans massa peruker. Chassidiska kvinnor får nämligen inte visa sitt riktiga hår. Nja, jag var inte spontant jättesugen, det måste jag erkänna. Men eftersom Claudia brukar veta vad jag gillar, satte jag igång. Och ja, det var en bra idé. Tre anledningar till det:

1. Deborah Feldman (och hennes översättare Christian Ruzicska) har inte bara något att berätta. Hon vet dessutom hur en slipsten ska dras, för hon gör det fantastiskt bra!
2. Jag lärde mig massor om livet i den chassidiska församlingen och fick tillfälle att fundera på hur det kommer sig att kvinnor betraktas som så orena när det menstruerar att de måste genomgå ett rituellt bad efteråt för att bli rena igen. 
3. Det var spännande som en deckare att se om hon skulle kunna slå sig fri! Och det även om jag vet att hon  idag lever i Berlin med sin son. 

• Aksel Sandemose: Ein Flüchtling kreuzt seine Spur 

Nej, nu ljuger jag. Jag läste inte den berömda boken om staden Jante när jag var sjuk. Men jag försökte, det gjorde jag. Jag jobbar fortfarande på det. Men på sidan 50 har jag enligt en skojig funktion i appen goodreads bara läst 8% och jag kan inte påstå att jag är jättesugen på resterande 92%.. Sandemose, eller nej hans Alter Ego Espen Arnakke, ger inte precis mersmak. Vi får se om jag lämnar Espen/Aksel åt sitt öde, eller om jag kommer att få anledning att återkomma med en mer utförlig recension framöver. EGENTLIGEN skulle jag vilja kunna säga att jag har läst den, för att kunna uttala mig med lite mer säkerhet om Jante-lagen, som ständigt dyker upp som tema på mina svenskalektioner här i Hamburg. Men varför, Sandemose, varför måste det vara så mördande tråkigt?!